Grått Göteborg
    29 december 1766.
Nu har solen varit dold i tjugotre dagar. Det är isande vindar.
    Detta är alltså Göteborg om vintern. Regntung snö. Fukt. Grått, grått…Tids nog får du sol. Du kommer att be Fader Vår och Fräls min själ ty du kommer att förtorka. Vecka efter vecka. Månad efter månad. Det enda som bjuds blir ruttet vatten med krälande, kryllande, stinkande maskar och larver. Och ljuset! Blind av ljuset!
    Dalmasen har rest förr. Han visar sina skuldror. Huden blir aldrig riktigt läkt efter att ha bränts ja, nästan brunnit i tropikerna.
    Men jag längtar ändå. Varför skulle dessa gistna, skorviga, beska män hindra mig från att se världen, pröva min styrka och mitt mod och tjäna mina pengar? Jag skall möta det som komma skall. Ingen skall hindra mig?
    Emmeli säger att Månsson vill pröva mig. Han skulle inte vilja ha en sillmjölke med. Han skall få se! Lova mig att ditt mod inte går före ditt förstånd, säger Emmeli! Hennes ögon är prövande. Hennes leende skall jag alltid minnas. Det är en hemlighet att jag, John Bleke, har en kärlek som ler milt mot mig. Göteborg har sina gråa dagar men ljuset kommer inifrån.