– Ett skepp har ett kort liv. Dör hon inte av vind och vatten och vassa rev så blir det eld eller järn!

Månsson har byggt skepp. I Karlskrona, Stockholm och Göteborg. I sin ungdom även i Amsterdam och i dockorna längs Themsen.

– Men oftast kommer döden underifrån. Hon äts upp av havets små, små odjur. Maskar, snäckor och växter.

Jag har hört om skepp som stått och stampat i god vind – inte kommit ur fläcken. Nertyngda, bevuxna. Som en skäggig kvinna.

– Skäggiga kvinnor, säger Månsson! Dom ska va´ i Spanien. Inte på ett svenskt skepp!

Jag har alltid varit rädd för kölhalning. En tåt brister, ett mothåll släpper och fällan slår igen.