Varje gång horisonten mörknar
och den där stilla stunden kommer
där till och med stjärnfall kan höras.
Varje gång havet svartnar och blir stilla.
Varje gång kåren kommer flygande emot oss på vågtopparna och sedan…
Den starka krängningen och ovissheten.
Då tänker jag på Emmeli. Varför tänker jag på henne då? Varför tänkte jag inte så ofta på henne i Majorna? När jag hade henne intill mig?

Man tänker skarpare när ingen räddning finns. Ingen annan räddning än hoppet.