Tuppen har klistrat påfågelfjädrar på hjässan!
Ahlqvist lämnade en svarttummad läderbok i sin kista. Jag ropade in den vid auktionen efter hans död.
     –Vad skall du med en bok, undrade Månsson?
Men han lånade mig ändå de pengar som jag inte har. Och kanske aldrig får. Han har skickat mig på de tyngsta arbeten sedan dess. Kanske blir jag lindad i en säck med en kanonkula om foten för att gå till botten. Om febern tar mig. Då har jag ändå arbetat av min skuld.
     Bokens läder är svärtat av svett och kanske blod. Den är liten nog att rymmas i en ficka. Några sidor är sönderrivna men flikarna är samlade längst bak och limmade huller om buller.
     Jag kan inte läsa denna bok. Boken är på engelska. Jag kan läsa. Men inte engelsmännens språk. Varför köpte jag den? För att den var som ett tecken från Ahlqvist?
Man skrattade åt mig.
– Fåfänglighet och övermod!
– Man blir ingen herreman för att man har en bok i fickan!
 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 – Tuppen har klistrat påfågelfjädrar på hjässan!
Jag vet hur skammens rodnad ser ut. Och hur den bränner i ansiktet. Men med Ahlqvists nyckel om halsen och hans bok i fickan känner jag mitt mod.
     En natt med ljusa moln och Atlantens stillhet vaggande under läsegel.
     Den lille matrosen från natten med slavseglarna sitter på huk med ändan över vattnet och håller sig i bogsprötsurrningen.
     – Om det runne lika mycket in i mig som ut…
     Jag sätter mig bredvid. Och våra heta, skakande kroppar släpper ifrån sig den lilla vätska som finns i oss.
     – Du läser Daniel Defoe, säger han!
     – Vem?
     – Han som skrivit boken du köpt.
Men som jag inte kan engelskan rodnar jag i mörkret.
     Den lille matrosen heter Blixt. Eller kallas så. Små män sägs ju vara kvicka och viga. Men Blixt ger ett intryck av att sakna en aln om midjan och flera skålpund i hullet. Han tynger på stegen.
     – Man kan torka sig med sånt papper. Om man inte har ett kattskinn till hands.
     – På Ahlqvists bok torkar inget sitt arsle, säger jag!
     – Prästen torkar sig med Voltaire.
     – Jag känner varken honom eller fint folk.
Uppe på backen lyser nu månen klart och skarpt. Blixt ber att få se boken. Jag tvekar.
     – Man kanske kunde läsa lite för dig, säger han.
Jag har blivit lurad i mina dagar. Men inte denna gång.
     – Då måste man ju kunna engelskan…
Han snappar åt sig boken och försvinner blixtens hastigt upp i fockmasten. Jag efter.
     En vesslelik man som har ett sinne som en lat oxe… Trodde jag. När jag sitter gränsle över röjelrået och kasar mig ut till honom hör jag...
Illustration: Jean Grandville – "But I am singl'd out too from all the Ship's Crew to be spar'd from Death; and he that miraculously sav'd me from Death, can deliver me from this Condition."  

 

 

 
Så har då Blixten slagit ner i mig. En man bland män; en trasig, febrig, diarréskitande matros från Oddevold översätter Defoes The Adventures of Robinson Crusoe för mig.
– Min ungdom på pråmarna i Themsen är mitt Heidelberg. Mitt universitet. Där läser man Defoe och Swift och Voltaire. Man tror vi är kretiner. Vi är sjöfolk.
     Om söndagar, uppe på backen när kritpiporna är tända och läseglen svalkar… En ring med män. Blixtens klara stämma:

" What Authority, or Call I had, to pretend to be Judge and Executioner upon these Men as Criminals, whom Heaven had thought fit for so many Ages to suffer unpunish'd, to go on, and to be as it were, the Executioners of his Judgments one upon another. How far these People were Offenders against me, and what Right I had to engage in the Quarrel of that Blood, which they shed promiscuously one upon another. I debated this very often with my self thus; How do I know what God himself judges in this particular Case? is certain these People either do not commit this as a Crime; it is not against their own Consciences reproving, or their Light reproaching them. They do not know it be Offence, and then commit it in Defiance of Divine Justice, we do in almost all the Sins we commit. They think it no ore a Crime to kill a Captive taken in War, than we do kill an Ox; nor to eat humane Flesh, than we do to eat Mutton."
      
Sedan översatter han. Gestikulerar, predikar och vi skrattar, gråter och funderar över dessa tänkavärda ord. Framme i fören, på backen, sitter stundom en skara tysta män och begrundar Rättvisa, Ödet och En människas väg i livet.
     Akterut i salongen diskuteras silverpiastrar, ockerräntor och de gröna, kalla vinerna från Portugal. Jag vet; jag har tyst och lyssnande lagat locket till skithålet längs babords galleri.
     Men det språket är mig mer främmande än engelskan.