Ett brev blev skrivet, fortsättning följer...
Prästen Pölman sa, att jag kunde låna don att skriva ett brev. Vid möte på havet kan det sändas med returskepp. Vem skall jag skriva till? Nu finns det två. Emmeli och mor.
     –En dag måste du möta en kvinna som blir din hand, din tanke och ditt hjärta, sa mor.
     –Du är alltid först och närmast mor, sa jag!

"Allt är nu väl ombord. Den store Ahlquist har gått över bord. Det var mig en stor sorg. Månsson tar på sig skulden. Han hukar sig som för en stor börda och är skygg i blicken. Det var en timmermans arbete men den väldige erbjöd sig.
     Som vi nu är på väg ut från Cadiz med silvret ombord är luntorna tvinnade och nickhakarna övade. Vi drar ut kanonerna och exercerar slagga ur, ladda, sikta… Det finns engelska buckanjärer, moriska fribrytare och de värsta pirater i vattnen runt Afrikats nordöstra hörn.
     Nu väntar oss vaksamhet och hetta. Vi är redan som nakna apor med röda, flådda pannor och ryggar. Jag finner svalka högst upp i stormastens röjelrå. Under en bit segelduk ser jag horisonten runt om. Vi är ett litet skal.
     Jag skulle vilja säga dig ord som finns inom mig men de vill inte fästa på papper. Du vet hur mitt hjärta står, Emmeli! Därmed känner du mina ord väl.
     En nyckel är funnen. Jag skall finna låset när jag kommer hem.
     Ett brev blev skrivet. Skicka gärna du ett ord till min mor.

Kärligen John."