Jag hade aldrig jobbat som assistent någon gång, men jag hade sjövana. När jag var omkring sexton år hjälpte jag till mycket nere i hamnen. Anledningen till varför jag åkte var att min familj, och jag, behövde pengar. Förra året dog två av våra tre kor. Dom var sjuka så vi kunde inte sälja köttet för att få pengar. Nu har vi en ko, två grisar och en höna.

Min fru och jag hade då två barn, Johan som var fyra år och Anna som var två år, och ett till kom snart efter det.

När jag växte upp var vi fem syskon. Men bara tre blev vuxna. Den första som dog hade gulsot då var hon drygt två år. Den andra var tre år när hon dog, då hade hon lunghinneflammation. Då var jag sju år.

Jag var äldst av barnen i familjen. Det var först jag, och sen var det min lillebror Leif, som var ett år yngre än mig. Och vår lillasyster Lina som var tre år yngre än mig.

Mina föräldrar var aldrig rika, men dom var ganska unga när dom gifte sig, så dom var starka nog att arbeta mycket på gården. Ganska snart blev min bror och jag stora nog att hjälpa till. Och sen tog jag över. Min bror bodde i en gård som inte låg långt från våran.

I alla fall såg jag den här trumslagaren i Göteborg, och lappen på anslagstavlan, och då kände jag att ville vara med på denna resa. Så när jag nu skulle åka fick bror och min far komma för att hjälpa till på gården

Doften av svett blandat med tjära och hav kom emot nig. Ljudet av farvältagande släktingar och vänner och skrikande matroser överröstade havet och måsarna. Axeln värkte, min koffert var tung. Den har jag fått av min far. Jag var verkligen stolt över den.

- Hejdå! Barnen kom springande mot mig och skulle ta farväl.

-Oj, ojdå! Ta det lugnt. Jag kan bara krama en i taget, sa jag på väg att återfå balansen efter det att dom hoppat på mig.

-Också Kristina - min fru -. Mor och far med.

Och så fick jag krama och säga hejdå till alla som hade kommit för att ta farväl till mig.

Men vad jag inte tänkte på var att det kanske var den sista gången jag såg dom.

-Också du här i denna båten.

En matros delade upp oss i grupper om vilken eka vi skulle åka ut i för att komma till Sjöstiernan.

-Uppställning!

Förste styrman skrek åt oss att ställa upp på däck. Kaptenen och superkargörerna kom i en båt som körde utmed hamnen. Kanonerna på Elfsborgs fästning sköt salut. Det kändes riktigt pampigt!

"Tänk, dom där fina herrarna, superkargörerna, ska jag vara assistent åt, tänkte jag. Det här kommer bli jättebra, det känner jag på mig."

Prästen gav oss välsignelsen. Det var verkligen rörande. Jag kan lova att intet öga var torrt! Inte ens pappa var oberörd, han som aldrig grät!

Äntligen lättade vi ankar och gav oss iväg. Det tog nästan en timme tills vi såg Vinga. Därifrån hade jag härliga minnen, det var nämligen där min fru, Kristina, och jag förlovade oss.

Hon hade varit så ledsen när skeppet lämnade hamnen. Hon grät så tårarna sprutade. Och våra barn förstog nog inte så mycket mer än att jag skulle åka bort och vara borta länge. De stackarna var tre och fem år och kanske skulle de aldrig mer få se sin far. Vårt barn som inte har fötts än, det lilla barnet, kanske aldrig få se sin far. Jag kanske aldrig får se det heller.

-Åhh, varför åkte jag? Vi hade det väl bra där hemma?!

Men nu är det försent.

På kvällen kändes det faktiskt bra, jag hade pratat med mina kompanjoner, dom verkade riktigt trevliga.

Mysigt är det på båten också. Vinden blåste så seglen fladdrade.

Vi hade ätit stock fisk till middag. Det var inte särskilt gott, men det gick väl an.

Just då låg jag i hängmattan i min hytt och vilade.

Det var nog den morgon jag klädde på mig fortast! När jag hade gjort det sprang jag till kaptenens hytt för att se vad det var. Jag hade nämligen lärt mig hitta ganska bra på båten nu.

Men det var det inte bara jag som hade tänkt. Två andra var där också.

- Vad var det som hände? undrade jag.

- Blixten har slått ner i focken! sa en styrman.

-Nämen, hur gick det då!? frågade jag förskräckt.

- Det gick bra, sa den andra styrmannen.

-Men......, gick den inte sönder då? frågade jag.

-Vet inte! sa den första styrmannen irriterat.

Dom verkade inte så glada, så jag gick därifrån.

Vi befann oss i Engelska kanalen och datumet var nittonde april. Stormen höll på i tre dagar, men på den tredje dagen slutade det blåsa, sakta men säkert.

Och på natten var det lugnt.

En man omkom. Matros Bertil Månsson. Han hade stått i en mast, och ramlat ner därifrån. När han låg där kom plötsligt en stor våg som sköljde över däck, och Bertil sveptes med ut i havet. Så nu får vi ha auktion på hans saker och skicka pengarna till hans familj. Fast han var nitton år, så pojken kan inte ha skaffat sig fru och barnen än.

Ja, det är bara att hoppas att jag kommer hem till Sverige välbehållen.

Jag fann honom som mycket trevlig, och vi sålde mycket tillsammans. Men vi bytte också, spanjorerna bytte gärna till sig trä och bly.

Det var fint i Cadiz fastän man märkte av revolutionen. Folk stod på gatan och skrek:

"Frihet, jämlikhet, broderskap!"

Jag träffade en man på en pub i staden, och han berättade vilken chock revolutionen hade kommit som.

Jag tyckte revolutionen var bra. Det var alltid bara kungen som bestämde, vare sig vi andra gick med på det eller inte! Eller som kungen sa:

"JAG är staten!"

Nä, där tycker jag Frankrike tog ett stort steg framåt när det gäller mänskliga rättigheter. Sen får vi väl se om det kommer hända något hemma i Sverige. Hemma, jag undrar hur de har det. Åh, jag får inte längta hem. Jag kan inte rå för det men ibland önskar jag att jag bara var hemma, men det går ju inte nu.

Kaptenen Erik Adelsman skrek åt oss att samlas på båten.

Tiden hade gått fort. Det hade redan gått en månad och vi skulle lämna Cadiz. Alla hade trivts bra här och handeln hade gått utmärkt. Allt trä och bly hade gått åt. Så nu har vi mycket silver till de kräsna kineserna.

Den sjätte maj lämnade vi Cadiz och den tolfte juni kom vi till ekvatorn. Det tog 1 månad och 6 dagar. Under den tiden har jag jobbat med mina kompanjoner och Peter.

Förutom arbetet brukade jag spela kort med de andra. Fast när jag inte gjorde det var jag i min hytt och skrev, mest skrev jag på min bok som jag håller på med.

Boken handlar om en vanlig mans liv ombord på en sk. "ostindiefarare". När jag inte skrev på boken kunde jag skriva i min dagbok eller också skrev jag brev.

När vi passerade ekvatorn skulle alla som aldrig varit söder om den döpas. Och det hade ju nästan ingen. Det var bara några. Bland andra Peter, en superkargör som jag är assistent åt, hade varit söder om ekvatorn. Men jag hade inte det så jag skulle döpas. Jag har aldrig badat i något så varmt hav! Ja, det var verkligen jättehärligt. Jag är ju van vid det kalla vattnet hemma.

På vägen till Java drabbades vi av 2 sjukdomar på båten. Dom var : Tropisk feber och skörbjugg. Som tur var klarade jag mig. Men min "granne", Fred, han klarade sig inte. Han smittades av sjukdomen tropisk feber. Jag var inne lite hos honom eftersom vi är "grannar". Första gången skulle jag bara gå in till honom och prata lite, då såg jag att han låg i hängmattan med täcket väl omstoppat.

- Vad har hänt? frågade jag.

- Jag har blivit smittad av den tropiska febern fick han fram.

Jo, han var dålig, det var tydligt.

- Jag ska inte störa dig om du sover, sa jag och vände mig om för att gå ut.

- Nej, det gjorde inget, sa Fred lite dåsigt.

Och så gick jag ut.

Nästa morgon gick jag ut i korridoren och gläntade lite på Freds dörr. Men han sov.

- Skönt tänkte jag, då kanske han blir bättre.

Sen var jag inne en gång till på eftermiddagen.

Då var han på bättringsväg. Och ganska snart blev han frisk igen.

Några dagar innan vi anlände till Java hade vi en insamling. Den hette "hönsningspenningen". Och det var så att alla män ombord skulle lägga en slant i en bössa. Och sen festade vi för dom pengarna på Java. Oj vad vi hade roligt. Vi var ute nästan hela natten. Och inte var det kallt heller. Det var verkligen något att lägga på minnet.

Jag hade försökt föreställa mig hur Kina och Kanton såg ut och det var ganska likt eftersom jag hade läst i böcker om män som tidigare åkt till Kina med ostindiska kompaniet. Där hade dom nämligen beskrivit en helt del. Men nåt jag inte anade var hur folket var. Det var så mycket människor överallt. Jag som var van vid Sveriges lilla folkmängd. Inte ens i Cadiz eller Java var det så mycket människor på gatorna. Pratade högt gjorde dom också. Det verkade nästan som om alla ville höras högst. Konstigt nog tyckte jag inte det var störande. Tvärtom gillade jag det.

Vi gick igenom stan och studerade allt som var omkring oss. Vilket annorlunda land! Vilken annorlunda kultur!

Det var verkligen värt resan. Även om dom inte var särskilt vänliga mot

främlingar. Där rådde verkligen främlingsfientlighet. Vi fick inte ens bo innanför stadsmuren. Kineserna tyckte att vi var "barbarer" som lurade på dom saker de redan hade. Därför var vi tvungna att betala med silver, och vad dom använde det till fick jag reda på av superkargören Nostrademus de la Costa. Dom som byggde i "den förbjudna staden " fick sin lön i silver.

Det där med "den förbjudna staden" var lite märkligt. Det var nämligen bara kejsaren, hans eunucker (tjänare) och hans cirka 1000 konkubiner (kvinnor) som fick vara där.

Handeln gick bra. Själv köpte jag fem mingporslintallrikar och tre olika sorters teer. Det var vad jag hade råd med. Handeln gick till så att vi, superkargörerna och deras assistenter fick titta på vad vi ville ha och köpte det med silver. Teet packades i lådor av tepackare som

trampade på tebladen så att dom gick sönder till små bitar. Så mycket som möjligt skulle få plats. Efter det vägde dom lådorna. Alla telådor var täckta av bly på insidan, för att inte teet skulle torka, annars skulle det inte gå att dricka när man kom fram. All handel skedde på det svenska faktoriet.

När vi den 10 januari 1791 lämnade Kina var det faktiskt lite sorgligt. Inte för att kineserna hade varit snälla men för att allting var så annorlunda. Jag kommer nog att sakna Kina.

Efter ett stunds vilande och jobb ombord, lättade vi ankar och seglade hem till Sverige!

När vi kom till Godahoppsudden anfölls vi av pirater. Alla blev väldigt rädda men vi klarade oss bra. Matroserna ingrep snabbt och började skjuta med kanonerna mot dom. Men de sköt tillbaks, fast vi klarade oss med ett hål i ett segel.

Ganska snart efter det seglade piraterna iväg, dom förstod väl att det inte skulle gå att röva någonting från oss.

Seglet lagade segelmakarna med en tyglapp, så det ordnade sig.

Vi seglade vidare och allt gick bra.

Förutom när vi kom till st.Helena utanför Afrika, för att stanna där. Då blev vi bortkörda därifrån. Istället seglade vi till en ö vars namn var Ascension, där stannade vi fem dygn.

När vi seglade förbi Biscayabukten, där stormen hade varit på nedresan, var havet alldeles lugnt, det var till och med solsken. Du anar inte hur tacksamma och glada vi var för det!

Den trettonde september kom vi hem till Göteborg, då var det en massa folk nere i hamnen, dom stod och till oss. Många grät för att dom var så glada. Det var jag också nära till att göra, men det var jag inte ensam om. Många i besättningen var helt röda i ögonen, och alldeles glansiga.

Jag kunde inte förstå att vi verkligen var hemma, det var så ofattbart allting: Vinga, Elfborgs fästning, Göteborgs hamn, allt folk som stod och tog emot oss, alltihop.

Det var verkligen pampigt, för dom sköt salut från Elfborgs fästning, och en orkester spelade i hamnen, allt var så fint.

Vi närmade oss hamnen, sakta men säkert. Och till slut var det dags att stiga av. Och där - mitt bland allt folk, där hittade jag Kristina och barnen.

Och oj vad de hade växt! Och vårat nya barn, så söt hon var! För det var en flicka. Agnes bestämde Kristina och jag på kvällen att hon skulle heta, för hon hade inte döpts än. Dom kunde ju inte döpa henne utan fadern. Så hon fick döpas när hon var drygt två år.

Jag sprang till dom, åtminstone så fort jag kunde, för kofferten var inte lätt. Också hade jag porslinet nedpackat med.

Vad jag hade längtat efter dom, och dom hade längtat efter mig.

Och oj vad vi kramades, alla skulle jag krama.

Jag frågade Kristina hur mor och far mådde.

-Alla mår bra, sa hon

-Ja jag har förberett mig på det värsta, sa jag, så jag skulle inte blivit förvånad vad du än skulle sagt.

När vi kom hem var det ett lika stort "kramkalas" som det i hamnen, ännu större. Och alla frågade hur det hade varit och så vidare.

Så jag berättade hela resan, fast kortfattat, om stormen och Kanton. Och dom sa hela tiden: "ååhhh" eller "oj" eller någonting i den stilen.

Och tänk att två år kan gå så fort!

När vi bodde på landet visste jag inte så mycket om det här:

1734 bildades "Hattarna" som regerade. Men en tid efter det var det

"Mössorna" som hade majoritet i riksdagen. Det innebar att det blev bättre för bönderna och därmed sämre för "den tidens stora män".