Tillbaka till
startsidan 

Vad är
Storyline?

ANSÖKAN

Mitt namn är Magnus Magnusson och jag är 18 år. Jag är en ensam bonde som bor i en stuga ute på landet utanför Götheborg. Om jag skulle berätta om min bakgrund så skulle det nog inte bli ett direkt nöje för dig men jag kan göra ett försök:

Jag föddes i en kall liten stuga ute på landet. Min mamma hade inte pengar till sjukvård jag hade tur som klarade mig. Min pappa och mina förfäder hade dött i strider eller i båtfärder kvar fanns min mamma, min mormor och jag.

Redan som sjuåring var jag tvungen att hjälpa till i hemmet för att min mamma var tvungen att ta hand om min lillasyster som hade fått lunginflammation. När jag var åtta år började jag att bli intresserad av repslageri, jag satt hemma och övade mig och min högsta önskan var att bli repslagare. Jag visste att det krävdes mycket, men jag gav inte upp trots att min mamma inte hade råd till utbildning. När jag var tolv år dog min mormor och tre år tidigare hade min lillasyster dött. Detta tog jag mycket hårt men det fanns inte tid att sörja för nu fick jag ansvaret att laga mat m.m. Min mamma började att bli gammal och vi hade det knapert. Vi åt av landets grödor och drack mjölk av våran ko. Ibland sålde jag lite mjölk och grönsaker och fick lite pengar för det och om inte pengarna behövdes lade jag dom i min skinnpåse där jag sparade pengar tills jag blev stor. Två år senare när jag var fjorton år dog mamma. Jag bestämde mig för att använda pengarna jag hade sparat till att utbilda mig inom armen. Där lärde jag mig att skjuta, sikta och kämpa. För en månad sen kom jag hem.

I fredags när jag var nere i Götheborgs stad såg jag det uppspikade plakatet och jag bestämde mig för att söka jobbet som repslagare. Jag såg detta som en chans att tjäna en summa och eftersom hela min släkt är död så har jag inget att förlora och gården ska jag sälja ifall jag får jobbet.

OMBORD

Nu var den stora dagen, den 14 mars inne. Idag gav vi oss av mot Kanton. Vi hade verkligen tur med vädret solen lyste och himmeln var blå. Jag hade precis lämnat över nyckeln till min köpare av stugan. Det kändes konstigt att veta att man inte kommer att se Götheborgs stad på flera år.

Mina enda ägodelar var en träkista med kläder i, en loggbok och en väska med verktyg i som jag hade på axeln.

Efter ett tag var jag framme i Götheborgs hamn. Där var det full uppståndelse. Överalt sprang människor. Vissa försökte få sålt sina sista ägodelar medan vissa tog farväl av sina släktingar.

Det var en otrolig stark stank av fisk och nytjärat rep. När jag hade gått ytterligare en bit såg jag något jag inte trodde var sant. Där låg hon Siöstiernan.

Det var det största skepp jag någonsin hade sett. Det var ett brunfärgat skepp med tre höga master och en svensk flagga där bak. Vid fören stod det Sjöstjärnan.

När jag hade kommit ombord var det bara en massa rum överallt men tillslut hittade jag dit där jag skulle sova under färden. Det var en gråfärgad hängmatta. Jag lade min träkista och min väska vid hängmatta och gick sedan till kanonrummet.

Efter en halvtimma kom vår kapten Erik ombord. Jag och min assistent Fred Fritjof stod beredda för att skjuta salut på åtta skott och så kom tonen och vi sköt.

Nu bar det av.

AVRESAN

Nu hade vi precis lättat ankar och båten flöt sakta men säkert iväg. När jag tittade ifrån båten in mot hamnen såg jag bara en massa människor överallt. När vi hade åkt ytterligare 500 meter gick jag ner och lade mig i min hängmatta för att sova, men jag kunde inte somna för tankarna bara virvlade runt i huvudet på mig. Jag låg och funderade på vad mina förväntningar till denna resan var och jag kom fram till att den största förväntningen var att komma levande hem igen. Prästens tal som han höll inan vi åkte bara snurrade runt i huvudet på mig.

Jag hade med mig några guldmynt som jag skulle handla för i Kanton.

Efter fem minuter hörde jag kapten ropa efter mig och jag sprang snabbt upp på däck. Han berättade att vi var vid Vinga om cirka tre timmar och att jag hade mycket att göra. Jag skulle bland annat ladda kanonerna, prata med timmermannen och prata med min assistent Fred Fritjof.

Efter tre timmar var vi vid Vinga precis som kapten sa och nu började det riktiga äventyret.

STORMEN

Idag tisdagen den 19 mars vaknade jag tidigt av en dunk i huvudet. Jag frågade Fred vad som stod på och han sa att det var en hård storm på väg. Nu gällde det att handla snabbt.

På däck sprang besättningen runt och surrade fast så mycket dom kunde. Stormen blev bara värre och värre. Framåt kvällen var det kalabalik. Styrman stod fastsurrad vid rodret. Jag hade fullt upp med att surra fast alla de 30 kanonerna.

Plötsligt hörde jag ett brak. Det var blixten som hade slagit ner i focken men som tur var var det inget allvarligt.

Klockan började att närma sig tre på morgonen men det fanns inte tid att sova. Som tur var hade alla klarat sig än så länge. Regnet öste ner, vågorna smällde emot båten och åskan dånade.

Mina kläder var dyblöta men det var ingen ide att byta för dom skulle genast bli lika våta.

Tiden gick fort och klockan började närma sig sju på onsdag morgon. Stormen hade absolut inte lättat.

Jag hann få i mig en halv sill och brännvin på morgonen. Den enda fördelen med stormen var att man fick extra mycket brännvin till frukost.

Under natten hade Fred och jag slumrat till i cirka en kvart men jag kände mig inte trött för jag hade så mycket att göra.

På eftermiddagen skulle jag gå upp på däck och se efter hur det var där eftersom jag varit i kanonrummet hela dagen. När jag kom upp på däck hörde jag ett skrik och sedan en duns. Det var matros Bertil Månsson som hade trillat ner ifrån masten. Jag rusade fram för att hjälpa honom men just då kom en stor våg och spolade Bertil över bord. Jag hann ta tag i relingen så jag klarade mig. Bertil var endast 19 år och han skulle haft många dagar kvar att leva. Begravningen fick vänta tills stormen lättat.

Stormen fortsatte även in på den tredje dagen men framåt eftermiddagen kom vi ur ovädret.

TILL CADIZ

Idag den 7 april började jag känna mig bättre efter stormen. Jag hade tagit en lång tupplur under natten.

Precis när jag hade vaknat hörde jag kapten kalla på oss och han sa att vi omedelbart skulle komma upp på däck. Jag undrade var det var för vi kunde väl inte redan vara framme i Cadiz.

När jag kom upp på däck berättade prästen att det hade skett en revolution i Frankrike och att det innebar en stor katastrof för oss nu när vi skulle till Cadiz och byta till oss varor. Det kunde innebära att varorna inte skulle bli lika mycket värda som de var nu. När prästen hade berättat vad revolutionen innebar gick jag ner till min hytt.

Jag började fundera över vilken sida jag stod på och jag kom fram till att jag tyckte att Ludvig XVI skulle avrättas. Jag tyckte bättre om Voltaire och Rousseau som anser att människan har rätt att tänka fritt. Jag tycker bäst om Voltaire för att han skriver elakt och roligt om dumma präster och snorkiga adelsmän. Det får mig att skratta. Jag tycker liksom Voltaire att varje människa ska ha rätt att bilda sin egen uppfattning. Rousseau sa en sak som jag tyckte var mycket bra och det var att, om kungen styrde dåligt har folket rätt att avsätta honom.

När jag vaknade var vi redan framme i Cadiz, vi hade ankrat och köpmännen var på väg inåt land i roddbåtar.

När jag hade packat min sjömanssäck gick jag upp med den på däck. Jag fick vänta lite innan jag kunde åka in till land för alla kunde inte åka i en roddbåt samtidigt. Men tillslut kom jag i land och där var det full uppståndelse.

Vi hade beräknat att stanna här i Cadiz i ungefär en månad.

RYKTENA I CADIZ

Nu har det gått tre veckor här i Cadiz och ryktena om den Franska revolutionen blir bara större och större.

Jag och Fred har träffat en ung man här i Cadiz vid namn Patric Marchand. Han har visat oss staden och dess hemligheter.

Jag har fått reda på lite mer om den Franska revolutionen igenom tidningar m.m.

Den Franska revolutionen hade många orsaker. En av dem var att adeln höjde skatterna till bönderna men betalade själva ingen skatt alls. Samtidigt fördubblades brödkostnaderna så att bönderna knappt hade råd att köpa bröd som är de viktigaste livsmedlet. Bönderna blev arga på prästerna och adeln för att de var tvungna att betala avgifter för nästan varje sak de gjorde. Det var bara adeln och prästerna som hade rätt att äga kvarnar t.ex. så när bönderna skulle mala något var de tvungna att betala en avgift till adeln eller prästerna och det var ju de som bestämde priset.

Tillslut tyckte bönderna att det gick för långt och startade därför ett uppror. Dom stormade adelsmännens slott och dödade ägarna och brände upp slotten. Bönderna förstörde även murar och stängsel m.m.

Borgarna startade också ett uppror Bland annat för dom var missnöjda med ståndsamhällets föråldrade lagar. Dom begav sig därför till Bastiljen som var en gammal fästning som hade används som fängelse för politiska fångar. Borgarna befriade fångarna och hängde en del av de officerare som hade lett försvaret. De dödade befälhavaren och förde hans avhuggna huvud på en stång i triumf genom Paris gator på natten.

Det var en del av det jag hade hört av det som har stått i tidningarna här i Cadiz.

Jag fick reda på att handeln hade gått bra här i Cadiz och att vi hade mycket silver lastat på båten. Själv hade jag bytt till mig lite varor och så hade jag köpt ett tyg som jag skulle sy ett par byxor av.

Nu är det inte långt kvar tills vi ska åka vidare till Java och sedan till Kanton.

DEN LÅNGA FÄRDEN, CADIZ - JAVA

Nu hade vi precis lättat ankar och båten flöt iväg ut emot Atlanten. Dagen var den 6 maj.

Min assistent Fred, timmerman Filip Jakobsson och jag satt vid våra hängmattor och spelade kort och pratade om våra minnen ifrån Cadiz.

Plötsligt ropade kapten på mig och jag skyndade mig upp på däck. Han berättade att under uppehållet i Cadiz hade vi blivit bestulna på 100 stycken kanonkulor. Vi misstänkte att det var några spanjorer som hade smugit sig ombord under någon natt i Cadiz. De här kunde innebära problem om vi råkade i strid och inte hade tillräckligt med kanonkulor.

Jag gick ner och lade mig. Efter ett tag vaknade jag genom att djurskötare Anders Svensson väckte mig. Jag hade lärt känna honom under dagarna i Cadiz. Han var en trevlig och påhittig man. Jag berättade för honom vad som hade hänt och han blev chockad när han hörde nyheten.

Nu hade vi varit ute till havs i drygt två veckor och livet ombord var sig likt. Jag hade haft fullt upp hela tiden men på mina lediga stunder försökte jag att umgås så mycket som möjligt med mina vänner.

Plötsligt hörde jag våra två fältskärer ropa uppe på däck. De sa att några av våra besättningsmän hade insjuknat i tropisk feber och skörbjugg. De är dödliga sjukdomar och de ställer till med mycket besvär.

De hade läst i böcker och försökt få reda på så mycket som möjligt om sjukdomarna.

Tropisk feber är en infektionssjukdom som orsakas av en encellig organism. Tropisk feber orsakar anfall av intensiv hög feber, frossa och kraftig svettning.

Skörbjugg visste de inte så mycket om men de visste att det var en bristsjukdom som man fick om man inte hade fått i sig tillräckligt med askorbinsyra. Då fick man blödningar på kroppen.

Dagarna gick och fler och fler insjuknade. Jag hade bestämt mig för att gå ner till mottagningen och undersöka mig för att vara på den säkra sidan. När undersökningen nästan var färdig berättade en av fältskärerna att jag hade blödningar i tandköttet och att jag hade fått skörbjugg. Hon sa att hon skulle skaffa apelsiner åt mig och att jag skulle ligga tillsängs. Apelsiner hade kockarna köpt in i Cadiz.

Nu hade det gått ytterligare två vekor och jag började att känna mig bättre. Om fyra dagar beräknade vi att vara framme vid ekvatorn. Två matroser hade dött i Tropisk feber men ingen i Skörbjugg.

Nu hade det gått några timmar sedan vi passerade ekvatorn men jag var fortfarande lite fuktig i håret. Jag hade blivit döpt eftersom jag aldrig hade varit söder om ekvatorn. Jag fick sänkas ner i vågorna fastsurrad och så doppade dom mig flera gånger i vattnet.

Efteråt fick varje man lägga ett mynt i en kassa. Detta kallades för "hönsningspenning". För pengarna ska vi festa när vi kommer till Java. Det var en otrolig upplevelse att bli döpt.

Tre veckor senare hade jag fullt upp med att kontrollera alla förråden så att inget hade rasat eller blivit bestulet och så hade vi försvars övning varje dag.

Den 15 augusti var det begravning för de två matroserna. Vi sänkte ner dom i vattnet och vår präst höll predikan.

Jag satt nere vid min hängmatta och pratade med några matroser då jag hörde en röst:

- LAND I SIKTE!!!

Jag sprang upp på däck och där såg jag Java skymta borta vid horisonten. Nu var vi där.

JAVA

Vi flöt närmare och närmare land. Jag stod uppe på däck och tittade på ön. Det var det vackraste jag någonsin hade sett. Det var en grön ö med tusentals palmer. Här och var låg det små hyddor där invånarna bodde.

Vi lade till och köpmännen köpte till sig frukter i alla olika slag. Det var allt ifrån bananer till aprikoser.

Vi stannade i Java i några dagar och njöt av värmen innan vi begav oss vidare till ön Huam Puh.
 

KANTON

Jag satt i en sampan på väg till Kanton tillsammans med min assistent Fred och en del andra män av besättningen. Längst fram satt en kines och styrde båten.

Vi hade precis lämnat ön Huam Puh som ligger en bit utanför Kanton. Där hade vi ankrat med båten för att ta oss in till Kanton med småbåtar. De flesta i besättningen fick tyvärr inte följa med in till Kanton. Det fick bara superkargörerna och männen vid de första bordet göra. Jag hade turen att få följa med.

Kineserna tycker inte om européer. Dom tror att vi lurar på dom saker som dom redan har. Så om inte vi hade haft med oss silver som bytesvara skulle vi inte få komma in i landet. Silver är det enda Kineserna vill ha eftersom dom inte har mycket silver i Kina.

När vi kom in i Kantons hamn var det trångt med båtar. Det tog tid innan vi kunde komma i land. När vi väl kom upp ur båten var det mycket trångt på kajen. Jag gick in i en gränd för att komma undan folkmassorna.

Det var en fin liten gränd med stånd och handelsbodar längs vägen. I stånden låg sidentyger, porslin och smycken. Jag kände en stark doft av kryddor. Jag gick in i en handelsbod som var full av porslin. Jag köpte ett porslinsfat för en del av deluttagningen jag fått av kapten. Deluttagningen var en del av den lön man fick för att ha varit ombord på skeppet denna resa.

Plötsligt mötte jag på en stor mur. Jag förstod att jag stod utanför den förbjudna staden. Jag kom ihåg att vår präst varnat oss för att gå för nära. Om man gick in där blev man dömd till döden. Det var den kinesiske kejsaren som bodde där med sina eunucker och konkubiner. Så som jag hade förstått hade kejsaren här i Kina en mycket stor makt. Det var på grund av honom vi var tvungna att betala med silvermynt. Det kostade mycket att bygga den förbjudna staden och dom som bygger den vill bara ha betalt i hårdvaluta silver för att sedan betala sina skulder.

Efter några månader här i Kanton hade jag lärt mig mycket.

Jag tycker att kineserna verkar lite konstiga. Dom bugar för oss hela tiden och dom har inga stolar när dom äter. Dom ser konstiga ut också, sneda ögon och konstiga kläder.

Jag har tyvärr inte pratat med någon kines eftersom jag inte kan deras språk.

Jag hade åkt ner till vårt skepp och hälsat på. Jag hade berättat för Anders hur det var i Kanton. Han bad mig köpa ett halsband åt sin fru i Kanton. Segelmakare Alexander Lukas bad mig även att köpa två porslinstalrikar.

När jag gick inne i Kanton för några dagar sen såg jag några tepackare som stod och stampade på teet så att det skulle ta mindre plats. Dom lade även bly längs insidan av telådorna så inte teet skulle bli fuktigt. Jag såg en hel del kineser som satt i gränder och målade porslin. Det var underbart.

Jag köpte ett halsband åt Anders, två porslinstallrikar till Alexander Lukas och ytterligare lite porslin och tyger till mig.

Nu var det den 8 januari och det var dags att lämna Kanton. Om två dagar skulle vi lätta ankar ifrån Huam Puh.

Vi åkte tillbaka till skeppet och där var matroserna i full gång med att lasta ombord de sista varorna.

Anders berättade att under dom senaste dagarna hade det kommit hundratals båtar med varor till skeppet.

Efter ytterligare två dagar var det dags att lämna Kina. Solen sken medan Siöstiernan seglade ut igenom "Tigermunnen".

PÅ VÄG HEM.

Det den 10 januari lämnade vi Huam Puh. Jag stod på däck och såg ön skymta bakom mig i horisonten. Vi hade varit tillhavs i ungefär sex timmar.

Den 19 februari beräknade vi vara framme i Java.

Jag hade fullt upp med att träna och rusta upp förråden så tiden gick snabbt.

Vi passerade Java som beräknat där vi rustade upp skeppet med mat inför den långa resan.

Tiden gick och livet ombord var sig likt.

Plötsligt hörde jag en matros uppifrån utkiksplattformen ropa:

- SJÖRÖVARE I SIKTE!!!

Jag stod helt förstummad ett tag men sedan tänkte jag att det var nu vår träning kom till användning.

Jag kallade till mig alla mina assistenter och vi sprang ner till kanonrummet och intog våra positioner. Vi började att skjuta emot sjörövarna och efter en lång tids skjutande gav sig piraterna av. Vi hade vunnit striden.

På kvällen var det en stor fest ombord för att fira segern.

Efter ett par dagar var striden glömd och livet ombord var sig likt igen.

Vi började närma oss St.Helena som är en ö mitt ute i Atlanten. Men när vi kom dit blev vi bortkörda av de Engelska myndigheterna direkt. Dom gillar nämligen inte utlänningar.

Vi bestämde oss för att åka vidare till en närliggande ö vid namn Ascension. Där stannade vi i fem dagar. För att inköpa mat m.m.

Sedan fortsatte vi vår resa. Den 5 juli passerade vi ekvatorn. Jag kände att vi började närma oss Sverige. Jag började känna lite hemlängtan.

Vi hade precis ankrat i Dover. Resan emellan Ascension och Dover var händelserik. Vi mötte på en storm men inte lika hård som den på ditvägen. Alla överlevde som tur var.

Här i Dover ska vi stanna i två dagar för att reparera skeppet efter den långa striden med sjörövarna.

Vi stannade i Dover i två dagar som beräknat innan vi åkte vidare till Götheborg.

När vi hade seglat ett tag i Götheborgs skärgård kunde jag se Vinga fyr. Vi var hemma!

I GÖTHEBORGS HAMN

Vi gled närmare och närmare land. Dagen var den 13 september 1791. Nu kunde jag se hamnen. Där var det full uppståndelse. Överallt stod det människor och välkomnade oss. Hamnen var full med båtar. Jag hörde skott och fanfarer. Jag hade aldrig varit med om något liknande. Jag gick ner till kanonrummet och sköt salut.

Nu stannade båten till och vi skulle börja ro in till land. Det tog tid innan vi var på fast mark.

Jag kände igen mig i Götheborg och det mesta var sig likt.

Var jag än tittade såg jag familjer som stod och kramades och grät.

Det föll en tår på min kind. Jag hade ju ingen familj. Det enda jag hade var min stora lön som jag hade fått innan vi gick iland.

Jag gick in i en gränd. Där såg jag ett tidningsbud som var på väg ifrån kajen. Jag tänkte att det kunde vara bra att veta vad som hände i Sverige nuförtiden och köpte en tidning. Jag satte mig ner och började läsa. Det stod att kriget med Ryssland var slut och att Sverige hade förlorat och blivit av med mark. Det stod också att adeln hade blivit av med sina privilegier. När jag läste tidningen så uppfattade jag det fortfarande var Gustav III som styrde landet.

ETT ÅR SENARE

Nu har det gått ett år efter att vi kom hem ifrån Kina.

Hela mitt liv har förändrats. Nu bor jag mitt inne i Götheborg med min fästmö Eleonora. Jag träffade henne två månader efter vi kommit hem.

Jag har blivit konstapel i armén och jag är inte längre bonde utan borgare.

Min vänskap med Anders Svensson har jag fortfarande kvar och vi hälsar ofta på varandra.

Jag trodde aldrig att jag skulle bli såhär lycklig igen.