Frimurareorden eller Frimuraresamhället i Göteborg startade 1757 ett eget hittebarnshus i staden. Detta var helt i linje med ordens sociala och filantropiska ambitioner. Barnhusets finansiering täcktes, förutom av frivilliga gåvomedel och donationer, även av vissa kollektmedel i stadens kyrkor, ett årligt bidrag från riksens ständer samt portavgifter, som uppbars under vissa tider på dygnet vid passage genom den då befästa stadens tre portar. I Göteborg fanns sedan några årtionden redan ett annat barnhus, men det var endast ämnat för borgerskapets barn i skolåldern. Frimurarebarnhuset mottog däremot värnlösa barn från alla samhällsklasser och även spädbarn. Både frimurarebarnhuset och Göteborgs stads barnhus var s k "milda stiftelsen". Fattigvård i Göteborg bedrevs på 1700-talet huvudsakligen av enskilda välgörenhetsinrättningar inriktade på olika åldrar och samhällskategorier och staden var ovanligt rik på sådana stiftelsen. 1799 startades den första "kommunala" fattigförsörjningsinrättningen, finansierad med skattemedel och avgifter.

Frimurarehuset styrdes av Frimuraresamhällets barnhusdirektion. Dess arkiv är väl bevarat och hör till det sällsynta historiska material, som till eftervärlden kan lämna uppgifter om barn och deras sociala förhållanden förr. I barnhusdirektionens handlingar får vi veta något om en enskild välgörenhetsinrättnings syn på fattiga barn, deras uppfostran och utbildning, vilket förmodligen också speglar det dåtida samhällets syn på omsorg om barn. Men vi får också en unik chans att följa enskilda barns öden, visserligen huvudsakligen sedda ur barnhusinrättningens perspektiv. Detta gäller dock först från 1790-talet, då materialet blir mer utförligt.

Som utgångspunkt för denna studie har jag valt en sida ur barnhusets matrikel 1796, som noterat två pojkars inskrivning vid barnhuset. Genom att kombinera matrikelns uppgifter med direktionsprotokollens får man fram glimtar av två levnadsöden och något om den omsorg som dessa gossar var föremål för från frimurarnas sida fram till 12 års ålder.

Lars Peter Agrell inskrevs 25/2 1796. Han var då fyra dagar gammal. Särskilt anmärks att han antagits gratis på landshövding general Beckfriis rekommendation. Det var vanligt, att någon hög frimurare talade för ett barns intagande. Lars Peter var född utom äktenskapet på Sahlgrenska sjukhuset, som sedan starten hade frisängar för fattiga barnaföderskor. Fadern uppgavs vara okänd och modern hette Petronella Agrell. Förmodligen hade gossen anmälts till barnhuset redan före födelsen. Vid antagande i barnhuset skulle alltid prästbevis och läkarintyg uppvisas för att ge uppgifter om familjens eller moderns sociala och ekonomiska situation. Men eftersom detta barn intogs på särskild rekommendation från en hög frimurare var det säkert inte så noga med behovsprövningen.

Sven Christian Paulin inskrevs 7/4 1796. Han var född 21/10 1794 av Anna Greta Paulin. Hans intagande i barnhuset hade föregåtts av diverse förhandlingar. Redan 4/12 1794 hade direktionen beslutat om antagning, vilket ånyo bekräftades 15/10 1795 i samband med att en brukspatron Paulin betalade 100 Rd RGS till frimurarebarnhuset. Detta är ett tidigt exempel på "inköp" av barn till barnhuset, vilket innebar att någon okänd (ev. fader eller släkting) bidrog med pengar till barnets omhändertagande på barnhuset. Under början av 1800-talet blev denna procedur allt vanligare. Förfarandet innebar så småningom en tendens till kategoriindelning av barnhusbarnen, vilket delvis hade ett samband med att den nyöppnade fattigförsörjningsinrättningen endast tog emot de riktigt utblottade barnen, medan frimurarebarnhuset i all diskretion även tog hand om bättre bemedlade föräldrars utomäktenskapliga barn, vilka inköptes för betydligt högre belopp än Sven Christian. Inköpssumman garanterade i allmänhet, att barnet fick en yrkesutbildning. Samtidigt fick barnhuset ett välkommet tillskott till sin allt mer ansträngda ekonomi.

När Lars Peter och Sven Christian väl antagits av frimurarebarnhuset, så hade deras mödrar förverkat sin "rätt" till sina söner. Mycket tyder också på att gossarna nu hade sett sina biologiska mödrar för sista gången. Nu "ägdes" de av barnhusdirektionen. En förklaring till detta synsätt från direktionens sida var dess uppriktiga övertygelse om att barn, som vuxit upp i fattig och moraliskt bristfällig miljö, skulle bryta totalt med denna och sina mödrar för att få chansen att själva bli goda samhällsmedlemmar, som ej skulle ligga andra till last. Fattigdom betraktades vid denna tid närmast som ett karaktärsfel. Därför tog man till och med ammande barn från mödrarna och lämnade dem till fosterhem, där de förhoppningsvis kunde få di av fostermodern. Detta förfaringssätt minskade inte precis den redan mycket höga spädbarnsdödligheten bland barnhusbarnen. De barn, som överlevde spädbarnsåldern skulle stanna i fosterhemmen till 6-8 års ålder. Först då var det tid att ta in dem på barnhuset för vård och skolundervisning där.

Barnen placerades vid denna tid huvudsakligen hos bönder i Angereds och Bergums socknar, där barnhuset genom sin kompetenta barnsköterska jungfru Stina Sunder hade etablerat goda kontakter med befolkningen. Lars Peter lämnades dock först till en underofficersänka Sohlborg i staden, där han förmodligen fick di. Hur länge han bodde där är okänt. Men sedan lämnades han till en Anders Perssons hustru i Hogården, Bergum. Där stannade han till april 1801, varpå han togs in i barnhuset.

Sven Christian kom som 1 1/2-åring till Jon Larssons hustru i Angereds by. Därifrån flyttade han till barnhuset i april 1803.

Hur gossarna hade det i sina fosterhem vet vi ingenting om. De slapp i alla fall byta fosterhem ett antal gånger, vilket flera av deras jämnåriga kamrater fick uppleva. För vården betalades fosterföräldrarna med 10 Rd per år. För spädbarn utgick dubbel taxa. Barnhuset försåg barnen med nödiga kläder. Så länge jungfru Sunder levde, till 1813, var hon en slags garanti för att fosterhemmen kontrollerades. Men det fanns uppenbarligen problem med vissa fosterhem, eftersom direktionen 1805 beslöt att även ta prästerskapet i Angered och Bergum till hjälp i kontrollen av blivande fosterhem för att "förekomma obehöriga och utfattiga personer att söka barnens mottagande endast för vinsten af de åtföljande fördelarna, utan afseende på ändamålet dermed, som är, at barnen på bästa sätt födas och vårdas". Tidvis kom ändå många fosterföräldrar i beroendeställning till barnhuset, då de fått ut åtskilliga förskottsbetalningar, som ibland endast kunde betalas igen genom att man åtog sig att vårda ännu ett fosterbarn. En del fosterföräldrar lämnade sina gårdsbrev i pant för att låna större summor av barnhuset, som alltså också kom att fungera som ett kreditinstitut.

En gång om året ägde mönstring av fosterbarnen rum. Under Lars Peters och Sven Christians tid skedde detta i värdshuset Vauxhall i samband med frimurarnas årliga midsommarfest där. Då visades barnen upp och trakterades på bästa sätt som bevis på frimurarnas sociala engagemang och på att alla gåvor till barnhuset från generösa ordensbroder verkligen hade nått sitt synbara ändamål. Inte minst var det också fråga om en påminnelse om att barnens framtid berodde på frimurarnas fortsatta generositet.

Vad framkom nu vid mönstringarna? Hur vårdades barnen egentligen? I protokollen talar man i mycket allmänna ordalag. De "såg friska och glada ut ". En del fosterföräldrar uppgavs visa kärlek mot barnen och ovilja mot att skiljas från dem. Ibland misstänkte man vanvård och misshandel, men oftast krävdes flera samstämmiga rapporter för att direktionen skulle verkställa en omplacering. Inte förrän 1820 skedde regelbundna besök i fosterhemmen och faktiskt inte förrän då började man aktivt uppmärksamma vanvård. Under Lars Peters och Sven Christians fosterhemstid var antalet fosterhemsplacerade barn "överskådligt" och relationerna mellan fosterhem och barnhuset mer personliga än senare, vilket delvis kanske kompenserade uteblivna inspektionsresor.

Det var ju meningen att barnen vid 6-8 års ålder skulle lämna fosterföräldrarna och flytta in i barnhuset för undervisning och utbildning. Så skedde med Lars Peter och Sven Christian. Men under 1800-talets första årtionden kom allt fler barn att stanna kvar hos fosterföräldrarna under hela inskrivningstiden. En del adopterades av fosterföräldrarna. Ibland begärde fosterfadern en kontant summa av 100 Rd av direktionen för att mottaga ett barn utan vidare kostnad för barnhuset mot att hälften av summan sattes in på ett särskilt konto för barnets framtida räkning. I vissa fall urskiljs klart osjälviska motiv hos kärleksfulla fosterföräldrar. I andra fall synes motiven vara mer tvetydiga. Man ville inte lämna ifrån sig barnen till barnhuset, när de uppnått en ålder, då de genom sitt arbete kunde göra nytta på gården samtidigt som fosterföräldrarna kunde uppbära fullt vårdbidrag tills barnet fyllt 16 år. Genom att låta en del barn stanna kvar på landet löste direktionen problemet med otillräckliga platser i barnhuset. Man nöjde sig med att ge fosterföräldrarna ett par riksdaler extra när barnen vid någon mönstring visade prov på läskunnighet. Efter konfirmationen tog de sedan tjänst som drängar och pigor.

Lars Peter och Sven Christian flyttade till barnhuset, som då var beläget i hörnet av Magasins- och Drottningsgatorna. Båda gossarna måste ha varit med om den dramatiska evakueringen av barnhusbarnen ur det brinnande barnhuset, som totalförstördes vid den stora branden 1804, och upplevt det tillfälliga inhysandet i värdshuset Vauxhall i väntan på att ett nytt barnhus skulle uppföras på den tomt, som alltjämt bebos av Frimuraresamhället (nuvarande adress Drottninggatan 32). Ungefär 24 barn, lika många pojkar som flickor, bodde samtidigt i barnhuset tills de uppnått utskrivningstiden i samband med konfirmationen. Personalen bestod av en föreståndarinna, oftast en änka ur medelklassen, som på detta sätt löste sitt försörjningsproblem, vidare en barnsköterska "jungfrun", en informator, två pigor och en dräng.

Hur fungerade nu barnhuset? Vid denna tid var barnhusets ekonomi ansträngd på grund av rådande dyrtid och det blev inte lättare av branden 1804. Från de år som Lars Peter och Sven Christian var intagna där existerar ett dokument som berättar något om förhållandena. Det är en direktionsledamot, överinspektör H H Sorbon, som 1806 var mycket missnöjd med ordningen i barnhuset och därför utarbetade en matordning och beklädnadsordning för barnhusbarnen samt en instruktion för föreståndarinnan. Enligt Sorbon rådde hos de flesta barnen ett "inbundit och nästan lömskt väsende, föga fallenhet för sanning och lydnad". Barnen uppgavs svälta och den mat som lagades var i det närmaste oätlig. Barnen bar ständigt trasiga kläder. Sängvätning var mycket vanligt förekommande. De våta lakanen stuvades i en låda under sängen under dagen i stället för att tvättas och torkas på vinden. Madrasserna hade av denna anledning ruttnat. Ohyran var svår. Sorbon påpekade i sin instruktion att föreståndarinnan var satt i en mors ställe och skulle därför visa ömhet mot barnen, vilka skulle uppfostras till dygdiga, lydiga, ärliga, ordentliga, renliga och fogliga människor. "Foglig" kan här betraktas som ett nyckelord för ändamålet med vården. Barnen skulle bli fogliga och nyttiga samhällsvarelser, men förbli i den samhällsklass, varifrån de kom. De borde enligt Sorbon tillrättavisas med förtroliga samtal och tjänliga bestraffningar. Särskilt skulle föreståndarinnan uppmärksamma nyinflyttade före detta fosterbarn, som kunde ha uppfostrats till dåliga seder, och leda in dem på den rätta vägen. Här berörs för första gången problematiken med barnens separation från fosterhemmen och "kulturkrocken" mellan lantlivets seder och de seder som barnhuset krävde med ty åtföljande begreppsförvirring.

Tjänsten som informator var tydligen en merit i prästkarriären. Denne bodde på barnhuset och ansvarade i första hand för gossarnas uppfostran och undervisning. Enligt en instruktion av år 1800 skulle han ha faderlig uppsikt över barnen och i synnerhet gossarna skulle ges en sorgfällig undervisning i läsning, skrivning och räkning. Undervisningen skulle främst omfatta kristendom "både teoretisk och praktisk" och barnen skulle sysselsättas med nyttiga göromål mellan lektionerna, där även historia, moral, geografi och naturalhistoria förekom. Enligt en av barnhusets informatorer 1801 utarbetad "Fullständig berättelse om den dagliga ordningen och hushållningen i Barnhuset" var barnen indelade i tre klasser, förutom de som ännu inte kunde läsa rent. Den mest avancerade klassen undervisades förutom i kristendom även i läsning, skrivning, de första grunderna i universalhistorien och geografien samt i synnerhet svensk historia under den lutherska tiden och svensk geografi. Det var stor skillnad på pojkarnas och flickornas utbildning. Flickorna skulle tidigt börja biträda i hushållet i barnhuset för att få träning inför framtida anställningar som tjänsteflickor. Samtidigt skulle de undervisas i spånad och diverse andra handarbeten. De hade inga fritidsproblem. Snarare försummades deras lektionsundervisning med direktionens goda minne. De äldsta flickorna skulle dessutom hjälpa till med vård av de sjuka barnen. Pojkarnas undervisning, däremot, var viktig. De var ämnade att sättas i hantverkslära och påkostades bl a extra undervisning i konstruktionsritning av en särskilt inkallad ritmästare. De fick också gymnastikundervisning. Stundom sattes gossarna på sin fritid vid en svarvstol eller undervisades i smide av en smed. För att gossarna annars inte skulle hindra flickorna i deras arbete sattes de ibland till att stoppa strumpor och skura knivar. Den förberedande konfirmationsundervisningen ägde rum på barnhuset. Examen i närvaro av flera höga frimurare, ofta ledd av biskopen, skedde en gång om året, då vissa distinktionstecken delades ut till särskilt flitiga elever. Dessutom utdelades silverfingerborgar, saxar och pennknivar. I juni 1806 fick Lars Peter en pennkniv för sin flit.

Vid senast 16 års ålder utskrevs barnen från barnhuset. Mästare i olika hantverk kom därför ofta upp på barnhuset och önskade få en tolvårig lärgosse, varvid den förhoppningsvis mest lämplige (eller villige) uttogs. Sedan ett lärlingskontrakt upprättats mellan mästare och direktion var det meningen att gossen tillhörde mästaren, som enligt kontraktet var bunden att ansvara för honom i sex år. Gossen var nu princip skild från barnhuset.

Lars Petter kom tidigt i lära. I maj 1808 begärde juvelerare Holmer en lärgosse på prov till Michaeli samma år. Redan den 27/6 hade den 12årige Lars Peter flyttat dit. Vid avflyttningen försågs han med både sön- och vardagskläder. I februari påföljande år lovade Holmer, som själv var frimurare, att bestå Lars Peter med kläder under hela lärotiden, trots att detta inte var brukligt. Man kom dock överens om att direktionen skulle bekosta en gesällklädning. Lars Peters yrkesutbildningstid blev emellertid inte lång. Direktionsprotokollet meddelar plötsligt 29/5 1810 att Lars Peter fyra dagar tidigare avlidit i lungsot. Juvelerare Holmer uppges ha vårdat honom ömt under sjukdomstiden och till och med betalat en vistelse på Sahlgrenska sjukhuset tills han de sista veckorna återfördes till barnhuset för att dö. Juvelerare Holmer betalade den anmärkningsvärt höga summan av 15 Rd b:o för sin lärgosses begravning.

Sven Christian, däremot, gick ett annat öde tillmötes. I maj 1808 begärde en bagare Rudin en lärgosse från frimurarehuset och Sven Christian utlämnades månaden därpå försedd med full utstyrsel och löfte om gesällklädning. Men lärgossen uppförde sig inte, som det förväntades av honom. Redan i augusti samma år klagade bagaren hos direktionen över att Sven Christian, trots tilltal och aga, gömt skorpor som han tagit med sig från bageriet, då han utskickats i ärenden. En gång hade han också gömt pengar, som han skickats att betala med, men sagt sig ha tappat dem. På grund av bagare Rudins klagomål kallades Sven Christian upp till barnhuset inför direktionen och fick en rejäl utskällning. Direktionens ordförande doktor Pehr Dubb hotade honom med tukthus, om mästaren skulle köra bort honom. En vecka senare efterskickades han igen och försäkrade inför direktionen att han skött sig. Dubb talade två veckor senare med fru Rudin, som påstod att Sven Christian bättrat sig. Men i mitten av september meddelade Rudin, att han inte ville ha kvar gossen på grund av hans vanartiga och otrogna uppförande. Direktionen beslöt då att bruka sin vanliga metod för vanartiga gossar. Två alternativ fanns här: antingen sändes de till stenkolsgruvan i Höganäs eller till sjöss. Huvudsaken var, att de lämnade staden. Direktionen valde denna gång det senare alternativet, men beslutet hann inte gå i verkställighet. Den 20/9 meddelades nämligen från bageriet att Sven Christian varit utskickad av Rudins gesäll att köpa jäst, men avvikit och nu troddes vara på fregattan Fröja, eftersom en annan före detta barnhusgosse, H C Zarnow, som där låtit förhyra sig, samma dag varit i land. Drygt en månad senare, den 25/10, återkom Sven Christian till barnhuset i uslaste belägenhet, mycket frostskadad i fötterna. På Dubbs rekommendation fördes han genast till Sahlgrenska sjukhuset. Gossen berättade att, då han lämnat Rudin, följde han en kapare på kryssning och därefter hade han uppehållit sig på Varvet med tiggande tills han frusit så mycket att han sökt upp Rudin och begärt att få sina kläder. Denne skickade honom emellertid omedelbart till barnhuset. Vistelsen på sjukhuset blev rätt lång. Den 10/1 1809 återkom han därifrån till barnhuset. Den 25 april samma år skickades den 12 1/2 år gamle Sven Christian till sjöss med kapten J R Uffer från Plymouth Därefter avförs Sven ur barnhusdirektionens handlingar. Hur det sedan gick för honom i livet återstår att utforska.