Källdokument 1. År 1755 2. År 1755. 3. År 1755/56 4.År 1756 - |
Johan Brelin Beskrifning öfver til och ifrån I. N. J. Del 3. År 1755. Canton År 1755. Sielfva staden uti hvilken de förnämste Chineser bo, får af ingen Christen besökas. Här inne bevara de svartsiuke Chineser sina så väl gifta som ogifta fruentimber, under tilgifne schlavars vård, och kallas fördenskull så väl af de Svenska, som af åtskillige andre Nationer, Fruentimbers-Staden. Denna är befästad med en ganska hög och tiock mur, (på samma sätt upförd som de uti fordna tider brukelige fästningsmurar,) hvilken går uti en jämn linea rundt om staden, och har åtskilliga utbygda fyrkantiga och runda torn, så at hela dess defension består allenast uti högd och tiocklek. Öfra kanten af denna mur är helt tätt igenomskuren af stora och vidlöftiga embrasurer eller skott-anglar, men om där någonsin varit, eller om framdeles några stycken komma dit, har man nog ordsakat tvifla. Staden är försedd med sex portar, af hvilka 2:ne på västra ändan äro de största. Dessa tilslutas med starka stängsel och lås om nätterna; men om dagarne bevaras de af mycken och vaksam vakt. Invärtes bygnaden uti Fruntimbers staden måste jag med tysthet förbigå, emedan alla försök at komma därin, voro fåfänga; dock skal den efter berättelse, vara på samma sätt bygd, som den yttra eller förstaden, undantagandes några stora bygningar, som äro de förnämste Manderinernes Residence.
År 1755. Förstaden, uti hvilken Christne hafva frihet at drifva sin handel, är ungefär en tysk mil lång, och mycket vidlyftig, samt bygd utan den ringaste ordning. Gatorne äro mycket smala på några ställen, och på andra helt breda och vidlyftiga, och gå ej uti någon rät linea; dock äro de öfver alt väl lagde med huggen fyrkantig sten, och med nödige rennor til regnvatnets aflopp försedde. Chinesiska bygningar förekomma här förnämligast af tvänne slag. Det ena är ganska simpelt, men för de handlande beqvämt, hvarföre de ock merendels äro bygde vid revieret, och uthyras til Europeerne, samt kallas gemenligen factorier. Dessa är 2:ne våningar höga, och 3. ā 400 alnar långa, men ej mer än 30. ā 40. alnar breda. De äro ej öfveralt täkte, utan ofvan på taket äro åtskilliga öpningar lemnade, igenom hvilka liuset nedsläppes uti de täkte gångarne, hvaräst kamrar med sten i nedra, och bräder i öfra våningen äro afdelade. Mera än en trediedel af husets bredd, är dock altid uti nedra våningen lemnad til gång, uti hvilken kiöpmans varorne beqvämligen placeras. De andra slags bygningar finnas öfver alt längre in uti staden, och äro äfven väl 2:ne våningar höge, men så vidlyftigt bygde, och med så mångfaldige gångar och vinklar, at man ofta har svårighet finna samma väg ut, som man gått in, besynnerligen uti de större husen, hvilka med skäl kunna ansessåsom laborynter. Mitt uti dessa finner man gemenligen en stor öpning, eller otäkt Plan, ifrån hvilken dagen meddelas de mästa rummen; men är något rum, som härifrån ej kan hafva sit lius, göres et hål igenom taket, då det i öfra våningen varande rummet, blir såsom lectare för det undra. Alla hus äro upbygde af obränt tegel, hvilket dock är så hårt, sedan det en gång blifvit tort, at det ej af vatn uplöses. Det göres af en blåaktig fin lera, som upgräfves utur sumpiga platser, och genast arbetas med någon sandblandning, samt efter 2. ā 3. dagars torka uti skuggan, lägges uti solen, tils det blifver aldeles tort. Tak-tegel göres af samma slags lera, helt tunt och platt, likt den i Sveriget brukeliga brädspån. Med sådant Tegel äro husen öfver alt här i staden täkte. Golfven äro hos de förmögnare merendels af huggen fyrkantig sten i undra våningen, men bräder i öfra. Fönster brukas här mycket stora ock vidlyftiga, men i stället för glas, et slags tunna perlemoskal, hvardera ej större än 2. tum i quadrat, hvilka äro uti breda träd lister inskurna, så at de meddela ganska litet lius då de stå igen; hvarföre, om dagen, i stället för fönster, brukas et slags tunt och på åtskilligt sätt utmålat flor som är spänt uti ramar. Spisar brukas inga andra än de som tiena til matredning, och äro efter landets brist på ved, så väl inrättade, at de vida öfverträffa de stora och vedödande kiöks-spisar i Sveriget och andra orter, hvilka de dock til skapanden nog likna. De Chinesiske kiöks-spisar bestå (alt efter som-hushållet är stort) af 3. ā 4. Små dragugnar, och öfver hvar och en af dem, är et rundt hål, beqvämligt för en hos dem brukelig gryta, så at då man lägger eld uti ugnen, lågan, och följakteligen eldens mästa styrka, drager sig til detta hålet, hvilket täckes af botnen på grytan, så at de allenast med några få spånor komma en gryta af 4. ā 5. kanrum at i hast koka. Dock måste man derjemte märka, at en Chinesisk gryta, kan med långt mindre eld bringas til kokning, än de i Sveriget brukelige; ty en gryta af 6. ā 8. kannors rymd, är hos oss gemenligen Ŋ ā 2/3 tum tiock uti botnen, och har dessutan 3:ne tiocka och långa fötter, hvilket alt fordrar en god eld, innan det kan igenom värmas, besynnerligen som eldens mästa styrka går up omgring sidorna, utan at göra sin rätta verkan; men deremot är en Chinesisk gryta af samma storlek, ej mera än 2/8 dels tum tiock uti botnen, och har inga fötter, emedan de vid de hos dem brukelige ugnarne äro onödige. Små hushåll bruka et slags små fyrugnar af leer giorde, som de kunna flytta med sig hvart de villa, och äro allenast för en panna eller gryta: Sådane ugnar bruka de äfven uti sina båtar eller sampaner, och kunna således uti hast koka, då de öfverkomma något som til mat är tienligt.
År 1755. Många onödiga meubler finner man här hvarken hos höga eller låga: Altsammans består merendels af 5. ā 6. stolar eller bänkar, och några på papper med vakra färgor förestälde Jagt- eller Historie-målningar och Landskaper, som pryda deras öfver alt med hvitt, rött eller gult papper öfverklädde väggar. I hvarje rum äro ock gemenligen 2:ne bord, af hvilka et är utaf sten eller något synnerligen vackert träd, och det är altid helgat åt deras Gudar, samt prydes med 2:ne stora liusestakar af silfver eller af tutanego, hvilka hafva 3:ne grenar; Uti hvardera grenen står antingen et stort med åtskilliga färgor målat vax-lius, eller en rökelse stång. Liusen tändas ej up utan vid något besynerligt tilfälle, eller då någon Högtid firas, men rökelse stängerne äro ständigt uti brand: De giöras utaf raspat eller sönderstöt sandeltråd, nästan Ŋ aln långa, och äro af åtskillig tiocklek, samt kunna räcka hela dygnet, emedan de äro praeparerade so et slags fnöske, så at de endast behålla en småningom tärande eld, utan at gifva något sken. Imellan båda liusastakarna står et rökelse-käril, antingen af samma metal som stakarne, eller af sten, och deruti samlas all den askan som blifver af bemälte rökelse stänger. Mitt på bordet stå några talrikar med åtskillig slags frukt: besynnerligen brukas Pomelmoser, Ananas, Apeldeciner, Pissang och et slag Citron-gul frukt, som til skapnaden aldeles liknar en hand med åtskilliga långa fingrar, och äger en ganska angenäm lukt. Denna är fram för all annan frukt brukelig til afguda offer. Dessa frukt-talrikar röras aldrig för än frukten är aldeles förvisnad, då den borttages, och frisk frukt frambäres i dess ställe. Ofvanför bordet stå åtskillige större och smärre rikt förgylde bilder, som föreställa Chinesernas Gudomligheter, och desse äro stälde uti en sådan ordning, at de likna en altare tafla, hvilken med åtskilliga blomster är utzirad. Sådane bilder och offerbord finnas i hvarje hus, och jag behöfver ej nämna, at de förmögnares Gudar äro kostbarare och mera prydde än de fattigas, ty det tyckes följa af sig sielf. Det andra bordet som Chineserne hafva uti sine rum, brukas allenast at äta uppå, och imellan måltiderna är det ständigt försedt med Tobak, Pipor och The-vatn.
År 1755. Uti de öpningar eller små otäkta Planer som altid äro bredevid deras förnämsta rum, finner man nästan alt det som uti enslighet kan förnöja ögonen; ty utom åtskilliga täcka blomster och fruktbärande träd, hvarimellan de liufligaste eremitager, och skugrike grottor som någonsin kunna imagineras, en miniatur föreställas, ser man uti stora af sten uthugnekiäril, repraesenteras små siöar, upfylde med åtskillige guld och silfver fiskar, hvilkas täcka och besynnerliga skapnads åskådande upväcker både nöje och förundran; På vatnet flyter et grönt blomstrande siögräs, och på botnen af dessa små siöar, synes en grön måssa, hvaruti fiskarne vid minsta buller tyckas sig fördölja. På träden ser man åtskilliga siungfoglar och papegojor uti burar, och på marken, antingen några små kaniner, eller andra hemtamda skogsdiur, samt några rara höns och fazaner; så at åtskilliga Naturens förmoner, med konst och flit samlade, ständigt här tiena til ögonens förnöjelse.
År 1755. Vid ingången af hvart och et hus finner man antingen upresta stoder, eller hängande taflor utaf träd, hvarpå står skrifvit hvar och en husägares namn och näringssätt, samt huru många hustrur, barn och tienstefolck eller schlafvar han har at försörja. Man skal ock merendels se större delen som idka enahanda näring, bo tilsammans på en gata. Afguda Tempel förekomma här af 2:ne slag. Det ena kallas Joss- eller Guda-Hus, och sådane äro mångfaldige uti för-staden. Dessa stå ständigt öpna, och äro indelte uti 3:ne delar: Vid ingången stå gemenligen 2:ne store af träd uthugne bilder, som likna antingen, dieflar, drakar, Jettar eller ofanteliga hästar, uti vanskapeliga grymma och faseliga gestalter. I första delen eller förhuset, ser man på ena sidan en stor af jern guten klocka, och på andra sidan en stor trumma, samt några af träd uthugne gamla Prästeblilder. Uti 2:dra delen, som är aldeles öpen, och utan tak, äro på sidorna några träd planterade, och mitt uti ligger en stor fyrkantig sten, uppå hvilken Chineserne falla på knä så snart de komma in och då deras Gudstjenst begynnes. Härjemte är et stort af jern i löfverk gutit rökelse käril, uti hvilket de som komma in, offra sit rökvärk, hvaraf ständigt en tiock rök utbreder sig. Uti 3:die delen, som är den Heligaste, sitter uti somliga, deras Gud, den de kalla (Grande Joss) eller stora Gud främst. Han är utaf träd uthuggen, ganska tioch och fet, med ofantelig stor maga, och är öfver alt förgyld. Uti andra tempel innehafver Satans förskräckeliga bild det främsta och heligaste rummet. Så väl omkring den goda Gudens, som omkring den ondes bild, stå andra Gudomligheter, större och mindre, och i mångfaldiga skapnader. De större bilderne äro gemenligen klädde uti Hieltekläder, med harnesk, hielm och skiöld, samt hålla uti händerna spiut eller fanor. Framman för den förnämsta bilden, eller Templets Gud, är et stort bord, hvar på stå åtskilliga stora liusestakar, rökelse och offerkäril, samt dertil med, mitt på bordet, en stor hög med aska, samlad efter offer- och rökelsen som dageligen brinner. Här ligger ock en myckenhet förgylte, försilfrade och målade papper, tilhopa satte såsom strutar, hvilka af Prästerne äro helgade, och brännas vid deras bönestunder såsom dageligt offer. Det andra slaget af Tempel, som kallas Pagoder, är ej til så stort antal, men räknas för de förnämsta, och de äro ständigt tilslutne, samt bevarade af präster, hvilka ock allena hafva frihet at på deras altaren uptända rökelse. Dessa äro mycket präktigt utsirade, och här inne ser man mångfaldiga slags gestalter som Gudomligheter dyrkade, såsom Gudar och Gudinnor af träd med mångfaldiga armar händer och hufvuden; äfvenleds drakar och andre faselige skapnader, samt dessförutan Machiner och konststycken. Alla dessa beläter äro giorde med all uptänkelig flit och näthet, samt efter deras smak, på möjeligaste sätt prydde. Uti Pagoderne, skola ock bevaras mångfaldige courieuse antiquiteter.
År 1755. Sidentygs och sammets fabriquer äro uti förstaden ganska många, och der förfärdigas på kort tid, hvad slags tyger man nånsin vil beställa. Deras väfstolar äro af träd, helt simpelt inrättade, och likna merendels vanlige linne väfstolar. Sålfven äro af bomuls garn, och då släta tyger förfärdigas, uplyftas sålfven med trådor, på samma sätt som hos Linväfvare sker; men vid blommerade tyger, som fordra många sålf, är förutan sjelfva väfvaren, en annan sysslesatt ofvan för väfstolen, til at med snören, som uppehålla sålfven, hjelpa deras lyftande. Väfskeden är af rör, ganska fin och nätt tilsammansatt, och skedformen är af et mycket tungt träd, samt så stäld, at den som väfver, behöfver allenast skiuta honom up, då han vid nedfallandet, af sig sielf tilhopa trycker trådarna. För denna ordsak, är ock den bomen, på hvilken hvarpen omsvepes, mycket högre än den fremsta eller bröst-bommen, och på det väfstolen skal vara så mycket stadigare, äro dess stolpar nedgräfde uti jorden. Bomuls-tygs fabriquer äro också åtskilliga, men ej af något särdeles värde, emedan de tyger, som här förfärdigas, äro mycket smala och grofva, så at de som skola hållas för goda, äro merendels ifrån Staden Nankin. Bomullen redes med sträng, på samma sätt som hatmakare hos oss reda sin klipta ull. Så väl til Siden- som Bomulls-tyger äro här många färgerier, och Chineserne äro just mästare uti at tilreda de aldra lifligaste couleurer. Deras färgor hafva dock den olägenhet, at de hastigt changera, och tåla ej den minsta fuktighet. Porcellain förfärdigas ej uti Canton, utan hitbringes ifrån Staden Nanking; dock merendels hvitt, så at det här ritas på det sätt, som Europeerne åstunda, och gifva sina modeller. Vissa hus som af Köpmänner underhållas, äro upfylde med sådane ritare, och ifrån dem föres det sedermera til andra, som äro sysselsatte at uti dertil giorda ugnar, inbränna de påsatte färgor. Här gifvas ock många värkstäder, hvaruti arbetas Perlemo, Skyldpad och Elphenben med otrolig näthet, och på hvad sätt som man det beställer. Spegel-fabriquer äro af ej mindre antal. Här göras Speglar så väl släta, som ritade med de lifligaste färgor, och sällan finner man någon af de vanlige speglarne, som ej är försedd med någon kärleks-historia. Dessa kalla de lapp-lapp, och på dem föreställas på tydeligaste sätt deras mångfaldiga och obeskrifveliga älskogs-manierer. Bildmakare finnas som uti ler afbilda hvilken som det åstundar, och det så lifligen, at man i hastighet kunde taga bilden för sielfva Personen. De göra ock stundom hufvud och händer rörliga, samt påkläda dem kläder af tyg giorda. Lackerade arbeten förfärdigas ock här oförlikneligen väl, besynnerligen med svart botn. Dessutom äro här i Staden oräkneligt månge andre Handtvärkare, Guldsmeder, Tutanegs-arbetare, Messingsslagare, Tenjutare, Stenhuggare, Smeder, Snickare, Skomakare och Skräddare, m. m. Taskspelare och Comoedianter tryta ej eller, och de äro uti sine konster så väl öfvade som de någonsin kunna vara. De förre föreställa så fermt sina galenskaper, at det ofta synes öfvergå mennisklig förmågo; och de sednare, som anställa sina Comoedier, på höga och öfver gatorne upbygde Theatrer, hvilka gemenligen få namn af Sing sang, kunna så fullkommeligen ingå uti alla passioner, at ehuruväl man ej förstår deras språk, kan man dock ej utan nöje och förundran åskåda deras affecter. Åtskilligt löst folk förtiena penningar för mindre behageliga, och stundom hiskeliga skådespel. En del bära stora ormar uti bara händerna som slingra sig omkring armarna, hvilka de för en ringa betalning, låta bita sig, och bloden stryka de sedermera uti ansiktet och på kroppen, så at de äro stundom faselige at åskåda. Andra gå omkring och för betalning slå sig sielfva uti ansigtet, så at de blifva helt blå och stundom bloden utspricker. Andre åter idka andra dylika galenskaper, som Chineserne finna nöje at åskåda, hvilket nogsamt utmärker deras af Naturen hårda sinnelag. Uti hvart och et hus finnes merendels en öpen Köpmans eller Handtverkares bod. Alla portar äro om dagen upfylte med allehanda varor til salu, och på gatorna äro öfver alt satte bord och stolar, hvarpå frukt af åtskilliga slag försäljes, så at hela staden kan anses såsom en dagelig fri marknadsplats, hvaräst nästan finnes alt hvad som för pengar kan åstundas. Här är ock ständigt en så stor myckenhet folk, at man ofta ej är i stånd at igenomtränga de stora hopar, som dageligen upfylla de förnämsta gatorna. Den almänna berättelsen, at uti staden Canton skall uppehållas öfver en Million siälar, synes derföre äga fulkomlig grund.
År 1755. Staden styres genom en Kejsarens af Pequing Gouverneur, och honom kalla Chineserne Taij Tock, samt igenom en vice Gouverneur, den de kalla Sijn Tock eller Fuin, hvilka tillika med åtskilliga andra stora Manderiner, efter Rikets lagar afgöra och förordna alt det som angår så väl Militair- som Politique-affairer, hvarvid de i akt taga all möjelig ordning och försiktighet. Alt det som angår Tullarna eller deras Kiapp, hörer under en annan stor Manderin, som de kalla Hoppo. Åt dessa Officerare, samt åt alla andra som äro af första rangen, visas en otrolig heder och högaktning, så at det sämre folket, vid deras förbigående, falla på knä, och buga ansiktet ända til jorden, samt utföra i det samma, med en ganska ödmiuk ton, några ord til sin undergifvenhets betygande. Hvar gång som Taij Tock stiger utom sit hus, det vare sig dag eller natt, så saluteras han med 3:ne skott, at förbigå mångfaldiga andra vördnads betygelser, hvarmed de stundeligen söka försäkra honom om sin tilgifvenhet, samt uphöja hans höghet och ära. Utom den otroliga myckenhet folk, som med handel och arbete underhålla sig uti sielfva staden samt på landet deromkring, finner man et ej mindre stort antal, som ständigt vistas på siön derutanföre, och ej äga en fot bred del i landet, utan hela hushållen, männer, hustrur och barn, ehuru många de ock vara månde, ligga uti en Sampan, eller öfvertäkt, och med åtskilliga rum försedd båt, och den samma flytta de efter behag dit dem synes beqvämligast at lefva. Revieret vid Canton är ofta så upfylt med dylika Sampaner, at knapt en trång passage är lämnad för de ständigt med transporter fram och tilbaka gående fartygen. Detta siöfolket har sin mästa föda af fiskande, och för den fisk som de uphämta, tilbyta de sig af landmannen, ris, frukt och annat hvad de behöfva. Andre som hafva beqvämliga Sampaner, förtiena sig födan med folks och varors transporterande ifrån den ena orten til den andra. Uti Sampanerna föra de altid med sig sina Hus-Gudar, och hafva et litet altare på hvilket de för dem uptända rökelse. Hvar morgon och afton hörer man et jemmerligt buller af deras messings-klockor, och det varar en god stund, under hvilken tid de göra sina böner til Gudarna, hvarefter de offra sina helgade papper, hvilka, då de brinna som bäst, kastas uti vatnet med et förnyat buller på bemälte klockor.
År 1755. De förnämsta varor som bringa Europeerne at drifva handel uti Canton, äro Sidentyger, rådt Silke, Thé, Porcellain, Nankiner, Indigo, Zinober, Gallingal, Rabarbara, Pärlemo och Råtting, m.m. Dessutan hämtas härifrån också åtskilliga lakerade arbeten, Solfiädrar, Snusdosor och andra nätt utarbetade nipper, af Pärlemo, Skyldpadd och Elphenben, m.m. Europeerne hitföra merendels redbara penningar, hvilka måste vara af finaste Silfver, så framt de ej af Chineserne skola ratas. De Svenske, Preusiske och Danske hitföra sällan annat än silfver; Engelsmännerne föra derjemte något kläde; Fransmännerne viner och russin, men Holländarne drifva merendels sin handel med Specerier, som de hit föra ifrån sina Colonier; och förbyta dem uti Thé och Porcellain, så at de bruka mycket litet penningar. Portugiserne synas vara de som mäst skulle vinna på denna handeln, hälst som de hafva staden Macao så när, och derigenom få drifva sin handel vid lägligaste tiden, och när de andra Europeiska skepen äro bortfarne, då man uti Canton får all ting för hälften mot det man eljest måste betala. Skepen komma gemenligen hit uti slutet af Augusti och börjarn af September månader, och gå ej härifrån förr än årets slut, eller början af nästa år.
År 1755. Landet omkring Canton är öfver alt med fruktbärande Plantager utsirat, så at ifrån den eländigaste mark, til högsta kullar, finnes ingen plats, där sielfva omöjeligheten det ej hindrar, som ej af en oförtruten Landtman är upbrukad, och har Chinesernes idoghet gått så vida, at de på hårda bergkullar upfört jord, och anlagt den ena Plantagen trapvis ofvanför den andra, hvilkas täcka och liufliga utsigt upväcker åskådarenas både nöje och förundran. De förnämsta frukter, som här planteras, äro Bomul, Indigo, Såcker-Rör, Ingefära, Potatoes, Jams och Ris. Om dessa frukters särskilta planterande, skulle jag önska at kunna gifva tydelig beskrifning, men som vi ej kommo hit förr än höstetiden, den 3:dje September, och jag då därom ej kunde hafva tilfälle inhämta tilförlåtelig kunskap, måste jag gå det med stillatigande förbi, och vil allena nämna, huru ris planteras, hvaraf lätteligen kan slutas, med hvad aktsamhet andra planteringar som äro af mera värde, måtte förrättas. Det låter nästan otroligt för Svenska Landtmän, at äfven så stora åkerfält som hos oss sås med utströdd säd, blifva här med handen planterade stånd för stånd, och det uti åkrar, som ena timman synas torra, och den andra äro med vatn öfverhölgda. Riset sås af frö om våren, hälst på högderna, och då plantan hunnit til et qvarters längd eller något mera, tages hon up, och sättes sedermera uti desse åkrar. Socker-Rören planteras äfven väl merendels uti våta sumpiga dälder, och der af tilreda Chineserne åtskilliga slag Canderat och Puder socker, hvaruti de mästerligen veta at insylta alla slags frukter, och tillika deraf tilreda oändeligen många Confecturer, hvilka dock til större delen, för sin öfverflödiga sötma, ej äro särdeles behagelige. Min tanka at om Thé Plantagen och handteringen få någon tilförlitelig kunskap, slog emot förmodan aldeles felt, emedan häromkring ej finnes några Thé-träd, utan Thé hit föres ifrån längre up i Landet belägne orter. Jag kunde väl anföra andras berättelse om huru det sker, men som jag ej sielf sedt det, vil jag häldre gå det med tysthet förbi. Åtskillige fruktbärande träd vexa häromkring, såsom apeldeciner, pissang eller banan, ananas, lecties, pumpelmoser, cojaves och päron med flere, hvilkas smakeliga frukter säljas til ganska bliligt [billigt] pris. Bland andra vackra och nyttiga, kan Mulbers trädet; och et kallat Bambou anses för de förnämsta. Det förra har blad som tiena til silkes matkarnas föda, och af det sednare bygga Chineserne ej allena hus, och tak öfver sina fartyg, utan de göra ock därutaf kläder, segel, skor, hattar, bord, stolar, mat- och drickes-käril, parasoller, solfiädrar, snusdosor, kiäppar, och af rötterna tillaga de en smakelig sallat. Bergverk äro inga här omkring, dock skal längre up i landet finnas åtskilliga guld-[,] jern- samt ten-grufvor; äfvenväl berg-christal och något koppar. Utur vissa floder upfiskas stundom guld, äkta perlor, agat, samt andra vackra och nyttiga stenar.
År 1755. Diur finnas här af mångfaldige slag, både tame och vilde. Utom de hos oss vanlige kreatur som gemenligen äro tame, skall uti de skogväxte orter finnas en så stor myckenhet af vildiur, at invånarne ej äro nog säkre uti sina hus, besynnerligen för tigrar, som göra otrolig skada; äfvenväl leoparder, vildsvin, babianer, stenmårdar, räfvar och vildkattor, utom otaliga andra som jag ej vet namn på. Desmansråttor äro här til en sådan myckenhet at alla hus äro upfylde med dem, och för den ordsakens skull, hafva alla Chinesiska varor stark lukt af Muscus. Af Fåglar finnes här stort antal, och äfven sådane som hos oss äro bekante, så som kalkoner, höns, fazaner, gäss, änder, strandsneppor, svertor, måsar, dufvor, raphöns, vaktlar, turturdufvor, starar, sparfvar, papegojor, hakspettar, kråkor, skator, uglor och flädermöss, hvilka sednare finnas ofta så stora som små höns och ätas af Chineserne med mycken appetite. Jag undviker med flit at nämna flera här befinteliga slag af fiäderfä, bland hvilka somliga äro tienliga til mat, och somliga förnöja öronen med sin liufliga sång. Fiskar som dageligen fångas, äro carp, moletter, räkor, krabbor och ostron, men här gifvas ännu flera fiskslag, fast de äro mera sälsynte än dem jag nämnt. Jag skulle önska at om dem kunna gifva tilräckelig underrättelse, men mina trånga gränsor vilja det ej tillåta. Dock om någon skulle vilja hafva kunskap derom, vil jag gifva anvisning på en Landsman, nemligen Lieutenanten vid Amiralitetet, Herr CARL GUST. EKEBERG, som tilförene meddelat det almänna Chinesiska landhushålningen, och nu, jemte andra curiositeter, hemfört en ansenlig samling af de obekanta fiskesorter som här finnas. Insecter är här ej eller brist på, utan finnas til nog myckenhet, så väl sådane, som förskaffa landet otroliga förmoner, som de, som äro skadelige och förgiftige, såsom ormar, crokedyler, scorpioner, spindlar och tusenben, hvilka sednare ofta oroa en inuti husen, och deras bett äro nästan oboteliga. Et slags mygg, som kallas Mousquiter, är den största plåga hvarmed man här är besvärad, besynnerligen om nätterna: De finnas til otrolig myckenhet, och deras stygn förorsaka en olidelig sveda. Kackolackar äro ej af mindre antal, dock äro de ej så näsvise som mousquiterne. Af nyttiga Insecter intaga silkes-matkarne främsta rummet, ty de förskaffa en af Landets förnämsta producter. De födas med blad utaf mulbersträd, uti dertil bygda hus, hvarest de efter fulbordat arbete, undergå sin förvandling, och sedan de lemnat ägg til nya matkar, försvinna de aldeles. Flere staden Cantons, och det deromkring belägna landets naturliga förmåner, äro mig ej bekanta, at jag dem fulkomligen kan beskrifva. Jag går fördenskuld häldre dem med tysthet förbi, än jag vil med ovissa berättelser utvidga de mit arbete förefatte gränsor. Landets inbyggare, deras ägenskaper, religion och lefnads-sätt skal nu som kortast omtalas.
År 1755. Chineserne äro af en medelmåttig storlek, och i allmänhet räknas den vara en välskapad karl, som har hög panna, små ögon, kort näsa, stora öron och vidlyftigt ansigte samt til kroppens gestalt är stor och fet, så at han kan fylla up sin stol, och vara heder för en bordsända. De hafva allmänt helt svarta hår, hvilka de bortraka, och lämna allenast en rund fläck mitt uppå hufvudet orakad. Ifrån denna fläcken få håren växa och deraf flätas sedan en lång piska, hvilken med svart silke ökas, så framt håren ej äro tilräckeligen långe. Deras ansiktens färg är af den starka sol hettan, som här större delen af året regerar, något brunaktig, besynnerligen på dem som vistas mycket ute i luften; men den hindrar dock ej, at ju de som annars äro välskapade, kunna hafva behageligt utseende. Jag har ock sett många Chineser som täfla med Europeer uti hvithet. Detta folket äger ständigt et gladt och angenämt väsende, och större delen är af et godt och beveckeligt sinnelag. Uti miner och dageliga omgänget, visa de mycken vänlighet, utan at röja någon hastig eller oanständig öfverilning, då de på något sätt kunna blifva rörde. Men deremot äro de mycket hämndgirige, så at de efter yttersta förmågo söka revangera sig på den som tilfogar dem någon oförrätt. Mycket måne äro de ock om sin heder, vilja gerna vara firade, och inbilla sig altid vara mera sluge än andra Nationer, besynnerligen uti handel, så at de ofta skryta deraf, at de kunna förmå Europeerna, at til sig föra fint silfver och reela varor, och det bårtbyta för ler, löf och matkeväs, m.m. Emot främmande visa de mycken höflighet, och sins emellan äro de altid enige. De äro läraktige och färdige at fulkomligen copiera hvad ämne som dem föresättes. Deras största svaghet är jalousie, och de äro så rädde om sine fruentimmer, at de ofta för deras skuld upoffra all sin välfärd. Den karl hålles för at vara dugtig och fulkomlig, som äger 3.ā 4. hustrur, och ändå ingen af dem har orsak at klaga öfver någon afsaknad.
År 1755. Chineserne äro til religionen afgudadyrkare, men deruti mycket nitiske, så at de aldrig försumma at gifva sina antagna Gudar de böner och offer, som dem tilhöra. Dock är deras tilstånd uti detta målet mer än beklageligt: "De veta, (säga de) at det är en stor Gud som bor uti himmelen, af hvilken al ting hafver sin varelse; men de kunna intet begripa, huru det är möjeligit, at tilbedia en Gud som de intet se? dock tro de at denna Guden aldrig tilfogar dem något ont; Men deremot tro de satan vara mäktig på jorden at göra menniskorna skada, för hvilken ordsak de bygga honom tempel, offra på hans altaren, och fira honom högtider, på det han intet skal på något sät skada dem." Af himmelska kroppar, hvilkas lius merendels sätter hedningarna uti någon mörk tanka om deras värkande, blir i synnerhet månan så väl här som uti andre Indianske orter, dyrkad. Solen och vissa stiernor, samt vatnet, jorden, elden och åtskilliga kreatur hafva ock sina tilbedjare. Vid hvar ny fulmånad, firas här månans helg, hvilken Chineserne anse såsom söndag, och kalla henna Laipa: men de åtskilja nymånans helg ifrån fulmånans, och kalla den förra Kiåjal och den sednare, Chiaplius. Dessa dagar arbeta de intet, utan efter deras offer och böner til månan, användes hela aftonen, och en del af natten, med spelande och supande, och man håller före, at ingen firat denna högtiden som sig bort, om han ej varit väl drucken då han gått til sängs. De tro at månan förorsakar årets fruktsamhet, äfven som han medelst sit lopp determinerar tideräkningen. Dessutom fira de 3:ne stora högtider om året: Den första vid årets begynnelse, och kallas Sandin, hvilken varar uti 3:ne dagar. Första dagen tilbedes månan, om et tilkommande godt år; 2:dra dagen är helgad åt deras Joss och andra gudar, som de hafva uti bilder, och tredie dagen firas diefvulens högtid, och han tilbedes på det han ej skal göra dem något ondt. Denna dagens högtidelighet sker om natten, då stora eldar uptändas, hvaromkring de dansa uti en ring. Den andra årliga högtiden är 4:de Maji, och kallas Tyng-jong. Han firas uti Rivieret med oräkneliga dertil bygde små sampaner, som äro ganska långe och smale. Hela Gudstjensten består deruti, at de som ro, söka at öfvervinna hvarandra uti kap-roende, och at slå med årorna vatn öfver hvarandra. Denna helg som räcker bara en dag, skal vara til åminnelse af en siöstrid som Chineserne vunnit öfver någon af sina fiender. Den 3:die Högtiden är den 15:de Augusti, och kallas af Chineserne Kiyng-saa: Nu anropas åter månan och de andra Gudarna om årsväxtens befrämjande. Deras års-räkning, den de kalla Tongu eller almanacka, har för några år sedan, utaf Franska Missionairer som blifvit hitsände at predika den Christna läran, (af hvilka några hafva fåt lof at vistas i Pequing, fast än deras försök ännu ej särdeles lyckats,) blifvit ändrad, så at de nu indela året uti 12. månader, och hvar månad uti 30. dagar, hvaremot deras gamla tideräkning varit många fel underkastad. Månaderne hafva ej andra namn än efter deras ordning, ifrån årets början, som 1:sta 2:dra 3:die månaden &c. äfven som dagarna räknas deras söndagar imellan, så at både tid och andra ämnen distingueras med deras almänna Ziffror, hvilka således skrifvas och uttalas:
Chinesiska språkets vidlöftighet och svåra uttalande lärer man nogsamt och tilräckeligen kunna finna utaf ziffrornas betraktande, så at jag ej derom behöfver något nämna. Jag har hört säkert berättas, at uti deras alphabet, skal finnas mer än 1000. bokstäfver af olika nämnelse. Deras styl går lodrätt ifrån ofvan til nedan, så at den ena bokstafven altid skrifves under den andra. Til ex. om årtalet 1756. skulle skrifvas, måste det ske på följande sätt, och dessa ord eller ziffror uttalas sålunda: Jatt-zin-satt-paa-uum-schapp-lock. 1:sta månaden i året kallas kinjut, och de andre månaderne skrifvas efter ziffrornas ordning. Chinesiske Prästerne äro merendels så klädde som Catholske Cappuciner Munkar, uti långa grå rockar, och låta raka sig öfver hela hufvudet, samt bära et långt band med glaspärlor omkring halsen, hvilket sedan hänger utan på kläderna. De gå altid barfota, och gifta sig aldrig, utan bo tilsammans uti stora hus, och fördrifva tiden imellan deras helgedagar, med sina trägårdars och plantagers skötande.
År 1755. De lärde, så väl som de hvilka härstamma utaf någon gammal famille, och äfven köpmän, klippa eller skära aldrig sina naglar, hvarmed de villa utmärka, at de med något groft arbete ej behöfva förtiena sig födan. Man ser dem fördenskuld ofta med naglar som räcka mer än 2. tum utom fingerändarna, dock äro de så väl ansade och skrapade, at de äro hel hvita och genomskinande. Uti sälskaper och promenader knäppa de dem med behändighet tilsammans, hvilket formerar en musique, lik den som spanska fruentimbren med sina Castanietter åstadkomma. De förnämsta Chinesers klädebonad består af långa och vida råckar, som merendels äro af Svart Sidentyg, (ej olika koftaner). Skor och strumpor, eller stickade stöflor, bruka de utaf mörkblåt sidentyg. På hufvudet bära de en stor mössa med et brem af svart sammet 3.ā 4. tum bredt. Kullen som är mycket hög, är öfver alt med tvinnat rödt silke öfvertäkt, och öfverst prydd med en förgyld knapp 1. ā 2. tum hög. Sådan knapp få dock ej andre lof at bära, än de som äro Manderiner med Kejsarens fulmagt, af hvilka de som hafva at befalla öfver krigsfolket, bruka blå kläder och Kejserliga Vapnet som är borderat [broderat] på bröstet och på ryggen, och de bära äfven stora och krokuga sablar. Det gemena folket brukar också blå kläder och mössor, på samma sätt giorda som Manderinernes, men med den skilnad, at soldaternes mössor äro öfvertäkte med rödt hår, i stället för silke, och de få intet bära någon förgyld knapp uti kullen. Fruentimbren, som äro Chinesernas förnämsta ögnamärke, bör jag ej eller lämna oomtalde, fast än deras egna män gärna skulle se, at ej någon främmande, hälst någon Christen, viste något at om dem berätta. De äro korta til växten, och deras skönhet består uti helt svarta hår, hög panna, små ögon, liten näsa, lagom mun, blek hy och långa öron, samt litet ansikte, små bröst och nätta händer. De visa altid en särdeles glad mine, och hafva behageligit tycke. De gå sällan utur sina hus, utan at vara burna i Pallantiner eller Portchaiser, hvarföre de äro mycket hvite, och skola de finnas, som kunna kallas fulkomliga skönheter. På hufvudet bruka de ingen ting annat än sit svarta och strida hår, som är helt högt upsatt med en stor tvåuddig silfvernål, och omkring håret, prydes hufvudet med mångfaldige vakre och naturen imiterande pappers eller silkes blomster. Uti öronen bära de silfverringar med vidhängande stora kläppar, och låta naglarna växa helt långa på fingren, och öfver dem bruka de foder af silfver, elphenben, eller något besynnerligen rart träd. Deras klädebonad består uti långa rockar af sidentyg, (ej olika de fordom i Sverget brukelige Mantoer) dem de ock uti diupa veck på ryggen upsätta, och stundom med 2:ne bågar uphöja. Under denna Robe-de queu, bruka de 3. ā 4. stycken andra, af hvilka den ena är nästan Ŋ aln längre än den andra, så at den understa räcker ända til fötterna. Dessa klädningar äro af differenta färgor, och äro öpna framman til och i sidorna, hvarföre de i stället för kiortlar, bruka långa byxor, om hvilkas närmare beskaffenhet, jag ingen ting vet at berätta. På sina små, och uti 12. år innom jernskor tvingade fötter, bruka de äldre skor utaf sidentyg och sammet, men hafva ganska svårt at gå. Ordsaken til at deras fötter i barndomen så måste plågas, berättas vara denna: "Holländarne hade en gång belägrat Canton, och då genom många löften och tilsäjelser bragt fruentimbren på sin sida, hvilka sins imellan kommit öfverens, at i det samma Holländarne om en natt angrepo staden, skulle hvar hustru taga lifvet af sin man. Detta onaturliga och hårda myteriet, blef dock ej af alla samtyckt, hvarföre det ock, fast ganska sent, blef uppenbarat och lyckeligen förekommit, och de hustrur som hade giort detta samråd, blefvo hårt straffade. Til en åminelse, af denna förr ohörda qvinnolist, blef sedan förordnat, at alla flickebarn skulle ej få bruka andra än helt små jernskor, til dess de blifva tolf år gamla", så at efterkommanderna utaf det vakra könet, måste här bära minnesbeta af mormödrarnas i flera grader tilbaka arghet.
År 1755. Chineserne äro uti sin smak mycket läckre, och älska i synnerhet söt mat. De bruka at vid sina måltider tiena sig med obeskrifveligen många rätter, och derefter följa ej mindre salater och confecturer, hvilka merendels äro af en ovanlig stark sötma. Deras förnämsta rätter bestå uti raguer, dem de kalla kiåkiå. I stället för bröd bruka de kokta risgryn, men hafva et besynnerligit sätt at äta, emedan de ej bruka några skedar eller gaflar, utan maten föres til munnen uti Porcellains kåppar, hvarutur de med största hast och behändighet, med 2:ne pinnar, något mer än et quarter långa och helt smala, krafsa honom i munnen. Detta spisnings sätt är nog besynnerligit at åskåda. De som ej hafva råd at ständigt hålla sig vin, dricka under måltiderna en Liqueur som brännes utaf riis, den de kalla Samsou, hvilken til smak och lukt är lik förbränna af kornbränvin, dock mera stinkande och osmakelig. Man måste märka at det som hitils i korthet är berättat, angår allenast de förnämste Chineser som bo uti staden, eller på stora landtgods, och äro rike och förmögne. Ty helt annan lefnad, finner man ibland landtmännerna, och de fattiga, hvilka gå merendels nakna, äro helt bruna til färgen, och föda sig af sin åker eller annan frukt som de sielfva plantera. Äfvenväl lefva de mindre kräseligen som ständigt vistas uppå vatnet, och endast med fiske skola underhålla sig och sine hushåld, ty då lyckan tilskyndar dem en stor råtta, laga de häraf et härligit kiå-kiå, och fägna sig oförlikneligen öfver den goda rätten. De äta ock grodor, ormar, flädermöss och mera sådant, så at af dem ingen ting som tienar til kropfens uppehälle, vare så ohyggeligt det nånsin vil föraktas. I almänhet lefva Chineserne sins emellan mycket kärligen och fredsamt; äro altid måne om hvarandras vänskap, och söka med omsorg at afböja trätor och misshälligheter. Af främmande Nationer hysa de besynnerligit förtroende til de Svenska, Franska och Danska, så at de altid blifva emottagne och hälsade såsom gamla och förtroliga vänner. Deras vanliga hälsning sker på det sättet, at de hålla händerna tilhopa, och bocka sig diup ner; samt säga med det samma: kin kin aule freind, eller håa håa tocki. Om de gifva sina anhöriga eller goda vänner några skänker, sätta de dem på et bord uti något af sina förnämsta rum; sedan skicka de bud efter dem åt hvilka skänkerne äro ämnade, och lämna dem sielfva mödan at af hämta de undfågna gåfvor. Hafva de ej sielfve tid at vid besynnerliga tilfällen besöka sina vänner, så sända de en af sina söner eller tienare til dem med et hopvikit rosenfärgat papper, hvarmed beteknas, at de taga upriktigt del uti sina vänners förmån. Om någon af deras anhöriga eller vänner dör, begråta de honom med hiertelig sorg, samt gå tillika med den dödas närmaste släktingar, vissa tider om året til hans graf, hvarest de förnya sin gråt öfver den dödas afsaknad, offra och bedia Gudarna, at hans skugga må vara dem behagelig, och äfven sätta de mat, frukt eller confecturer uti de dödas grafvar. Hvad mera som kunde anmärkas om Chinesernas almänna lefnadssätt, är mig til en del obekant, och en del åter af ringa värde, och tillika oanständigt, samt sträfvande emot dygd och förnuft, så at det billigt med stillatigande bör förbigås, hvarföre jag med flit lemnar dem, samt det mörka af deras lefnad, i tilbörligt mörker. O! at Almagten ville höra min önskan, at detta blinda folket en gång måtte blifva uplyft, så at de lärde sig med lika nit och vördnad tilbedia och dyrka den stora, sanna och treeniga Guden, som de nu tilbedia sina vederstyggeliga beläten, och at de af Guds ord och naturens lag, måtte lära underkufva sina obändiga kötsliga begärelser. Då kunde de skattas för et lycksaligt folk, i stället de nu äro de största uslingar: De lefva utan hopp, och dö uti mörker och vilfarelse.
År 1755. Nu borde jag vända mig til vår långa och trötsamma hemresa, hvilkens svåra öden äro den Alsmäktige Guden bäst bekante. Men förut är nödigt at nämna något om det som i akt tages under skepens vistande här å orten. Så snart et eller flera skep ankomma, blifva de af 2:ne Manderiner emottagne, hvilka ständigt förblifva b[e]red[d]e vid skepen uti stora sampaner, en på hvardera sidan. Desse Manderiner gifva kiapp eller pass til dem, som antingen uti skepsbåtar eller Chinesiska sampaner, vilja resa til Canton, samt emottaga passet af dem som komma derifrån. Äfven kommer en skaffare eller Comprador om bord, hvilken dageligen förskaffar alt som fordras til skepsfolkets spisning eller annat skepets behof, samt bringar all proviant för hemresan om bord. Så snart skepen hafva fält ankar, aftaklas stänger och råer, och alt öfriga taklaget, hvilket jämte alt annat som kan vara til hinder för lastens intagande, föres i land til Bensahlerne, hvarest det under en officerares vård förvaras. Äfven blir skeps officerare som kallas Factorie Capitaine, sänd til Canton, at förblifva uti factoriet, och han bör vara ansvarig för factoriets tilhörighet. Skeps folket under hans commando, måste ock derföre hålla vakt vid ingångarna af factoriet, samt vid Premier Soupercargœns kammare, hvarest Compagniets cassa är i förvar. Några dagar för än skepet börjar intaga last, kommer Hoppo eller Öfver-Tul-Inspectoren, med en obeskrifvelig ståt och stort sällskap af Manderiner om bord, til at bese och mäta skeppet, vid hvilket tilfälle han gör præsent til skeps-folkets förfriskning, utaf några krukor vin, 2. ā 3. stycken oxar, och något hvete-miöl. När sedermera någon last-sampan går ifrån skepet, eller kommer ifrån Canton med något gods, måste någon ifrån skepet vara medsänd at förekomma de försök som Chineserne göra til sit riktande så ofta de hafva tilfälle. Skepet drifvas och förses här at kunna emotstå sådane anstöter och svårigheter som hemresan kunna möta: Taklaget och dess tilhörigheter renoveras och omlagas, tillika med segel och andre nödvändigheter, så at då skepen gå härifrån, äro de lika som nya och på alt sätt förstärkte.
År 1755/56. Vårt skep var merendels uti slutet af år 1755. segelfärdigt, men något gods som ännu ej var kommit om bord, samt räkningarnas afslutande med Chineserne, var ordsaken at vi fingo fira Jul-helgen samt begynnelsen af år 1756. uti Canton. Jul-afton, blef på några Partculieras bekostnad, vid Svenska factoriet et vackert fyrverkerie bestående utaf åtskilliga täcka konst-eldar, anstäldt, och det tildrog oss många åskådare, samt satte Chineserne uti hög tanka om den stora högtid som vi firade. Nyårs afton blef vårt exempel af Fransmännerne efterfölgdt med et präktigt fyrverkeri, som var kostsammare än vårt, och varade långt in på natten. Dessa ceremonier upväckte så mycket mer Chinesernas förundran, som tilförne ej varit vanligt at på det sättet distinguera vår Jule-hälg uti Canton. Det som felades uti Skeps-ladningen blef fulbordat, och alla affairer afslutade, så at vi den 12:te Januarii klockan 1. efter middagen, lemnade Vampoe Redd, men hunno ej längre än något mer än Ŋ mil härifrån, då vi genom Chinesiska Lotsens okunnoghet, stadnade på en sandbank. En så oförmodad motgång kunde ej annat än hos oss förordsaka stor bestörtning, hälst som en kall och rägnaktig natt tilstundade, och när vatnet med ebben förminskades, började skepet luta til en sida.
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
|
