Källdokument
Tillbaka till 1. År 1755 2. År 1755. 4.År 1756 5. År 1756 |
Johan Brelin Beskrifning öfver til och ifrån I. N. J. Del 5. År 1756. Ascension År 1756. Den 17de Maji klockan 6. om morgonen fingo vi ön Ascension uti sigte då vi hade gjort 7. grader och 34. min. meridian distance Vester, samt 8. graders distance af latitudo Nord om St. Helena. Klockan 7. syntes en Tartan, som kreutsade under ön, hvilken kom emot oss och viste Portugisisk flagg, hvarföre alting giordes färdigt til defension, i fall det skulle vara siöröfvare, för hvilka denna ö ofta plägar vara tilhåll. Dock när förenämnde fartyg hade passerat oss helt nära, och efter giord hälsning blifvit öfvertygade at vi voro Svenska, gjorde det signal med et skott, och lät hissa Fransk flagg. Klockan 11:a före middagen kommo vi til ankars vid Ascension, då jag tillika med några andra, som under nu varande Lieutenantens vid Kongl. Amiralitet, Herr PEHR MORENS ordres blefvo sände i land at fiska skyldpaddor, på denna för mig olyckeliga ö landsteg. Vi fångade denna och följande natten 35. stora skyldpaddor, och voro den 19. Maji om morgonen, färdige at gå härifrån, då jag i sälskap med Herrar ANGERSTEIN, UTFALL och EHRENPOHL gick något stycke up på ön at hämta portlaka, som här til öfverflöd växer. Denna gång var orsaken til min olycka, ty jag blef uti et ögnablick skild ifrån Herr ANGERSTEIN, som gick mig helt nära, och då jag sedan träffade en väg, hvilken jag tänkte gå til hamnen, följde jag den samma, men kom alt djupare och djupare in i ödemarken. Jag hörde et musquet-skott gent emot den väg jag hade gått, och skyndade mig på en högd, för at kunna se mig omkring åt hvilken sida jag borde vända mig, men föll i det samma, och bröt min vänstra fot ur led, så at jag omöjeligen kunde gå. Nu hörde jag åter et annat skott, hvilket väl gaf mig tilkänna, at man ville hafva mig om bord, men som jag trodde at man väl kunde förstå, at jag gått vilse, och utan mitt eget vållande råkat uti någon olycka, kunde jag ej föreställa mig, at mine egne landsmän skulle övergifva mig til det grymmaste öde i verlden, förän man åtminstone först skulle göra sig all möjelig möda at upsöka mig. Med ropande sökte jag förgäfves gifva mig tilkänna, och all använd möda var fåfäng at sielf kunna hjelpa mig til rätta förän efter middagen, då jag steg up, satte min utur led brutna fot, som låg nästan tvert före på inra sidan af benet, imellan 2:ne klippor, ock kastade mig handlöst öfver på andra sidan til jorden, hvarigenom jag lyckeligen fick den til rätta, men utstod derjemte en olidelig värk, hvaraf jag låg nästan ifrån mig sielf tils emot aftonen, då svedan något lindrades, så at jag kunde flytta mig, och med stor möda komma ned til stranden, men var nu på den sidan som var tvert emot den på hvilken skeppet hade legat til ankars. Jag följde stranden et långt stycke, och blef omsider varse skepet, men det var redan så långt ute i siön, at ej mera än öfver-seglen kunde synas. Hvad sorg, ängslan och bekymmer en så bedröfvelig syn hos mig förorsakade, skulle jag fåfängt biuda til at beskrifva, ty hvar och en kan långt bätre föreställa sig, uti hvad elände jag måste vara på en vild och aldeles obebodd ö, hvarest jag ej viste at finna en droppa friskt vatn, långt mindre något annat til lifvets uppehälle. Fruktan för en död som med skäl kan kallas den svåraste, hade derföre snart nog kunnat bringa mig uti yttersta förtviflan. Jag stanade uti största förvirring orörlig vid stranden, och såg ej utan tårar och bedröfvelse skepet försvinna utur min åsyn. Ängsliga och til förtviflan böjda tankar öfverhopade nu mina matta sinnen, och jag grufvar mig före at ihogkomma huru litet hopp jag här hyste til Guds nåd, och huru stor fruktan jag hade för hans hämndkräfjande rätferdighet. Dock stillade sig omsider mine förvirrade tankar, och mit sinne feck lugn, då Gud gaf mig den nåd at kunna påminna mig några vedermälen af Hans barmhertighet och förunderliga hielp som andre i ytersta nöd stadde fått hugna sig af. Jag giorde mig således hopp, at den Alsmägtige Guden, skulle i denna min olycka göra mig något bistånd, fastän jag ej kunde utgrunda huru och på hvad sätt det skulle kunna ske. I dessa tankar lade jag mig ned på sanden och blef betagen af en tung sömn, hvarutur jag ej upvaknade förr än nattens köld upväkte mig, då mina matta och rådlösa sinnen, af det svarta mörkret, ortens ödesamhet, hafsböljornas häftiga störtande emot klipporna, och de ohyggeliga rof-fåglarnes ynkeliga läten fingo anledning at på nytt sysslesätta sig med förskräckelser och ängsliga tankar, til dess jag åter igen feck sansa mig, och fatta något hopp om förlossning ifrån detta olycksstället. I samma hopp styrktes jag ock på en liten stund, i anledning der af, at jag hörde några hårda rop långt ifrån mig, men när jag ropade tilbakars feck jag intet svar, utan den röst jag af början hört, hördes på nytt, stundom ifrån ena, stundom ifrån andra sidan på ön, och således tiente sluteligen den ej til annat, än at förnya och föröka min förskräckelse g). Samma denna natten upkom sedan et svårt väder, och ganska starkt regn, hvarföre jag sökte igenfinna en grotta, som jag dagarna tilförene sedt under et berg. Denna kula handt jag ock änteligen, och blef deruti väl skyld för regnet, men hade största möda at med et ben af en skyldpadda, fria mig ifrån en myckenhet stora rottor hvilka sökte göra mig skada, och dessutan var jag besvärad af små krabbor, hvilka kröpo under berget, och stundom föllo mig uti ansiktet, samt med sina många klor giorde mig mera försträkt än skadad, så at den af mig denna natten utståndna oro, ej står at beskrifva. Vid första tekn af den efterlängtade dagen lämnade jag detta eländiga nattläger, och som min fot ej var så öm som tilförene, så gek jag dit hvarest vi hade haft vårt telt, och sökte at finna något qvarlåtit, men fant ej så mycket som en droppa vatn, hvarefter jag förnämligast letade; ty af törst var jag aldeles försmektad, och solens upgång giorde mig fruktande at ej länge kunna emotstå den tilstundande dagens odrägeliga hetta. Dock, denna fruktan var förgäfves, och hielpestunden var kommen, ty jag blef i det samma varse et fartyg ligga vid stranden, hvilket var den samma Franska Tartan, som creutsade under Öen, då jag kom hit. Hvad fägnad denna syn hos mig förorsakade har jag lika svårt at beskrifva, som min tilförene hiertfrätande sorg, och hvad kunde eller borde jag annat, än innerligen lofva och tacka den Alsmägtige Guden, som hade utsedt detta underbara medel til min rädning och frälsning ifrån et så ohyggeligt hemvist och ifrån en så förfärlig lifsfara? Klockan 4. om morgonen, kom Eschaloupen ifrån Franska Tartan til land, och folket som skulle söka mig, förde med sig vin, vatn och mat. De hade ock aftonen förut i samma ärende varit i land, emedan de ifrån vårt skep, hade fått underrättelse om mit förlorande; men då hade alt deras sökande varit förgäves. Nu fölgde jag med dem om bord, och blef med all höflighet och medlidande emottagen af de commenderande Franske Officerarne, som berättade, at Herr Capitain LEHMAN, låtit söka efter mig, och som jag ej då kom til rätta, hade han anmodat dem at vidare om mit igenfående föranstalta. Jag underlät ej at betyga min ärkänsla emot den hielpsamhet som dessa Herrar behagat visa mig uti min öfverståndna nöd, men jag tykte dock vara altför hårt, at blifva af egna landsmän så hastigt och kalsinnigt öfvergifven, och jag stadnade uti många ovissa tankar om retta ordsaken dertil; i synerhet som min kista och kläder voro äfven lemnade på franska fartyget, och derjemte positive ordres, at med första möjelighet förfoga mig härifrån. Dessa ordres voro skrefne på franska uti följande ord, och öpne lemnade til Capitainen af Tartanen.
Jag kunde dock ej skatta mig nog lyckelig, som icke allenast blifvit frelst ifrån en hotande lifsfara, utan ock uti mine förlossare funit så godt och medlidande folk, men aldramest rörde mig åtankan af några få vänner, som under denna resa visat mig upriktiga prof af redlighet, och den myckna gunst och vänskap som Herr Capitain LEHMAN vid alla tilfällen visat mig, giorde at jag omöjeligen kunde begripa hvad som varit ordsaken til min disgrace. Ibland andra mina saker som voro til Fransmännerne öfverlämnade, fant jag min Journal och Navigations Exercitie bok, som Herr Lieutenant ROHMAN mig tilskickat, och på första bladet uti den sednare, följande afsked tilskrifvit:
Jag lemnar hvar och en at betänka, huru mycket min oro här igenom hunde förökas. Jag ansåg min olycka och förlust för intet, emot en beskylning, som oacktat alle som kände Ascensions ödesamhet, kunde anse för updiktad, men nu icke desto mindre af ovännen var mig tillagd, och hvilken alt för nära rörde min heder. Jag beslöt fördenskuld, at förneka de aldrafördelaktigaste tilbud som mig kunde giöras, och söka at öfvervinna de farligaste vidrigheter som skulle kunna hindra min återkomst til Sveriget, på det hvar och en skulle få döma om min oskuld, och klaffarens dikt derigenom blifva om intet. De på Franska Tartanen commenderande Officerarne som voro Herr JEAN EVEN DE LA CHAPELLE, och Herr JEAN ROZE lämnade mig de förmoner de sielfve kunde äga, samt lofvade, at de på första skep som ärnade sig til Europa, skulle sätta mig om bord, så at jag efter undfångne Ordres snart kunde komma til Sveriget. Uti detta hopp förnötte jag tillika med fransmännerna vid Ön Ascension 10. veckor, och åskådandet af detta landet, hvarest jag utståt så mycken vidrighet, förökade den ledsamhet uti hvilken denna långsamma tiden tilbragtes. Vår enda ro var at fånga de til otrolig myckenhet, och åtskilliga slag här befinteliga fiskar, hvilka jag til en del så väl som öns läge och beskaffenhet i korthet vil omröra. Ascension är belägen uti AEtiopiska hafvet på 7. graders och 58. minut:s Pol-högd söder om AEquatorn, 32. grad. 20. min. väster om Stockholms meridian, och är ungefähr 4. tyska mil lång i Norr och Söder, samt 2:ne dito bred i Öster och Väster. Portugiserne hafva först uptäkt detta landet, hvilket skolat skedt på Christi Himmelsfärds dag, hvarföre de kallat Öen Acemcaon eller Ascension, och hon hade utan tvifvel, så väl som andra uti denna Oceanen belägna Öar, långt för detta varit utaf något folkslag bebodd, om någon af de förmoner, med hvilka andra land och Öar af Naturen äro begåfvade, här funnits. Hela öen består utaf skarpa och farliga klippor, branta och höga sandberg, och jorden deremellan är betäkt med sand som på de fläste ställen liknar en gråaktig aska, och en myckenhet pimpsten, och andra skarpa och kantiga stenar, som synas vara af eld förbrände. Stenar och berg äro här så lösa, at de knapt kunna vidröras, för än de brista i stycken, och de likna til större delen slagg som hämtas utur jerngrufvor, eller dylik sammangytrad materia. Vi funno också här sammansmälta stycken utaf grönt glas, til 1. ā 2. Cubic-alnars storlek, samt stora stenar, likasom uti besynnerliga skapnader hopsmälte, hvarutaf man kan med säkerhet sluta, at denna ö, uti fordna tider hafver varit af någon underjordisk eld förbränd. Det samma bestyrka ock tvänne stora berg, et på södra och et på norra ändan af ön, hvilka äro aldeles ihåliga, och hade åtskilliga stora öpningar, uti hvilka man på några ställen ej kunde finna botn. Imellan högderna finner man somligstädes diupa och farliga hålar, hvilka man ej med tryghet kan komma intil, emedan den omkringliggande sanden, vid minsta vidrörande undanfaller. Vid stranderna äro stora och farliga pölar, i hvilka hafsböljorna, med et förskräckeligit susande instörtas, och efter 12. ā 14. minuters tid, komma de med lika sus och bulrande tilbakars, så at denna Ö är hiskligare at åskåda, än jag beskrifva kan. Portlaka är den ända ört som finnes på hela Ön, och det tyckes vara omöjeligt, at någon annan jordväxt skal kunna trifvas i denna skarpa och stenaktiga jordmånnen. Vi giorde imedlertid försök på 2:ne ställen vid foten af et berg, hvarest jordmånen syntes något mylligare, at så lök, rofvor och senaps frö, hvarutaf efter en månad några få plantor kommo up, och 6. veckor därefter, vid vår afresa, funno vi lök och senapsbladen vara 4. ā 5. tum långa, men rofvorna voro aldeles förvisnade, och deras rötter aldeles förbrände. Ferskt vatn fins här ej den minsta droppa, annat än det som efter långsamt regn, kan stadna uti bergrefvorna. På et ställe, longt uppå ön vid et ganska högt berg, samlar sig sådant regnvatn til så stor myckenhet, at man finner der en håla, som ganska sällan är torr, men dock har vatnet vedervärdig smak, och är helt svart til färgen. Åtskilliga skep som varit vid detta landet, hafva tid efter annan hitfört getter och bockar hvilka förökat sig til ansenlig myckenhet, men äro nu aldeles vilda och uppehålla sig utaf portlaka och et slag grön bergmossa som finnes på sidan af et högt berg. Det märkvärdigaste som på denna ö förekommer, är et högt och brant sandberg, til färgen gult, likt ockra, uppå hvilket en spira utaf 18. alnars högd är uprest, och på denna spiras öfversta ända är et kors af koppar, hvars spetsar äro prydde med franska liljor, och derunder läses följande i en kopparplåt ingräfne Franska ord och bokstäfver! CETTE CROIX A ETČ MISE PAR GUII DE CO.ET NENPREN S:r DE I. K. ST. CH:r DE L´ORDRE MILITAIRE DE St. LOUVIS, CAPITAINS DES X. VAISSEAUX DU ROI COMMENDE` PAR L´ALCID ET LARSENCIEL LE 15. Novemb. 1749. LOUVIS XV. LE BIEN AIME REGNANT. Utaf detta korset kallas gemenligen förenämnde berg, korsberget, och sällan kommer någon i land, som ej gör sig möda at gå uppå denna högd. De som komma dit, skära ock gemenligen ut sina namn på förenämnde spira, och här äro redan så många namn, dagar och åretal utmärckte, at för efterkommanderne ej mycket rum är öfrigt. Vid denna spira, lämnar altid det skep som senast varit i land , bref som förvaras uti en bouteille, och innehåller berättelse för de efterkommande skepen, hvad tid det förra varit der, och hvad lycka man haft med skyldpadde fisket, samt annat som märkvärdigt förefallit under resan från Indien. Bland fisk som här finnes, kunna siöskyldpaddor anses såsom de förnämsta, emedan de ifrån Indierna kommande skep, endast för deras skuld lägga här i land. Uti Mars, April och Maji månader kunna 1. ā 200:de skyldpaddor fångas uppå en enda natt. De äro ganska store, och til smak bätre än alla andra. Uti förenämnde månader lägga de sina ägg 2. ā 300. alnar ifrån stranden, och nedgräfva dem i sanden, hvarest ungarne af solhettan framkläckas, och de veta genast at söka vatnet, om de allenst få rådrum dertil, af de här hopetals befintelige råttor och siöfåglar, som gärna stäcka vägen för dem, då de för dessa sina fiender blifva et ymkeligt rof. Efter Maji månads slut, gå ganska få skyldpaddor up på landet, så at man uti Junii månad, sällan skal finna mer än 5. ā 6. om natten, men uti Julii månad är ganska rart om en enda upstiger. Då vi reste härifrån den 1. Augusti, hade vi på 3. veckor ej fått mer än en skyldpadda, men deremot vankar denna tiden ansenlig myckenhet andra stora fiskar, som utaf Fransmännerna kallas Ton eller Tong, h) hvilka til skapnad ej äro olika Lax, men hafva stiertar och fenor helt gula, och utaf ovanlig storlek. Denna fisken är ganska stark, och simmar så fort, at man knapt kan ögna dess gång uti vatnet. Vi fångade af denna sorten dem som vägde 4. ā 5. lisp. Deras köt är hvitt och välsmakande. Quaranqua, en kårt och bred fisk, finnes här til ej mindre myckenhet än den förra. Han är ganska välsmakande, och fångas med vanliga metkrokar. Bequunes, en ganska stor och stark fisk, til skapnaden aldeles lik gedda, men har uti keftarna 3ne rader tänder, ganska långa och spetsiga. Dess köt är välsmakande, men nog tårt. Des Morenes eller Morener. Til skapanden likna de ål, men äro mycket större, och af en behagelig smak. De äro svåre at fiska, emedan de med all flit söka at bita sin fiskare, om de slippa utaf kroken förrän de äro dödade. Deras bett sägas vara giftiga och svåra at läka. Des Vieilles eller Käringar, är en bekant fisksort, som finnes här til så stor myckenhet, at man på en natt kan fiska många hundrade. De äro ganska stora och smaka väl. Des bourses eller Pungar äro ej synnerligen gode at äta, men fås til sådan myckenhet, at de kunna fångas med bara händerna, då allenast något mat för dem utkastas. De synas helt svarta uti vatnet, men då de komma der utur, skifta de åtskilliga färgor. De hafva til sit försvar et hårt och hvast ben på ryggen, samt mångfaldiga och skarpa tänder. Peroquetes eller Papegojor, en mera vacker än smaklig fisk. Dess skarpa skin är lika som målat med de aldra lifligaste färgor, hvilka dock fördunklas så snart de varit en liten stund utur vatnet. De hafva 2ne rader tänder i munnen, hvilka äro så skarpa, at de kunna bita utaf de största metkrokar. Dessa så väl som nysstilförne beskrefne Pungar, oroa fiskare ganska mycket, emedan man knapt hinner kasta kroken uti vatnet, för än de borttagit agnet eller afbitit refven. Requin, Requiem eller Siöhundar, kallas af somliga Haji, förorsaka ej mindre ledsamhet. De äro ibland de skadeligaste fiskar som vistas uti Oceanen, och finnas til otrolig myckenhet, så at man måste väl akta sig för at sätta händer eller fötter uti vatnet, emedan man snart af dessa fiskar kan blifva biten, eller om man råkar för dem af största slaget, aldeles uti siön dragen. De finnas så stora, at de kunna svälja hela menniskan, utan at med sine många och grymma tänder, sönderkrossa den minsta lem. Ibland de mångfaldiga vi här mot viljan fingo och dödade, vil jag i synnerhet nämna en, med hvilkens fångande vi en hel dag voro sysselsatte, och då vi ändteligen med mycket arbete uttröttat honom, var han så stor, at vi, med vår hela besätning knapt kunde hissa honom om bord. Hans längd var 18Ŋ fot, och tiockleken omkring buken, 6 3/4 fot. Skinnet var et skarpt schagrin af svartgrå färg från Ŋ til 3/4 tum tiokt. Hufvudet 1Ŋ aln långt, och 3/4 aln bredt med et hål en tum i diametre på hvardera sidan ofvan för ögonen, som voro aldeles lika de största ox-ögon. Gapet var försedt med 6. rader breda och taggiga tänder, som voro ganska skarpa; dock funno vi, vid bukens öpnande, ingen ting som var sönderkrossat, utan måste med förundran se, at han, utom mångfaldiga stora fiskar, svälgt et helt skyldpadskal, som vi om morgonen förut ifrån bord kastat. Vi funno äfven oförtärda stycken af gamla kläder, träd och ben. Inelfvorne bestodo utaf en stor tarm som tog sin början vid svalget, och af ganska stor lever, lungor och galla, hvilken sednare var svartgrön til färgen. Hjertat var i proportion nog litet och mörkt. Vi sökte länge efter 2ne stenar, som efter almän sägen, skola finnas uti hufvudet på dessa fiskar, men blefvo ej annat varse än et klart hvitt slem. Sedan vi öpnat denna fisk på många ställen, och utbrutit åtskilliga tänder, samt flådt stora stycken af skinnet, släpte vi honom åter i vatnet, och sågo honom ännu kunna simma. Pamper är et slags fisk, ej olik braxen, men något smalare. Rougets, en hel röd fisk, ej särdeles stor, men hålles före vara en utaf de förnämsta fisk-sorter som vankas uti saltsiön. Sardes Rouges, äfven en röd fisk, är ej särdeles god at äta. Denna är så beväpnad med åtskilliga långa spiut och vassa fenor, at han kan göra sina fiender tappert motstånd, och måste man noga akta sig at ej af honom blifva stungen, emedan det strax bolnar, och förorsakar svår värk. Sardes blanches, eller hvita sarfvar, är en hvit fisk med mörka ränder öfver ryggen, välsmakande at äta. Perces despierres, eller stenabborrar, äro hel röda til färgen, men til skapnad och storlek ej olika id, och hafva rätt välsmakeligit kiött. Poissons vollants, flygande fiskar, finnas här til obeskrifvelig myckenhet, men kunna ej på annat sätt fångas, än då de, jagade af andra fiskar, sielfva flyga om bord eller i land. Vi funno några af dessa som voro 1. fot långa, och hade 5. ā 6. tums långa vingar. Utaf alla fiskar som finnas uti Oceanen, synas dessa utaf Skaparen vara begåfvade med besynnerliga förmoner, och likasom emot vatnets natur stridande ägenskaper. De kunna flyga 1. ā 200. steg långt, och 10. ā 12. fot högt, då de af andra fiskar blifva jagade, och faller det en som ser dem första gången, rät underligt at se några hundrade på en gång lyfta sig utur vatnet, och flyga liksom en hop fåglar. Valfiskar blifver man ock uti slutet af Julii månad här varse. De spela med stolthet på vatnet, och jaga efter de til myckenhet här befinteliga delphiner eller marsvin, hvila hopetals fly för dessa mägtiga förföljare. Krabbor äro ganska små, och kunna vid stranderna hopetals fångas. Berg-ostron finnas både stora och små til öfverflöd, och äro goda och välsmakande. Siö-kattor, Chattes de la mer, är en rund fisk med 5. stiertar, lika ormstiertar. De hafva ganska slemaktigt skin, och då man sticker et stycke träd eller käpp til dem, så hålla de det medelst en sugande eller tildragande kraft så fast, at man måste bruka nog styrka då man vil rycka den tilbakars. Ources eller Iggelkottar, äro aldeles runda, och öfver alt med långa och smala taggar försedde, så at man utan at blifva skadad, ej kan taga dem med bara händerne. De äro större än granat-äplen, och deras taggar eller strålar som i vatnet synas svarta, skifta emot solen alla färgor. Ibland mångfaldiga andra slags obekanta fiskar, fångade vi en som til skapnaden liknade den i fabeln förestälda Paradis fogeln, hvarföre Fransmännerne kallade honom Le poisson du Paradis. Han var en half aln lång, och 8. tum bred mitt öfver buken. Hufvudet var spitsigt, lika som på Delphiner, och 3. tum långt. Öpningen til munnen, som var helt liten, men försedd med många flata och skarpa tänder, var ofvan på sielfva hufvudet, en half tum ifrån ytraändan. Stierten var 4. tum lång, och 3. tum bred. Skinnet var helt skarpt som et fint chagrin, aldeles askefärgat, men öfver alt bestrodt med små och stora fläckar som försvunno så snart han kom up utur vatnet. Ofvan på ryggen hade han et spiut, 5. tum långt, men ganska smalt, och försedt med en fin trekantig spets. Under buken voro 2. och på ryggen en liten fena. Vid denna ö som endast på fisk är rik, fångade vi ännu flera obekanta fiskeslag, hvilka jag dels torkade, och dels uti spiritu vini förvarade, i tanka at föra dem hem med mig til Sverige; men så väl denna, som alle de öfrige mine under min långa och vidriga resa förvärfvade samlingar, gingo förlorade tillika med det Danska skepet, som jag olyckligt vis kom at följa ifrån Lisabon, hvilket på sit ställe vidare skal omröras. Den långe efterlängtade dagen at blifva skild ifrån detta ängsliga fiskeläger, nalkades änteligen tillika med Augusti månad, hvilket knapt var bebynt [begynt], för än vi hade lyft ankare. Vi lämnade således Ascension den 1. Augusti, klockan 1. om natten, men kunde ej våga oss på hemresan til Europa, för än vi fått förse vårt fartyg med ny mast, och som vi ej utan fara kunde öfvergifva nord-ost passadens jemna vind, så måste en ort uti södra America utväljas, til at der laga hvad som på vårt fartyg var bristfälligt.
g) På Ascension berättas almänt skola vara en stark Rå, eller som Fransman säger: mauvais genie; men om det äger grund, vil jag ej afgöra: Vist är imedlertid, at denna natten ingen menniska, mera än jag var i land, och jag hade sedermera tagit dessa rop för blotta inbilningar, om ej flere berättat sig äfven hafva hört sådant. En gång då folket af Franska Tartan skulle fara i land, sågo de en karl til hälften klädd i gammalt linne, stå på stranden, men då de kommo närmare landet, syntes den ej mera til. Detta berättade de genast om bord, hvilket giorde Fransmannen at tro, det något skep vore på andra sidan af ön, hvarföre vi seglade rundt om, men funno intet, för hvilken orsak berättelsen blef dragen i tvivelsmål, fast 6. man bekräftade dess visshet. h) Emedan jag ej kan på Svenska namngifva de åtskilliga slags fiskar som här finnas, måste jag betiena mig af Franska namnen. |
