Källdokument
1. År 1755 2. År 1755. 4.År 1756 7. År 1756 |
Johan Brelin Beskrifning öfver til och ifrån I. N. J. Del 7: År
1756. Lisabon År 1756. Engelsmännernas förlust voro Fransmännerne äfven så nögde at intet veta, som de voro glade at hafva så lyckeligen undsluppit deras omilda händer, hvilket i anseende til deras styrka, syntes i begynnelsen af vår battaille nästan omöjeligit. Engelsmännerne voro ock trenne gånger så nära oss, at de gorde försök til entring, men blefvo altid afslagne, fast än vår besätning bestod allenast af 21. man, och deras deremot, af 40. ā 50. på hvart fartyg. Jag fant vid detta tilfället huru litet en myckenhet folk och gevär kan uträtta emot de fördelar man kan äga af fartygets geschvindighet och de commenderades färdiga och skickeliga anstalter. Den följande dagen voro våre förföljare ej mera i vårt sigte, så at vi obehindrade gingo förbi Cabo de Rocca, och kommo under fästningens Cascale beskydd, samt derifrån längre in, och på redden utan för Behlen, en half mil nedan för Lisabon. Fransmännerne trodde sig här skola åtminstone blifva något bätre emottagne än uti Brasilien, men deras tanka slog dem felt; ty när vi efter vanlig qvarantaine, haft sundhets visitation om bord, samt en annan undersökning efter tobak och tvål, som här i landet äro största contraband varor, fingo vi väl lof at gå med fartyget up til Lisabon, men dagen derefter, kom en soldat om bord, med ordres, at ingen skulle få lof at landstiga, utan vi måste med vårt fartyg gå tilbakars under Behlens torn, hvarest vi fingo en mera sträng visitation efter guld, jouveler och andra fina köpmans varor. Då ingen ting hos oss fants, ville våre visiteurer ändteligen veta, huru vi kunnat gå ifrån Cadix, hvarifrån Tartan först var utrest, til Ascension, derifrån til Brasilien, och nu omsider til Lisabon, utan at medbringa de ringaste köpmans varor. Detta sade de förefalla sig omöjeligt, i synnerhet som vårt fartyg, hade förutan en Capitain, tvänne så kallade soupercarger. De svar som å vår sida gåfvos, kunde ej tillfredsställa Portugiserne, hvilka om vår resa hyste åtskilliga ogrundade misstankar, hvarföre ock Herr EVEN DE LA CHAPELLE och Herr JEAN ROZE, som hade tagit namn utaf supercarger, blefvo förde uti arest i stadens almänna fängelse, och ingen af vår besätning, fick på fyra dagars tid lof at gå ifrån fartyget. Sedan fingo vi ändteligen fri gång i land men supercargerne, måste blifva tre veckor i fängelse. Efter denna tidens förlopp, blefvo de omsider, genom Franska Consulns bemedlande frigorde, dock utan at få veta minsta orsak hvarföre de hade varit fängslade. Alt hvad de sielfve kunde utröna, var at Portugiserne hade misstänkt dem vara espioner, skickade ifrån Frankriket, til at anställa några utforskningar i Portugisernes Americanska länder, samt angående deras handel utröna något, som de ville hafva sig ensamt förbehållit. Vare härmed huru det vill, så var Portugisernes upförande emot undersåtare af en med Portugall förbunden krona, denna gången sådant, at det ej kan ursägtas med något annat, än med den mindre hederliga undanflykt, at sådant oordenteligt och ohöfviskt bemötande är här i riket ej ovant, utan resande af alla nationer hafva fått ärfara det, och veta at derom intyga. Men jag vil lämna at vidare omröra den uti justice och politie här härskande oordning, och i stället tala om staden Lisabons nu varande ömkanvärda belägenhet.
År 1756. Lisabon. Den tilförne så vackra och rika, som stora och namnkunniga staden Lisabons hårda och bedröfveliga öde, är lika omöjeligt at beskrifva, som at utan innersta rörelse åskåda de usla lämningar af dess fordna pragt. Jag säger ingen nyhet, då jag berättar, at den 1. November, år 1755. var den olycksfulla dag, på hvilken denna stadens härlighet förvandlades i stenhögar, och på hvilken den store Guden viste et förskräckeligt prof af den obegripeliga Almagt, hvarmed han förmår uphöja det som förnedrat är, och förnedra det som uphöjt är. Ingen som ej är aldeles känslolös af det som plägar röra menskliga sinnen, kan här utan förskräckelse se de starkaste slott och fästen, de prägtigaste kyrkor och pallatz, samt til 1000:de tals stora och konstiga bygningar ligga öfverända kastade, och de af dem igenstående och rämnade murar, hvart ögnablick hota de förbigående med et fruktat fall. Men til hvad högd skal ej vår förskräckelse stiga, då vi påminna oss, at månge tusende menniskor, innom några få ögnableck, blefvo under dessa stenhopar begrafne, och utan at hafva ringaste rådrum at befinna sig, måste lämna sit lif tillika med sina ägodelar til rof för den gapande jorden? Det stolta Lisabon, som tilförne inrymde millioner menniskor, är nu aldeles öfvergifvit, så at knapt någon enda der mera skal synas; och den som nu vil se stadens fordna inrätning, måste stiga up på någon af de närmaste högder, emädan gatorne med kulfalne hus äro så upfylde, at man på få ställen kan slippa fram eller tilbakars. Konungen, tillika med Hofstaten, och de förnämste Herrskaperne bo ganska trångt tilsammans uti församlingen Behlen, en half mil ifrån Lisabon. De öfrige stadsens fordne invånare, befinna sig allesammans i ganska uselt tilstånd, och de bo större delen, antingen uti små af bräder upslagne barraquer, eller i tält af segelduk. Utaf de många prägtiga kyrkor och kloster som varit här i staden, äro nu ej flere öfrige, än en Jesuiter och 2:ne Franciskaner kloster-kyrkor. De 2:ne sednare äro dock mycket remnade. Santo Maro, en liten kyrka belägen på en högd helt nära staden, har oskadd undansluppit alla jordbäfningarna. Behlen, eller egenteligen Behtlehem, är et ganska stort och väl bygt kloster, hvartil höra vackra kyrkor. De kongliga liken pläga begrafvas uti detta klostret, som räknas för et bland de största och prägtigaste i hela Portugall. Af de största jordbäfningarne har Behlen ej tagit någon märkelig skada, men innevarande år, den 28:de oct:r klockan half 9:e om aftonen, nedföll hela hvalfvet över den ena kyrkan, hvilken oförmodade händelse af Portugiserne ansågs såsom förebåd til de diktade Prophetiers fulbordan, som tilförne blifvit almänt utspridde, at en lika förskräckelig jordbäfning som förledit år händt, äfven skulle detta år, och på samma dag, eller den 1:sta November å nyo förspörjas, och at alt det som hittils blifvit skonat, skulle nu aldeles förstöras. Större delen af det härvarande och i förskräckelse råkade folket, voro ock nu af den inbillade förestående faran så skrämde, at de började rymma utur sina koijor, och föra sina ringa ägodelar på fältet, och derföre måste kongliga Rådet, til at förekomma den oordning som kunde följa på en så ogrundad fruktan, på alla gator fö[r]ordna vakt som skulle hämma den otidiga flytningen. Detta oaktadt vore dock ej många Portugiser denna dagen inne i husen, utan de fläste infunno sig uti de anstälde Processioner, besynnerligen natten imellan den sista October och den 1:sta November, då en enda Procession var så lång, at när de som gingo främst, voro vid St. Maro, voro de sidste helt nära vid Bethlehem, imellan hvilka bägge orter är en hel fierdedels mil. De andäktigaste gingo barfotade, samt buro långa Jernkädior, hvarmed de sielfve slogo sig som oftast öfver axlarne, men de som voro mindre samvetsgranne, buro antingen brinnande facklor, vaxlius eller lanternor, samt hulpo til at siunga. Hvarken denna natten, eller följande dagen förmärktes någon jordbäfning, derföre trodde almänheten, at de, medelst dessa Ceremonier och sin förstälda andakt, hade den förekommit. Oaktadt den obeskrifveliga skada som Portugiserne igenom den omtalda jordbäfningen lidit, hafva de dock ej aflagt sit uråldriga stolta lefnadssätt, utan de lefva nu snarare yppigare än förr, och derföre lära de väl, fastän de årligen från sina Colonier få rika tilförsler, dock snart blifva bragte i yttersta armod. Handeln som varit detta Rikes förnämsta grundpelare, begynner redan luta til undergång, och det endast för de handlandes egen försumlighet, så at alla Främmande Nationers härvarande Commissionairer, äro rätt illa belåtne. Ty fastän de med mycken skyndsamhet söka uträtta sina ärender i de Portugisiska Contoiren, blifva de dock dag från dag uppehåldne, och man får på Börsen uti Lisabon ej höra någon ting så ofta, som klagan öfver Portugisiska commissionernas oförsvarliga försummelse. Landet omkring Lisabon är mycket fruktbärande, men större delen ligger obrukat. Skog eller träd finnas ej annorstädes än uti trägårdar eller alléer, hvarest de äro planterade. Landet är eljest mycket ojämnt, så at dess utseende liknar mångfaldiga om hvarandra liggande stora och branta kullar, och på dem äro upbygde väderqvarnar, hvilka torde vara qvarlefvor af de i fordna Lusitanien regerande Vestgötar. Dock vil jag ej neka, at de ju i sednare tider blifvit aldeles på nytt upbygde. Nu för tiden äro de murade af sten, och hafva vingar af segelduk; Axeln til vingarna och kugg-hiulet, är fästad uti hufven eller taket, som på trissor kan vridas runt omkring, och således riktas efter vinden. Den öfriga inrätningen är aldeles lik de i Vestergötland brukelige Väderqvarnar. Hvad som eljest häromkring kunde förtiena upmärksamhet, tillät hvarken tid eller omständigheter mig at nu i agt taga, och således nödgas jag gå alt annat med stillatigande förbi, och endast i korthet omröra, hvad för svåra omständigheter mötte mig såsom främling uti detta landet. Så snart efter vår ankomst hit til staden, blef tillåtit at komma i land, var mit största göromål at eftersöka Svenska Consuln, då jag genast förmärkte Portugisernas upförande emot fremmande. Större delen af dem som jag frågade om rätta vägen, giorde mig galit, så at jag blef mera villad än tilförene, och visste ej hvilken jag skulle tro, emedan den ena bad mig gå tilbaka, der en annan hade bedt mig gå fram. Jag geck derföre en hel dag, än hit, och än dit, alt efter som jag blef vist, men omsider träffade jag af en händelse Franska Consulns hus, hvarest jag fick veta, at Herr ARVIDSON, som tilförene varit svensk Consul, redan för 3:ne månader sedan var blefven död, och at vice Consuln, Herr JACOB VON ZITTER, ad interim [lat. tills vidare] förrättade syslan. Jag träffade änteligen Herr VON ZITTER en half mil utom staden, hvaräst han nu, efter stora rikedomars olyckeliga förlorande, bodde uti et litet af bräder upslagit hus. Han är til Nation Holländare, och är kommen til så hög ålder, at man knapt kan förstå hvad han talar. Han har uti 60. år varit vice Consul dels för Svenska och dels för Danska Nationerna. Jag berättade för honom mina öden, och begärde hans befordran at med det skyndsammaste komma til Sverget, men blef bestört, då han svarade, at det för den sena årstiden nu vore nästan omöjeligt, så framt det ej kunde ske med et af de til Norrige eller Dannemark sig ärnande skepen. Jag geck derföre följande dagen, eller d. 24:de october, på Beursen, i tanka at söka bekantskap med de här varande Svenska och Danska skeps Capitainer, och ehuruväl jag träffade många utaf mina Landsmän, så fant jag dock ej flera än en enda, som af medlidande med min olycka och obekantskap här å orten, ville göra mig något bistånd. Det var Capitainen Herr OLOF ASCHENBOM ifrån Stockholm, som nu förtiden seglar med et skep ifrån Norköping. Han var nyligen hit kommen ifrån Genua, och fastän han med egna affairer var nog sysselsat, följde han mig dock sielf, med sin Eschaloup, til de på Redden liggande Danska Skepen; af hvilka et som ärnade sig til Kiöpenhamn, kallades den Engelska Charlotta, och commenderades af Capitainen ALB. DIRKS. KLEIN. Jag kom med Capitainen öfverens om pasagen til Helsing-ör, och han trodde sig inom 8:ta dagar blifva färdig at segla, så at jag nu smickrade mig med hopp om blidare lycka, och at snart åter få se fäderneslandet. Öfver detta alt, var jag öfver måtton glad, men råkade deremot i bekymmer, deröfver, at jag på intet sätt kunde visa min ärkänsla emot de Franske Herrarne, som icke allenast frälst mig ifrån et ögonskenligt förlorande, utan ock uti 6. månaders tid, visat mig alla de förmoner och tractamenter som de sielfve hade. Emedan de voro arresterade, och jag ej viste på hvad ställe de höllos fängslige, fruktade jag, at för min afresa, ej få taga afsked af dem, hvilket de med skäl hade kunnat anse för prof af en oförlåtelig otaksamhet. Jag hade derföre all omsorg ospard at söka dem, och feck omsider, sedan jag i fiorton dagar varit skild från dem, kunskap at de bevarades uti stadens allmänna fängelse. Jag sökte dem derstädes genast, och fant dem uti et inom trenne svåra järndörar tilslutit rum, men utaf sorg och chagrin voro de så förvandlade, at jag med möda kunde känna dem igen. Utaf min häpenhet och förundran at finna dem på et så ovärdigt ställe, märkte de genast, den del jag tog uti deras oskyldiga lidande, hvarföre de hindrade mig at säga mina tankar, utan sade straxt sielfve, at man intet borde förundra sig öfver deras orätmätiga handterande, emedan det ej vore första gången, som Fransmännerne blefvo på det sättet handterade af sina vänner uti Lisabon. Sedan talet härom sysselsatt oss en stund, berättade jag dem, på hvad sätt min resa til Sverige skulle fortsätias, och frågade tillika, hvad jag borde betala för fract och underhåll den långa tiden jag varit uti deras fartyg, samt böd äfven til at tilkänna gifva min oförmögenhet, at vedergälla alla dessutom mig af dem ärtedda välgärningar. Härpå feck jag til svar, at de ej ville höra talas om någon betalning, och deras höflighet geck så långt, at de sade sig beklaga, at de ej kunnat göra mig så mycken tienst som de gärna velat. Jag feck således ej vidare ytra min åstundan at betala den åtniutna förplägning, utan, flat öfver så mycken oförtient höflighet, kunde jag näppeligen så mycket komma mig före, at jag kunde hitta på nog betydande ord til betygande af min ödmiuka tacksägelse, och det ärkänslofulla sinnet som skulle följa mig i grafven. Sedan, och vid vårt ytterligare samtal, förnyade desse Herrar et tilbud som de redan tilförne, och under resan flera gånger giort mig, at få följa med dem til Frankriket. De lofvade mig icke allenast fri resa, och så god förplägning som de sielfve hade, utan försäkrade ock, at derstädes recommendera mig til någon fördelaktig bestälning. Jag lämnar huru svårt det var at afslå et så fördelaktigt tilbud som jag intet kunde hoppas i Sverige, men då jag eftertänkte, at min heder uti fäderneslandet härigenom kunde lida, så ville jag häldre vara nögd med mit derstädes ägande intet, än igenom otillåteliga vägar, uti främmande länder förskaffa mig en utaf afvund tadlad lycka. Dessa orsaker til mit afslag, antogo de, såsom upriktige vänner, för giltiga skäl, och afstodo genast från det giorda tilbudet. Med hvad hiertans blödighet och ovanliga sinnes rörelser jag nu omsider skulle taga det sidsta farväl utaf dessa främlingar, som jag med skäl bör vörda såsom mine största välgärningsmän, biuder jag fåfängt til at beskrifva. Tungan staplade då jag skulle börja tala, och mine rinnande ögon voro de enda som tolkade den ärkänsla och tilgifvenhet som jag i hiertat hyste emot deras oförtienta höflighet, och mig visade många välgärningar. Vi skildes änteligen åt, och gåfvo å ömse sidor hvarannan den försäkran, at det nu knutna vänskaps-band skulle aldrig uplösas, skönt än våra öden skulle skilja oss aldrig så långt ifrån hvarandra. Mit vistande uti Lisabon blef långvarigare än jag hade trodt, emedan Capitain KLEIN måste uti 3:ne veckor vänta på 2:ne Barqver salt som felades uti ladningen, för hvilken ordsak jag, i anseende til mit underhåll på denna dyra orten, blifvit mer än illa utstäld, så framt ej förenämnde Herr Capitain ASCHENBOM varit så gunstig och förskutit mig det som jag hade af nöden. Jag kan derföre aldrig nogsamt berömma Herr Capitainens benägenhet emot mig , hälst som han var den enda Landsman jag här å orten träffade, hvilken drog medlidande med mig. Capitain KLEIN blef ändteligen segelfärdig til den 13:de Novembr. men samma dag kommo några skep utaf flottan ifrån Brasilien, och derföre blef förbudit, at intet fartyg skulle gå utaf redden, förr än hela flottan var upkommen. Vi blefvo således hindrade ända til den 18:de, då vi änteligen kommo ifrån Lisabon, klockan 8. föremiddagen, och tänkte då uti HERrans Namn fortsättia vår resa igenom Canalen, til Danska sundet. Vi voro dock knapt komne af Lisabons redd, förr än jag fruktade, at denna resa skulle blifva beledsagad af de svårigheter som sedan värkeligen följde. Ordsaken til detta mit befarande, voro dels de släta anstalter som redan voro giorde, och dels, at jag såg at Capitainen hade af sit skepsfolck alt för litet gehör. Då vi hunnit nedan för fästningen Cascale, fingo vi några föränderliga vindkast, hvarföre vi, på det vi ej skulle komma för nära in uppå landet, måste vända öfver stag, och sedan vi hunnit mera vidd, så at vi beqvämligen kunnat undvika olägenheter, blefvo dock Capitainens ordres, som voro nog tidigt gifna at vända, ej förr utförda, än et svenskt skep, commenderat af Capitainen VON GLAHN, ifrån Stockholm, som i anseende til ebb och vind, ej kunde hålla utaf, dref oss tvärt för bogen, och vi hade tilsammans blivit drifne på landet, om Capitain VON GLAHN ej låtit fälla sit ankare. Vi kommo således ifrån hvarandra utan någon märkelig skada, men hade å ömse sidor nog möda och förargelse.
|
