Källdokument Tillbaka till startsidan 1. År 1755 2. År 1755. 4.År 1756 8. År 1756 |
Johan Brelin Beskrifning öfver til och ifrån I. N. J. Del 8. År 1756. Spanska Siön År 1756. Vår resa fortsattes sedermera ganska långsamt til d. 23:die, då vi utur Nord-ost fingo en hård storm med hög störtande siögång, och förmärkte då at vårt skep blifvit så läck, at vi med båda pumparnes ständiga nytjande, intet kunde hålla det läns, och vi sökte förgäfves at igenfinna stället hvaräst skepet var skadat. Vid detta ängsliga tilfället, förlorade vårt skeps-folk alt mod, hälst som stormen och ovädret förökades, hvaraf vatn uti vårt fartyg til större myckenhet tiltog. Vi arbetade med alla krafter, men kunde medelst pumpning ej draga vatnet så fort ut, som det kom in, utan det förökte sig ständigt til 4. Tum om timman, och til vår desto större olycka, var pumpsätet ej bätre försedt, än at våra pumpar blefvo den 24:de om morgonen förtäpte af salt, så at all ting tyktes bidraga til vårt förlorande. Vi lyfte up den ena pumpstocken efter den andra, i tanka at sedan vi rensat pumparna, ännu längre kunna hålla vatnet ute, men då vi åter nedsatte pumpstockarne, kom den om styrbord, at stå 1 ½ aln, och den om babord, 2:ne alnar högre än kiölsvinet ofvan på saltet, som ifrån stora rummet dragit sig ackter uti Pumpsätet, för hvilken ordsak vi satte ändarna at pumpstocken uti korgar, at derigenom hindra saltets updragande. Dock som vi nu redan af ständigt arbete och vakande voro merendels uttröttade, så kunde nästan ingen ting uträttas, besynnerligen som vatnet stigit up uti salt-lasten, hvilken medelst slingring var fallen öfver på babords sidan, som til större delen låg ständigt uti vatnet med reelingen. Hoppet började för den skull at hos de flästa af vår besätning aldeles förloras, ty land var omöjeligt at hinna, k) och på 3:ne dagar hade vi ej haft något skep uti vårt sällskap. Men dock voro någre bland oss som repade mod, och tänkte på at i det längsta bibehålla lifvet, fast än vi stundom fruktade, at det endast skulle tiena til vår smärtas förökande. Vi lossade imedlertid skepsbåten och jullen, och ville deruti, så länge som Gud behagade, underhålla oss, ty stormen var nu något stillad. Den upresta och störta siögången giorde oss likväl nog fruktande, och til vår större förskräckelse, blef båten emot skeps-reelingen, just då vi skulle säta ut honom, sönderbräckt, och vi stadnade uti största förvirring och hiertans sorg öfver förlorandet af detta enda medlet, hvarigenom vi hoppades at til en tid bibehålla lifvet. Alt skepsfolket blefvo vid denna händelsen aldeles rådlöse, men jag som hela natten varit vid en besynnerlig munterhet, och tykt at vår fara hade ingen ting at betyda, fant också nu, då båten blef emot skeps-reelingen sönderstött, medel at laga den samma, på det sättet, at et nyt segel blef sönderskurit och spikat på sidan af båten 3. à 4. dubbelt, med tiära imellan, hvilket hölt vatnet aldeles ute, så at vi bärgade oss i båten från kl. 1. til kl. 7. om morgonen den 26. Novemb. då vi tillika med den länge efterlängtade dagen, fingo et Hollänskt skep uti sigte, hvilket hos oss alla upväckte et nytt hopp, och styrkte våra krafter, så at vi började at fatta mera mod. Vårt skep på hvilket vi upsatt alla segel, var då ännu ej mera än jemnt med öfra decket under vatnet, hvarföre vi skyndade oss at hinna Holländarn up, och hissade genast olycks signal på våra toppar, och med en Canon, som vi om styrbord hade giordt färdig öfvert på reelingen, sköto vi 2:ne skott, dock ville Hollänska skepet ej vända om til vår undsätning, hvarföre vi sköto det 3:die skottet mera starkt, i tanka at de förre ej varit hörde. Nu omsider vände det Hollänska skepet om, och kom emot oss, och då vårt ropande kunde höras, begärade vi at blifva frälste med lifvet ifrån vårt skep, som redan var under vatnet til reelingarna. Hollänska Capitain svarade, at han ej kunde berga oss, om vi intet medförde mat och vatn ifrån vårt skep, för hvilken ordsak vi, så utmattade som vi voro, måste öpna våra öfversta luckor, och med mycken möda, dock större fara, uphämta vatn- och vin fat, samt kiött tunnor, som lågo och flöto uti vatnet. Vi lastade vår båt dermed, och skickade den med skepsfolket, som under ständigt ösande änteligen kommo om bord på Holländarn, och ville efter proviantens utlastande, å nyo komma til oss med båten, i tanka at få någon ting mera räddat, men Holländarn ville det ej tillåta, utan då folket voro komna på hans skep, kappade han tåget som hölt båten, och lät honom drifva. Då vi som ännu voro om bord på det förolyckade skeppet sågo det, blefvo vi ganska bestörte öfver Holländarens hårdhet.
k) Vi reknade oss hafva 45 tyska milar til närmaste land af Cap. Finis ter på 44. 46. Nord bredd. |
