Källdokument
1. År 1755 2. År 1755. 4.År 1756 |
Johan Brelin Beskrifning öfver til och ifrån I. N. J. Del 9. År 1756. Holland År 1756. Helder är en liten stad, eller som här gemenligen kallas Dorf, belägen på en udde af Nord-Holland, och bevaras af 2:ne små Redouter, den ena af 9. och den andra af 7. metall-canoner. Vi reste ifrån denna staden den 20:de December om morgonen, och satte oss på de här brukelige postvagnar, hvilka äro täckte, och köras med 2:ne hästar, men ej fortare än formannen sielf behagar. Vi reste hela dagen utan at byta hästar, och om aftonen ankommo vi til Alkmar, hvaräst vi måste hvila öfver natten. Alkmar är en stor och befäst stad, men tiden tillät mig ej at i agt taga des läge och beskaffenhet, emedan redan var mörkt då vi kommo dit, och andra dagen måste jag med postvagnen bittida fort. Så mycket feck jag likväl förfara, at här är ganska dyrt at lefva, ty vår värdinna fordrade för en aftonmåltid, och et rum öfver natten för 2:ne personer, 10. Hollänska gyllen och 8:ta styfver, som ungefärligen utgör 41. dal. 16. öre k:mt. Jag undrade öfver at någon kunde fordra så oförskämt, men min följeslagare, som bätre kände Holländarne, sade at detta var godt köp. Den 21. Dec. klockan 7. om morgonen reste vi från Alkmar med postvagnen, hvilken skulle föra oss ända til Amsterdam. Under vägen skådade vi med nöje detta landets vackra och angenäma utsikt, och fastän nu var vinter, kunde man dock hafva nöje af markens åskådande, hälst som man ej hade svårt at föreställa sig, huru härligt här skulle vara om sommarn. Landet är i sig sielf helt jemt och slätt, men öfver alt med diupa och breda Canaler igenomskurit. Dessa Canaler kallas här diken, och äro i anseende til den stora förmon och nytta de förskaffa landets inbyggare, almänt berömde. Man kan lätteligen finna, at det kostat de gamla Batavier otrolig möda, tid och arbete, innan de hunnit igenom hela landet gräfva så stora och diupa diken, at vatnet, som tilförene öfverflödat större delen af detta låga landet, derigenom aldeles afdrages. Men detta är ej enda nyttan af dessa Canaler, utan de tiena ock tillika, så väl de resande, hvilke medelst de så kallade Treck Schuiter kunna på et beqvämt sätt färdas ifrån den ena orten til den andra, l) som de handlande, hvilka härigenom kunna föra sina varor til hvad ort i landet de hälst behaga. Dessa diken äro flutna inom jemna och vackra bräddar, alla uti räta linier, och stöta merendels uti räta vinklar tilsammans. På sidorna är antingen af naturen växt skog, eller planterade löfträd, som utgöra täcka och behageliga aleer, hvilka göra genomfarten, i synnerhet sommartiden, mera angenäm. Landsvägen följer gemenligen antingen bredevid, eller imellan dessa diken, och är öfver alt med vackra löfträd beprydd, samt är dessutan jemn, torr, och väl lagad, så at landets vakra utsikt och nätta ansning, snarare förtienar främmandes upmärksamhet, än Invånarnes seder, hvilka föreföllo mig mindre behagelige. Vi reste denna dagen igenom många stora byar och små vackra städer, til dess vi klockan 4. efter middagen, kommo til Haarlem, en stor vacker stad, hvarest vi dock ej fingo något rasta, utan måste följa med samma postvagn til Amsterdam, som ligger ej längre än halfannan mil från Harlem. Til denna staden kommo vi klockan 6. om aftonen, och i anseende til min obekantskap härstädes, måste jag följa Capitain VON KINSELAH uti et Heere-logement m) som kallades Stad Lijon, och är et bland de dyraste värdshus i staden. Mit första göra var, at eftersöka den Svenska Agenten Herr BALLGUERI, i tanka at af honom få något understöd. till dess jag kunde få bref hemman ifrån, men feck det svar, at han icke kunde göra mig den ringaste assistence, utan rådde mig, at upsöka de här ifrån Sveriget varande Herrar Handlande, af hvilka jag dock ej hade den förmonen at vara känd, och blef derföre af större delen, antingen med kallsinnighet, eller med förakt bemött. Efter några dagar träffade jag änteligen på Börsen Herr ARENDT DREIJER, som nyligen begynt at med handel söka sin lycka. Han berättade mig, huru svårt Svenske handlande här i staden hade til at hielpa någon resande olyckelig landsman, emedan de ofta haft otack derföre; dock tykte han ej vara billigt, at jag skulle umgälla hvad andre förkylt, hvarföre han tog sig mig an, och icke allenast viste mig til et mindre kostsamt logement, utan ock försträckte mig så mycket penningar jag behöfde til at betala i mit förra hemvist, hvarest 2. ā 3. dagars förplägning, kostade så mycket som jag på et annat ställe kunde lefva af uti 1. ā 2. månader.
År 1757. Amsterdam Mina vidrigheter blefvo nu genom bref til Directeuren af Svenska Ost-indiska Compagniet, Herr ABRAHAM GRILL, och til mina kära anhörige uti Sverige anmälte, men i ansende til posternas uppehåll och långsamma gång om vintertiden imellan Sverige och Holland, måste jag vänta uti 2:ne månader innan svar kom, och under denna tid, hade jag ej långt ifrån blifvit bragt uti största uselhet. Då Herr DREIJER såg mig förgäfves vänta något bref hemman ifrån, undrar jag ej, at han fruktade förlora det som redan var förskutit, och nekade fördenskuld något mera. Nog månge andre i välmagt varande Svenska Herrar träffade jag väl, men någre bland dem bemötte mig med sådan kallsinnighet, at jag sedan blygdes för de andra uptäcka mina svårigheter. Och då jag af egne landsmän ej kunde få någon hielp, hvad skulle jag då hafva at förvänta af främmande, i synnerhet som jag i brist af kläder och andra nödvändigheter, ej kunde visa mig ibland storfolket? Således måste jag förnöta tiden uti nog nödstält tilstånd ända til den 25:te Februarii innevarande år, då jag var så lycklig och första gången, sedan jag lämnade fäderneslandet, fick bref hemman ifrån, och på Directeurens, Herr ABRAH. GRILLS ordres, feck af Herr ARENDT DREIJER upbära penningar til min förnödenhet. Nu började jag lika som lefva på nytt, så at jag efter nödvändigt equiperande, kunde ej allenast frequentera almänheten, utan äfven göra mig om åtskilliga nyttiga inrätningar och couriositeter underrättad. At rätteligen beskrifva Amsterdam och dess ifrån andra orter uti Europa urskilda lefnads-sätt, vore et ämne, som ensamt kunde och behöfde utföras i en större och vidlöftigare bok, än denna min närvarande. Jag kan dock icke med tystnad utelämna något, som mäst rörer den almänna lefnaden; ty stadens makalösa och behageliga anlägning, ogemena storlek och ordentelighet, publique och private bygningars ut- och invärtes näthet och pydnader, Academier, konst-cabinetter och slussverk, samt andra präktiga inrätningar äro tilförene genom åtskilliga berättelser nogsamt bekante, men folkets besynnerliga lefnadssätt uti Amsterdam, skulle af de vidlyftigaste beskrifningar vara svår at begripa. Staden är Fri-stad, och man finner här folk af alla tungomål, och derföre veta invånarena ej hvilken Nations lefnads-sätt de hälst vilja utvälja, emedan Holländarnes egne manerer af dem sielfve nu mindre anses, sedan mera polerade folkslag lärdt dem något bätre; hvaraf kommer, at åtskilliga slags sätt uti almänna lefnaden nytias. De som öfva handelen, hvilka här uti staden näst de regerande Herrarne, räknas för de förnämsta, föra en lefnad aldeles öfverensstämmande med deras handteringar, emedan de fullkommeligen veta at skicka sig med hvad folk de kunna hafva at göra. Ja, Grosshandlare uti Amsterdam, äro äfven så goda Fransmänner, Portugiser, Spaniorer &c. som de äro Holländare, och känna deras styrka och svaga lika väl som sin egen. De hushålla efter förmögenhet, och lefva (om de kunna) mycket stort; dock alt med möjeligaste sparsamhet. De uti mindre rörelse varande handlande föra en mera inskränkt lefnad, och söka så oförmärkt sina fördelar och vinningar, så at många af dem, sitta ofta vid rika capitaler, förr än man trodt dem äga den minsta credit. Dessa utgöra största delen af Amsterdams Borgerskap, och deras hushålning är större, än man kan föreställa sig; ty många gå så långt at de spara sit egit lifs uppehälle. Onödiga höfligheter bruka de sins imellan litet eller intet, och skola de krusa med främmande, så är det ganska tvungit, emedan de vilja nytia sin frihet vid alla tilfällen, och säja sin mening rent ut. Om en Holländare biuder en främmande til gäst, är hans vanliga compliment öfver måltiden: Ät als yve beliebt; als yve nicht vill, kan jey bleibe laate, ["Ät om ni vill; om ni inte vill, kan ni låta bli"] så at den som agerar främmande, och väntar på at blifva buden, går hungrig ifrån bordet. Bland annat märkvärdigt folk uti denna staden, förekomma et slag, som uti almänhet kallas slaf Baasar, med vedernamn Seelförkovers [själasäljare?], igenom hvilka en fattig främmande siöman kan blifva störtad uti yttersta armod och elände. De hålla alltid logementer färdiga för främmande, och emottaga af siöfolk, alla dem som anmäla sig, samt förskiuta och gifva dem alt det de behöfva, så til kläder som vällefnad, men hålla deröfver en noga och dryg räkning, och då den stigit högre, än den antagne gästens ägendom kan vara värd, fordra de promt betalning. Om den ej då genast kan åstadkommas, måste deras skuldenär vara nögd med at gå ut för den tjenst som de kunna skaffa honom på de til Indierne eller Grönland gående skepen, samt förskrifva til denna sin goda vård alt det han under resan förtienar, så at, då han kommer hem, nödgas han å nyo sätia sig i skuld. På detta sätt hafva många förnäma Familiers anhörige, som kommit til Amsterdam, och varit okunnige om denna omständighet, blifvit til deras timmeliga välfärd och ägendom aldeles sålde; ty det är nästan omöjeligt at akta sig då man träffar ut för någon af de rätta seelförkovers, hvilke äro fulkomligen utlärde at bedraga sina vänner til at sätta sig uti skuld, emedan de alltid finnas färdige at göra tilbud om lån, dem de dock fordra vid svåraste omständigheter utan någon barmhertighet tilbakars. Om någon främmande, som under vistandet i Amsterdam varit hos en dylik seelförkover uti qvarter, skulle dö under resan til eller ifrån Indierne, så går hans fordna värd up på Compagniets hus, och ofta, utan at hafva det ringaste at fordra, tilväller sig all den dödas qvarlåtenskap, hvilken i annor händelse skulle tilkomma den dödas anhöriga. Dessa slaf-baasar hafva ock frihet at med ed bekräfta sina räkningar, och detta är förnämsta ordsaken, hvarföre de almänt, fast uti tysthet, kallas seelförkovers. Siömän af Svenska Nation, äro de, som mäst stå under dessa husbönders tvång; ty andre Svenskar komma sällan til Holland, än sådane, som fattigdom och motgång tvungit at öfvergifva Fäderneslandet. De äro dock här til så stort antal, at det alltid räknas mångdubbelt emot dem af andra Nationer, och man berättade, at infödde Svenskar, som segla under Hollänsk flagg, skulle utgöra emot tvåtusende man, til större delen förfarne siömän, fastän de här måste tiena såsom simple matroser, under hvilken hamn, dock ofta fördöljes Adelig ätt och förnäm afkomst, förbunden med skickelighet och vett, som varit til något högre ämnat. De öfriga Amsterdams ständiga invånare, äro mästadelen uttröttade siömän, hvilka merendels äro väl förmögne, så at ock månge utaf dem äga så stora Capitaler, at de kunna rikeligen lefva af interesset. Dock måste man härifrån undantaga dem, som ej äro infödde Holländare, ty det är rart [ovanligt] at finna någon Engelsman, Fransk eller Svensk, som har mycket öfver tilräckelig utkomst. Det går dock an för dem af andra Nationer, som äro mindre förmögne, eller som på något sätt lidit ovanliga olyckor, ty de hafva den förmonen, at de af sine landsmän blifva på alt möjeligit sätt understödde och uprättade; men med sådant hopp kan ej den lyckeligaste svensk smickra sig uti Amsterdam. Hade jag ej sielf haft ärfarenhet deraf, så skulle jag aldrig kunnat tro at en menniskas olyckor, skulle af förnuftiga ock rika landsmän, kunna anses med så orörlig kallsinnighet. Men jag fick sielf förspörja, at en del hafva det för sed, at de ej hålla en olyckelig landsman värdig at komma uti sine pallais, och de vilja knapt tillåta honom den äran, at på beursen med bekymmersam upsigt, och halfslutna öron, afhöra hans besvär. Det angenämaste svar man har at vänta sedan man änteligen fått omröra sit åliggande, är det, at om något bref åstundas til Sveriget, så skola de skaffa det fort, och om växelbref derifrån kommer, så skola de göra hvad de kunna: I öfrigt, hindra deras vidsträkta göromål at emottaga någons visite uti deras hus, utan om någon ting vidare förefaller, kan man passa up på beursen. Dylika svar, ehuru hårda de voro, fick jag ofta smälta, ända til dess jag, af en lyckelig händelse träffade Herr ARENDT DREIJER, hvilken var den enda Svensk, som rörd af mina olyckor, sökte som förbemält är, at göra mig någon assistance. Men deremot bevistes mig af åtskillige främlingar mycken höflighet och hielp, besynnerligen af min förr omrörde res-cammerat, Herr Capitain MICHAEL VON KINSELACH, hvilken giorde sig mera mån om min välfärd, än at jag deremot kunde visa tilbörlig tacksamhet och ärkänsla. Imedlertid kan jag ej neka, at mine Landsmäns härå orten ohielpsamhet förekom mig ganska underlig, hälst Svenska Nationen annars äger almänt beröm, för ädelt sinnelag och medlidande hierta. Man ville dock enskylla sig dermed, at då man ofta tilförne vist nödlidande Landsmän hielp, och giort dem välgerningar, har man derföre med otack blifvit belönt, och ej fått ringaste ärsätning eller betalning för det som man lånt eller förskutit dem, hvarföre man nu beslutit at aldrig mera hielpa någon. Jag har ej tilfälle at utröna, om detta föregifvande äger grund och är sanfärdigt, men vet likväl, at det är obilligt, at låta den oskyldige lida för den skyldige, och at låta et ädelt sinne umgälla det som et nedrigt sinne förtient. Men jag går för långt ifrån mit ämne, som är at omtala Holländarne, hvilkas sälskaper ofta äro lika artiga som löjliga och sällsamma. At tillägga alla Holländare plumphet och egennytta, vore ganska obilligt, ty månge Holländare öfverträffa uti frikostighet och belefvenhet, dem som på andra orter hafva stort och lysande lefnads-sätt til sit enda ögnamärke. Orsaken hvarföre en del Holländare, ofta emot sina egna böjelser, föra en så tvungen och inskränkt lefnad, bör man förnämligast igensöka hos deras besynnerliga och commoda Fruentimmer, hvilka aldrig villa bekymra sig med något tröttande arbete eller besvärlig hushållning, utan lemna sådant alt til sine outtröttelige männers försorg; ty Fruentimren tycka sig vara nog besvärade, med at efterse sina meublers ordning, och at deras alltid renskurade golf hållas fria från fläckar. För denna ordsak, är man alltid då man kommer in hos en Holländare, nödsakad at nytia deras nog obehageliga Pispedorer, hvilka de kalla spyg pott [spottkopp?], och ofta får et stort sälskap betiena sig af en enda sådan, hvilket är mindre angenämt. Skulle någon främmande händelse-vis komma at orena golfvet, så kan han vara säker om Fruentimbrens Holländska chikaner [förolämpningar]. Den som är van vid at se våra Svenska Fruentimmers arbetsamhet och snälla hushåldning, faller det nog ovant, at se de holländska sitta hela dagen fåfänga, och ej göra annat, än efter infall och tycke i ordning ställa sina meubler. Hollänska fruentimbren visa sig eljest nog kallsiniga emot sina tilbediare, så at svartsiukan, som så mycket plågar de söderländska nationer, synes här vara landförvist. Denna staden tycktes dock vara en samle-plats för lösaktiga ock lätfärdiga qvinfolck af alla nationer, så at jag tror knapt, at någon stad uti Europa hyser sådana förargelse stenar til så stor myckenhet som Amsterdam. De niuta här all frihet, och deras oordentlighet lider ej den minsta åtalan, hvarföre ock många vackra flickor af förnäma familier, obetänksamt öfvergifva föräldrar, dygd och anhöriga, och förnöta här, under obekanta namn, sin ungdom på et äfven så oanständigt som oförnuftigt sätt, samt blifva ämnen til många qvicka ynglingars fördärf och olycka. Många stora gator uti Amsterdam äro så upfylde med sådant lösaktigt pack, at man knapt går förbi et enda hus, hvaräst ej uti fönstret eller dörren sitter en på bästa sätt utsmyckad docka, som inviterar de förbigående Cavaillerer antingen på theé, caffé eller chocolad, eller om mornarne, på en soupis janever, eller gyllen-vatten. De som obetänkt följa deras inviter, få ofta betala dem dyrare än de förmodat. En främmande som kommer til Amsterdam, har fördenskuld noga at akta sig för galanta fruentimmers inviter, för seelförkovers hielpsamhet, och för handel med judarne, hvilka här hafva en besynnerlig frihet, och äro på alt bedrägeri utlärde. Heere-logementer eller stora värdshus äro för en som har medelmåttiga pengar ej mindre farliga, ty der får man ofta betala et glas vatten, lika dyrt som en bouteille vin på en mindre källare, och alt annat uti samma proportion. På sådane ställen logera derföre sällan andre, än utländske store och rike Herrar, hvilke ej finna smak uti något annat, än det som är väl dyrt. Så snart våren kom, tänkte jag på min hemresa til Sverige, och längtade blifva skild från Holland, hvaräst jag förnött en lika ledsam som kall vinter. Jag hade nu 2:ne vintrar tilförne, vistats uti de södre länderne, och således på en lång tid ej vetat af någon sträng köld, och derföre kom den samma mig nu så mycket mera ovan före, besynnerligen som här på orten ej finnas några varma rum, ty den lilla värman, som deras sparsamma torf-eldar kan åstadkomma, varar ej längre än torfven brinner, då man ofta kan värma sig på den ena, och frysa på den andra sidan, hvaraf hälsan mycket lider. Åtskillige Svenske skeppare, lågo här i hamnen, och med dem hade jag tilförene öfverenskommit, at någon dera skulle föra mig öfver til Sveriget; men när de voro resfärdige, klagade de, at skepen voro med gods så öfverlastade, at de ej kunde härbergera någon passagerare. För mig som längtade ifrån Amsterdam, och ej hade råd at der göra några vidare depencer, var således ej annat at göra, än med det skyndsammaste söka något annat tilfälle. Jag slöt derföre sällskap med 2:ne Svenskar och en Hollstenare, hvilka äfven som jag, på åtskilligt sätt pröfva lyckans vidrigheter. Desse voro Herrar copherdie Capitainer, MARCUS BERG, ALEXANDER MAGNUS LOHM och MATHIAS JESSEN. Den förste hade mera än 2:ne år varit fången hos Barbarerne uti Fez och Marocco, men nu blifvit för Sveriges räkning utlöst tillika med 8:ta man, och han hade förleden vinter ej hunnit längre på hemresan än til Amsterdam. Den andre, som med sit skep hade ärnat sig ifrån Calmar til Lisabon, led skepsbrott på Eijerland vid Texel, d. 8. October, och förlorade tillika med skepet all medförd ägendom. Den 3:die som ifrån London hade ärnat sig till Apenrade uti Holstein [Åbenrå i det nuvarande danska Nordslesvig], förlorade sit skep på östra ändan af Skillingen den 6:te November förledit år. Vi voro således fyra följeslagare, som kunde berätta hvarandra de öfverståndna äfventyrer. Alt hvad vi andre hade utstådt, ville dock intet betyda emot de svårigheter som Capitain BERG lidit under Barbarernas grymma välde.
l) Treck-Schuijt kallas et slags täkta fartyg, som dageligen gå från den ena orten til den andra med resande folk. De varda dragne af en häst som går på den ena sidan af diket. Tåget hvarmed fartyget drages, är fäst öfverst vid en liten mast som står främst uti fartyget m) Heere-logement kallas uti Amsterdam de hus hvarest förnäme Cavaillerer logera, som ej tycka sig lefva väl om det intet är braf dyrt. |
