Källdokument 

Tillbaka till
startsidan

Jakob
Wallenberg
Min son på
Galejan

Innehålls-
förteckning

Del I
Kapitel 1
Kapitel 2
Kapitel 3
Kapitel 4
Kapitel 5
Kapitel 6
Kapitel 7
Kapitel 8
Kapitel 9
Kapitel 10
Kapitel 11
Kapitel 12
Kapitel 13
Kapitel 14
Kapitel 15
Kapitel 16
Kapitel 17
Kapitel 18

KAP. X

OLIKT ALLA DE FÖREGÅENDE

Nutu tremefecit Olympum.

Förenämnda hotande och långvariga motgång hade förlängt våra ansikten till en god del. De voro lika luften, tvära och kulna. Emellertid kunde man intet annat än se Guds finger, synnerligen i denna sista händelsen. Stora ofanteliga tyngder, häftade med dubbla linor, kastades över bord, och utav femtio personer, som gingo lösa och lediga på däcket, saknades dock ingen. Det var ju ett synbart underverk. Denna föreställningen uppryckte min själ till det Höga väsendet, som byggt himmelen till sin tron och jorden till sin fotapall. jag lät min angenäma känsla flyta fram i följande så kallade sexfota versar. Min skaldemö må ju en gång göra mig en förnuftig tjänst.

Sångmö, var allvarsam, och tystnen , I lekande toner!
Andakt helge min sång! Ty jag vill kväda den Högste,
och min dödlige läpp framstamma den Eviges under.

   Gack, min frälsade själ, och låna dig vingar av örnen!
Flyg bland stjärnornas här till himlens renare lufter,
att du må finna den tron, där den evige dundraren härskar,
makalös i majestät, kringglänsad av tusende solar,
delande liv åt allt, tillbeden av tallöse världar,
fruktad av helvetets troll och firad av himmelens söner.

   Kasta dig här tillbedjande ned och tacka din Herra!
Tala med Gud - men sätt försoningsmantlen emellan,
ty din dödliga syn kan eljest ej bära dess anblick –
tala för oss, och säg: Se där i de lågare kretsar,
där på det ändlösa djup, i de sprutande valarnas hemvist,
flyter en bräckelig spån, med suckande mänskor i skötet,
kastad ikring uti skyhöga svall av tjutande stormar!

   O du, som åker i skyn på dundrets rullande vagnar,
kallar ur hemliga rum de långväga, brusande vädren,
andar ikull de fastare slott och ljungar i molnen,
o, förskräcklige Gud, lägg bort ditt hämnande koger,
och var nådig igen! Ditt namn är ju Fader av ålder.
Sänd dock en ömmande blick ned på det bedrövade Finland.
Kasta ditt öga till oss! Ditt leende, mäktige Fader,
är all varelses liv, ditt hot all varelses ända.

   Herre, du viste din arm, och håren restes av häpnad,
dagen slukades opp av nattliga, frostiga mörker,
djupet sprutade skum, din himmel slungade flammor,
straffet bebådades oss ur stormarnas dödsbasuner,
och vi sågo vår grav - men din förbarmande godhet
lystrade till våra rop. Du näpste de trotsande böljor.

   Väldige Gud, som synes i allt och fattas av ingen,
dödligt öga går ej ditt heliga dunkel igenom;
men en redelig suck, en bön kan hinna ditt öra.
Därföre tacke vi dig –

   Härligit är ditt namn, du skyarnas evige konung!
Love dig himlarnas här! Allt levande kväde din ära,
ty du frälsar i nöd. - I djup, förkunnen hans allmakt!
Sjungen er skapares nåd, I luftens kvittrande söner!
Och du, frälsade folk, ack, vörda din härskande fader!