Källdokument  Tillbaka till startsidan Jakob Del I |
SOM FÖRTJÄNAR ATT LÄSAS, Navita de ventis, de tauris narrat arator. N. N. Stränge herrar regera icke länge, plär man säga. Vi hoppades nu att de västlige stormarna, som i denna sista tycktes förenat sin styrka, skulle med densamma upphöra; men förgäves. Vindarne, som i sin natur äro ostadige, voro nu till vår olycka alltför beständige. Hade vi någon gång vädret med oss i luften, så hade vi de förrädiske strömmarna mot oss i vattnet. Våra äldste sjömän tillstodo sig aldrig varit så illa utkomne. Underliga saker hända fuller på det djupa, men att ett så väl utrustat och visligen regerat skepp som vårt Finland blir tillbakaföst nästan ur Spanska sjön ända bort till Norge, tör vara ibland de händelser, som tilldraga sig en gång vart tusende år. Emellertid anmärkte jag, att ingenting är så ont, att det ju har en smula gott med sig. Dess stormar förskaffade folket mången hjärtstyrkande extra-Lasse, ty så snart ovädren vinte i tacklen, klingade brännvinsklockan på däcket. Av deras glada uppsyn kunde man lätteligen döma, att de förras förfärliga bastoner förskräckte dem mindre än den senares ljuvliga diskantstämma fägnade dem. Den som ser ostindiefarare de förste fjorton dagarna efter hemkomsten, tar dem gärna för oregerliga bockar, ty så länge hemkomstölet varar, får mången röd kappa stiga i rännsten för en raglande nankinströja, och jag minns själv, huru många gånger jag blivit armbågad ur vägen för dem i Masthugget. Men på sjön äro de spake som lamm och, det som synes otroligare, de äro även gudfruktige. Orsaken skall ja,- ej kunna säga, men förmodligen gör det mycket till saken, att det finnes dagg på skeppet och inga kjortlar eller krogskyltar. Att havet stormar då och då. torde ock bidraga härtill, ty jag hörde vår kapten säga en gång: Qui nescit orare, discat navigare.
|
|
