Källdokument  Tillbaka till startsidan Jakob Del I |
KAP.
XIII Nescis, quid femina possit. Ovid. Jag börjar med vår kryssning på sjön. Om morgonen den 7 februari häpnade man över att se Hetlands klippor om babord. Man hade orsak att tro sig närmare Spanska sjön än dem, tog dem således i förstone för ett stående moln. Men den uppglänsande dagen öppnade oss snart ögonen. Man såg här mer än nånsin, i vad våda strömsättningar kunna bringa en seglare. Till att vidare baxas emot elementerna, hölls för orådeligt. Herrar vederbörande togo i övervägning, så väl att skeppet vore utan fartyg, som att provianten kunde brista i händelse av en långsam resa till den förordnade platsen, som var Kap. Det ena ansågs även så nödvändigt för skeppet som det andra för magen, varföre beslutet blev, att man borde söka någon säker hamn, och Norge befanns i det hänseendet allra bekvämligast. Knappt vände vi näsan åt Norrpolen igen, förrän den föreställningen, att hela två månader ha slitit så mycket ont utan minsta nytta, gjorde mig helt harmsen, synnerligen som det bedröveliga norden-om snart måste åter plöjas igen. I förtreten kallade jag den dåre, som först byggde skepp och hissade förmätna segel på det stormande djupet. Den gamle vise Cato rann mig i hågen, vilken hade föresatt sig trenne saker: att aldrig förtro en hemlighet åt en kvinna, att ingen afton gå i säng utan att ha gjort en god gärning, och att änteligen aldrig resa till sjöss, när han kunde komma fort till lands. jag eftergrundade orsaken, varföre människor, vilka naturen givit fötter att gå men inga fenar att simma, kunde ha hjärta nog till att sätta sig på några hopspikade plankor och med livsfara översväva fiskarnas rike, bort till andra ändan på jordklotet. Penningen, penningen föll mig strax i sinnet. Men jag frågade mig åter, varföre den kunde vara så begärlig? Och se, mitt hjärta svarade mig å alla sjöfarandes vägnar, att sötungen, ett litet välbyggt beläte, tio kvarter högt, med ett par eldiga ögon, med en rosenläpp, med en kärleksandande barm, med en nätt fot, med ... med ... ack, o eja! ... en vacker flicka, med ett ord, är rätta drivfjädern både till det ena och andra. För vem släpe vi, arma gossar, om icke för en Cloris? Lilla vännen, lilla grynet, lilla sötögat är och blir medelpunkten av våra omsorger. Aldrig hade skuta gjort skeppsbrott i sjön, om intet ögat förut stött på de tvenne försåteliga blindklippor, som dölja sig ibland vågorna i den skönas hävande barm. Våra begärelser må taga så många bikrokar de vilja, så flyta de dock alla tillsammans i brudsängen, likså naturligen som floderna stöta till havet. Varföre seglade Grekland till det avlägsna Troja? - För Helena. Vem lånade vingar åt den store Gustav Adolf, när han på tjugufyra timmar flög ifrån armén vid Kalmar ända till Stockholm? - Kärleken och Ebba Brahe. För vad orsak utsatte sig den armstyve Herkules i så många blodiga livsfaror? - jo, till att göra sin täcka Dejanira till nöjes. Vad var det som ansporrade ryssarna 1769 att fäkta så tappert vid Choczym? Månne ära? Nej ... Månn turkiska silverbälten? Inte heller. - Än storvisirns seralj då? Ja, ack ja, för den skulle hela världen vilja ta en rispa. Omnia vincit amor, säger kyrkoläraren Ovidius. Varföre rese vi då till Indierna? Svaret må läsas i ögonen på det svenska könet. För en talande blink av en vacker flicka löpe vi jorden omkring. Vi segle långt ifrå dem, för att en gång komma dem så mycket närare. Vem skulle våga sig på ett skepp, där döden sitter runt ikring på relingarna, utan för en så dyrbar belöning? Tänka på de sköna och bli poet, är allt ett. Taz känner redan versådran öppnas i mig, låter henne därför rinna papperet utföre - ding dong - - -
|
|
