Källdokument  Tillbaka till startsidan Jakob Del I |
VAR ANKOMST TILL NORGE Trojæ sic fata ferebant. Vi hade nu den 10 februari 1770. Förr hade jag trott himmelen skulle falla ned, än att vi den dagen skulle se Norges klyftor. Men det var så skrivet i stjärnorna. Det var vårt öde att frysa här just på den tid vi hade tänkt solbrännas under linjen. Vem kunde tro hemma, att vi efter två månaders resa å ett skepp, som var i stånd att på en gång utbreda 32 segel, icke hunnit mer än en dagsled frå Göteborg? Naturen, liksom för att rätta de oredor, vilka den oroliga Nordsjön förorsakar, har byggt säkre hamnar överallt i norska skärgården och tillika planterat stränderna långs ett grovlemmat släkte, varibland finnas de bäste lotsar i världen. Knappt hade konstapeln anmält oss med en dundrande salva, förrän fyra-fem småbåtar kommo framkrypandes ur klyftorna. Luften var ganska tjock, men de luktade krutröken och anmälde riktigt ombord. Pine dö - god dag Fallille! Den gråbaggen, vi fingo till vägvisare, var en lång reslig jätte med en näsa, som skulle rekommendera en friare hos de fruntimmer, vilka förstå sig på proportioner. Den stod ut lik en båga och intog åtminstone en tredjedel av hela ansiktet. Pipan, som efterträdde tuggebussarna uti hans bägge mungipor, hant icke passera spetsen utav henne, utan syntes gjord endast till ett rökaltar för henne. Hon bar ock alla märken av luftstrecket, rödfrusen och härdad, lik hans övrige lemmar. Mannen var rask och kommenderade rodret med en trygghet, om röjde att han kände var sten i farvattnet. Klockan 4 om aftonen hade han bragt oss in uti Svinörsund, varest nu vårt utmattade Finland ankrade, sedan det blivit likt ett fruntimmer, som under en lustresa på vattnet iråkat en storm, tappat handskarne, förlorat kornetter, fått sönderrivna manschetter och hinner änteligen med ut, lagna hår och tårar i ögonen den räddande stranden. Dyrbara Norge, förtrycktas såväl som bedragares yttersta gömhål! Huru skall jag kunna beskriva dig? jämförelsen med det ängsliga djupet gjorde dig till ett paradis i våra ögon. Dina nakna berg förvandlade sig till lustgårdar, dina fiskarehyttor blevo palatser och dina paltiga döttrar undersköna prinsessor. Sjön hade uträttat på oss detsamma som romaner på riddaren av Mancha. Hans inbillning skapade gästgivaregårdar till kungaslott och väderkvarnar till resar. När han omfamnade den smutsiga Maritorna, vilken ännu stank efter Stallpelle och fähuset, trodde han sig hålla i armarna en änglaskön prinsessa, vars fina kläder luktade idel ambra och kostbara rökelser. Samma lyckeliga förtjusning intog vår landlöpande ungdom nu.
|
|
