Källdokument  Tillbaka till startsidan Jakob Del I |
VÅRT VISTANDE I SVINÖRSUND Nos convivia, nos prælia virginum cantamus. Horat. Våre herrar superkarg och kapten begynte strax med skeppets angelägenheter och förbättringar. De hade tagit sitt kvarter hos en general-skipsmaler vid namn Galtrup, en berest, munter gubbe, som hade sett alla spökelser i naturen, ända till fanden själv och hans närmaste släktingar, de helige inkvisitionsfäderna i Spanien och Portugal. Han undfägnade sina gäster med sagor och stekta kråkor, vilka han kallade "en smuk villebraad". De förra roade öronen, ty gubben ljög artigt och var i stånd att utdraga en sex kvarters historiestump till en hel kabellängd, men de senare hade inte samma verkan på smaken, varföre herrarna nödsakades upphämta kajutkocken till att förestå herr generalens kök. Herr Galtrup själv såväl som hans måg Ferrö, en klotrund ölstomme, till ämbetet en skeppare, funno bägge vår svenska matordning mycket solid och bevisade det också med deras allslukande appetit. De andre rakade emellertid alla närliggande byar ikring, släpande med sig bössor, fioler och vinbuteljer. Förmiddagarne lopp man på jakt i bergsskrevorna. Assistenten von Heland höll oss med vilt hela tiden. Vi spisade änder och vildgäss, medan kråkstekar vankades hos generalen. Bland annat fällde han en ofantelig örn (o, att det varit den ryska!), vilken satt högst på en klippa. Han stupade hällen utför, men syntes ännu vilja försvara sig, varpå följde ett lustigt handgemäng emellan bägge partierna, till dess änteligen den skjutne måste bita gräset under ett slag av skyttens bössestock. Hans pennor feck jag till att skriva detta kapitel med, och vår fintlige fjärde styrman har sedan utav hans bägge fötter låtit göra sig ett par ståtliga ljusstakar. Eftermiddagarna bestormade man bondstugorna. Vart vi kommo blev ett gästabud. Töserna rycktes frå spinnrocken opp till slängpolskor och hulpo oss med mycken villighet att skaka skörbjuggen ur lederna. Var och en feck sig en dame de ses pensées. Här lektes gömme, här skiftades maka, här trallades Adam hade sju söner m. m. Då vår kapten hörde detta, drog han på axeln och sade: "När fan är hungrig, så äter han lort". Mördande infall, men sant intill minsta bokstav. Dock föregingo inga felaktigheter, ty vår skeppspastor var med och hotade oss med offentelig kyrkoplikt. Får jag lov att beskriva våra norska gudinnor? Cui bono? kunde man inkasta. Men, min gunstige läsare, fall mig intet i talet med denna ledsamma frågan. Alltför få av mina kapitler uthärda henne, och vilken oräknelig svärm folianter skulle icke vräkas utur våra boksamlingar, om man mätte dem med denna måttstocken? Oroa mig därför inte med ert cui bono, jag ber en gång för alla. Så stiger då hit, min sköna, lilla Gunnila, stora Gunnila, Martha, Asele, Agnil. jag skall som kortast avmåla er. Lilla Gunnila var vårt "allas ögon lita till dig", en snutfager, brunögd unge, med svarta extremiteter, nio kvarter hög och jämntjock, åtminstone så länge vi voro där. Skulle hon efteråt utvidgas på något ställe vare sak hennes. Stora Gunnila var en femtonpundig köttunna på två ben, vilka uppburos av ett par fötter, som tycktes uppsluka tiljan hon gick uppå. Den som ville jaga på spår kunde aldrig missledas, ty var hennes fot sattes ned i snödrivorna, tog den med sig en hel kvadrat-aln. Åsele rullade ett par vinda ögon, vilkas tjusande blinkar delades på flera tillika, och hade så när bragt ynglingarna hårihop, såsom var och en ville tillrycka sig meste strålarna utav detta irrblosset. Martha prunkade med tvenne alltför täcka händer: den högra hade ingen maka mer än den vänstra, och denna återigen kunde icke jämföras utan med dynggrepen. Älskvärda par, kysse dem vem som vill! - - Agnil däremot var ett litet nätt stycke, som man aldrig kunde se på, utan att harmas på det bedrövelige icke uti sjätte budordet. Hon var snygg, väl tecknad, munvig, sextonårig och rask, kort sagt, det felades henne inte mer än en smula kättja för att äga alla egenskaper av en väluppfostrad flicka, men i den delen var hon rätt bondsk. Fy de där lantlollorna! De voro inte bättre de andra heller. Piastrarnas språk, som så hjärtans väl begripes i Cadix och dito i Masthugget, slösades här lika så fruktlöst som ögonens. Landets vinter hade sträckt sig ända till deras hjärtan. De voro så dumma; de hade inte begrepp, de ville inte. Skade att de ej fått lära sig någon värld! Frukter då icke, mina hemmavarande svenska mör! I som tron er äga rätt till några hjärtan på Finland! Jag kan säga er i förtroende, att gossarna här gjorde ingen erövring. Träffa de slika ogene Gunnilor på Kap och i Kanton, så bli de er aldrig otrogna. Såsom i förvantskap med föregående vill jag här bifoga följande underrättelse om trenne brudepars hopavigning, som vi hade tillfälle bese uti Sprangry kyrka, söndagen den 18 februari. Brudefärden kom sakta intågande par om par uti trenne kolonner. Utom de kära föreställte, prunkade i hopen den ärbara fru Ferrö, utmärkt med en simmande, majestätisk gång och en fotsid kattunsrob, omgiven av socknens vackraste jungfrur. Min märkande inbillning målade Dido och hennes nymfer för mina ögon, och den kyliga gråstensmuren bragte tanken mycket naturligen på hennes svalande grotta. Vi svenske ynglingar, som uppställt oss i rad på sidorna, pillade kruset fram ur bröstet och satte hakpåsen uti god ordning, i hopp att åtnjuta ett ögnakast av Svinörs ankommande Dido. I själva verket rullade hon ock ett par nådiga ögon åt vår kant, men vi hade svårt vid att döma, vem som vore den lycklige, ty de sköto ej ditåt de pekade, såsom hjältinnan i den delen liknade förenämnda Åsele. När prästen läste, trodde jag, att hennes blinkar stodo åt himmelen, men jag har uträknat sedermera, att det verkeligen var mig, som hon såg på. Vad nu brudeparen angår, så var det första en ung dräng med en jänta utav samma ålder. Gossen steg fram med en triumferande uppsyn, men tösen hade en tår i ögonen, förmodeligen av medömkan över åskådarne, som inbillade sig att hon drog mödomen med sig till brudstolen. Det andra paret syntes vara en änkeman och en tjuguårig flicka, men det tredje var alldeles olika. En oppstuvad, ful käxing, som hade hundraåriga fåror i pannan och redan räknat tio höstar, sedan hon miste sista tanden, vars långe, skrunkne hals sviktade under ett darrande huvud, vars övra kindben voro försedde med tvenne knölar, vilka stodo ut liksom ett par bastioner att betäcka hennes insjunkna ögon; en buse, med ett ord, som aldrig bort nalkas kyrkogården utan för att samlas till sina fäder, hade fått en adertonåra dräng vid sidan och skulle nu bindas med kärlekens band. När prästen upprepade dessa orden över dem: Växer till i barn och blomma, blev det ett allmänt löje i bänkarna.. Men jag satte hatten för ögonen och grät, ty mitt hjärta sade mig, att det endast förtjänte tårar. Den stackars brudgummen, hunden vid sitt gamla och alltför segslitna kärngeskrov, förekom mig i samma belägenhet som en del kristne martyrer, vilka berättas blivit fastsurrade vid döda, halvruttnade kroppar för att långsamt plågas ihjäl av stank och köld. Olycklig den, som tager trollet för guldet! Ödet vare lov, jag älskar inga antikviteter! Orimligheten av sådana giftermål faller för mycket i ögonen till att behöva nämnas. Varför har lagen icke räknat dem till tidelag? Jag slutar med tvenne versar av Nicander:
Gummor vänte sig hugg, som taga orakade gossar; P. S. Under predikan hade några barn börjat stoja, varöver den nitiske läraren slog handen i predikstolen och sade: Börn, hvis I vil snakke, saa vil jeg tie. Det infallet följde oss tillika med prästmannen själv ombord, vilken ock spisade middag på skeppet.
|
|
