Källdokument 
Jakob Del I |
KAP. XVI SOM ÄR DET NÄSTA EFTER DET FÖREGÅENDE Laudat mercator, quas vult extrudere merces. N. N. Under detta var här en dagelig marknad på skeppet. De kringgränsande byar bragte landets läckerheter var morgon ombord. Matroserna köpte finkel och surt öl utan all ända, och kadetterna drucko så mycket mjölk, att man till slut kallade dem Die Ochs-madame ihre Herren Söhne, d. ä. kalvar. Fiskarebåtar flöto kring skeppet såsom ungar omkring en stor gås, och de nästliggande bergen voro vitmenade med skjortor, lakan och halvärmar, som kvinnfolken i nejden tvättat åt besättningen. Ferrö drev i synnerhet en dräktig handel på Finland. Han var färdig att utbjuda allt, utom sin smukke kone. Socker, sirop, oxar, får, hundar, brännvin, vantar, allting var falt. Jag förglömmer aldrig, hur han sölade ned bänkarna under sundäck med sina siropsfjärdingar, och med vad vältalighet han lockade till sig blanke piastrar ... Det vore hans nöje att tjäna de svenske; han ansåge dem för sina värdaste landsmän; men jutarne, fy, de voro skälmar från huvudet neder till fotabjället . . . "De maatte vaere betryggede paa, at han kuns sögte vaere dem til tjeneste, men ikke at skinde dem . . . Varene vare gode. Jyderne vilde ej faa dem til saa godt pris; men svenskerne aere vores brödre." Trenne veckor blevo vi här liggande: en gyllene tid för hela grannskapet mitt i deras enväldiga järnålder. Ty våre kvarlämnade piastrar ha satt dem i stånd att undgå fogdens utmätningar, åtminstone i år. Norges klyftor äro en fristad för främmande flyktingar och ett träldomshus för landsens infödda barn. Skatter trycka dem, och sällan kommer någon norrman till en syssla utav värde i sin hembygd. De mäktige dricka allmogens tårar ur guldskålar, såsom en okänd författare uttrycker sig. Jag kunde icke höra deras suckar, utan att välsigna min stjärna, som låtit mig födas en frihetens son i det gamla Sverige.
Men jag ser, jag kommer alltför långt frå det målet, varåt min motto synes peka. Det händer mig inte första gången nu, lär ej heller hända den sista, ty varföre skulle jag följa reglor, när det jag skriver om har inga? Följande måste även intrugas här, fast det ock skulle ske med domkraft. Händelsen är egen. När har man hört kristna mänskor vilja dansa på ett gravöl? Nog berättas det, att antropofagerne i Amerika löpa slängpolska kring elden, då de steka någon av deras medbröder. Men inte hade jag trott finna dylikt i lutherdomen. Vår första döde, som var en matros, feck kyrkogård i Norge mot en riksdalers avgift. En del av hans kamrater hade smugglat en fiol med sig i jollen då de skulle ledsaga'n till sitt vilorum, och voro icke förr komne i land, än de började trippa branicula med kvinnfolken. Hade inte prästen ryckt stråken ur handen på dem, räds jag att de dansat ännu. Vem känner här icke igen den s. k. ostindiska girn?
|
|
