Källdokument  Tillbaka till startsidan Jakob |
OM EN RAR FISK Dictu mirabile monstrum. Virg. Den 25 februari kryssade vi på själjakt i skärgården. Andre assistenten sände en rännkula efter en av desse sjöhundar, men förmådde icke dyka så snällt som han, varföre bytet gick oss ur händerna. Vi stego i land på en liten holme, och som tövädret här och där hade blottat gräsmarken för våra ögon, feck jag lust att bli naturforskare. Bland rara stenar fann jag här vår svenske gråsten. Utav fåglar flögo här skockvis de så kallade fiskmåsar, och den märkvärdigaste växt jag råkade var den evigt grönskande Juniperus eller enrisbusken, vilken hos turkarna förvaras i krukor såsom en helgedom. Vår lärgirige. skeppssikter lättade mycket min möda. Han hade funnit ett stycke sten, stor som ett ägg och svartstrimmig, vilket han visade mig, sägande det vore den besynnerliga lapis petrificatus eller korpsten, varmed man kunde trolla fruntimmer till sig om nätterna. Han hade läst därom hos den lärde författaren herr Orbis Pictus. Likaledes hittade han en kristalliserad snäcka, vilken han stoppade i västfickan, men hade den harmen att däruti vara misstagen, ty då vi gått en stund, begynte den smälta och flöt låret utför, såsom det ej var annat än ett islupet koplommon. Han hade hanterat det med vantar på händerna, kunde således icke strax märka bedrägeriet. Vi vandrade vidare och blevo varse ett obekant spår i snön. Min skarpsynte följeslagare kallade på våre skyttar och ropade, att här vare ett älgstånd i nejden. De kommo och vi lupo strax alla tillsammans efter spårstrecket, men till vår stora förundran förvandlade sig dessa älgfjät allt mer och mer till fruntimmersskor. Dock blev icke jakten värre för det. Man klättrade berget utföre och upptäckte en liten stuga, omgiven av några nakna trän, vilka i förstone gjorde henne osynlig, liksom för att undanstjäla dess ensamma åbor för den spejande främlingens öga. Vår håg för naturalier lockade oss närmare. Men huru bestörte blevo vi ej, då två skygga nymfer , holmens endaste invånare, med häpna skrik lupo till skogs vid vår blotta åsyn! Vi sågo på varann, liksom för att utforska, vars uppsyn kunde vara grym nog till att förorsaka sådan förskräckelse. Siktern skyllde på assistentens bössor; denne åter lade hela felet på hans stora näsa. Emellertid ville man bongré malgré uppjaga flyktingarna. Vår skeppspredikant, som var med i sällskapet, vann änteligen så mycket förtroende genom sin svarta rock, att den ena kom tillbaka, men systern rymde fältet utan att en gång se sig om. Hon gav oss litet mjölk, som vi begärde, men med så darrande hand att vi lätteligen märkte hon fruktade något; lopp även från en tillbjuden piaster med samma skygghet som en svensk dräng ifrå värvarepenningen; talade ock ingenting. Vår lots berättade sedermera, att det var ett par gamla jungfrur, av vilka den ena icke kunnat få och den andra icke velat ha fästeman, sedan hon blivit besviken i sin första kärlek. Två, tre gånger om året komma de till kyrkan; leva för övrigt ensamma i deras lilla koja, vilken släktingarna byggt åt dem. En ko och några kryddsängar skaffa dem livets förnödenheter, och en hatad mansfot översteg förmodeligen aldrig dessa vestalers tröskel förrän denna gången. När alltså mine naturforskningar icke lyckas bättre, måste jag göra ett knäfall för hans majestät av örteriket, hertig över krokodiler och havsfruar m. m. samt herre till fyrfota djur, fjäderfä och insekter, vår store riddare von Linné, anhållande ödmjukast om befrielse från dessa steniga exkursioner, både härstädes och på andra ställen, dit jag vidare kan komma. jag högaktar hans ojämförliga insikter och trampar ogärna ihjäl någon av hans små krypande vänner, men kröker ock nödigt min rygg efter dem, ty min lust är med människors barn. Och så länge jag icke hatas av dessa, lär jag aldrig älska de andra. Dessutom känner jag mig född mer att åtnjuta än beundra naturen. jag tycker mer om en välluktande blomma än en besynnerlig, och om min förundran skall stanna vid någon vacker ros, måste hon växa på en sextonårig flickas kind. Emellertid vill jag dock denna gången fägna honom med en liten insekt, sådan som jag undfått densamma av Norges lotsar. Det är kraken, eller den så kallade krabbfisken, vilken understundom säges besöka dessa vatten. Han är icke stor, ty huvud och stjärt inberäknad lär han ej vara längre än vårt Öland utanför Kalmar. Alla fiskare veta här att tala om honom. Han håller sig på sjöbotten, städse omringad av en oräknelig skara småfisk, som tjäna honom till föda och födas av honom igen. Ty hans måltid, om jag minns rätt vad biskop Pontoppidan skriver, räcker inte mer än tre månader i sänder, och andra tre månader åtgå till att smälta den bort. Under denna tiden närer han hela arméer av smärre fiskar med sina ofanteliga exkrementer. För den orsaken uppleta landets fiskare genom lodning hans lägerställe och idka där med bästa fördel deras hantering. Efter hand höjer han sig mer och mer, och så snart han nalkas vattubrynen på tiotolv famnar, är det hög tid för båtarne att flytta sig ur grannskapet. Ty i detsamma rusar lian opp, lik en flytande ö, sprutar Trollhätteströmmar fram ur sina förfärliga näsboror och slår omkring sig, så att vattnet i stora utvidgande rundlar yrar hela milen ikring. Månne denna icke är Jobs Leviatan? Han vore ju artig att ha. Fördenskull, om herrar naturälskare behagade först tinga husrum åt honom, kunde man sedan med lämningarne av vår sista pommerska armé låta palma'n över till Sverige.
|
|
