Källdokument  Tillbaka till startsidan Jakob |
FÖRETAL TILL DEN GUNSTIGE LÄSARN Exu1 eram, requiesque mihi, non farna, petita est. Ovid. Således har mitt bläckhorn redan ynglat sjutton ungar, alla älskvärda bytingar. Nu är det åter dräktigt, förmodeligen med den siste av denna kullen. Tänk, min läsare, deras tokroliga uppsyn har så behagat mig, att jag fullt och fast beslutat erkänna dem för lagliga. I början hade jag ärnat försticka dem såsom oäktingar långt undan din ärbara åsyn, men jag har sedermera lystrat till naturens röst. Mitt ömma fadershjärta tillåter mig inte denna hårda medfart emot egna barn. jag förklarar dem alltså för äkta födde och överlämnar dem till din bevågenhet. Åtskillige ha före mig kastat dig i armarna dylika ostindiska foster, men vart och ett synes ärvt för mycket av sin faders allvarsamhet. Brelin står på Ascension och ljuger dig tårar ur ögonen. Osbeck, nyttig men trumpen, proppar dig händerna fulla med naturalier, och Torén, gladlyntare än de andre, hade kanske kunnat roa dig med sina småtäcka bekantskaper i Suratte och Kina, men du såg ju livet flyta ur honom, tillika med sista droppan i bläckhornet. Desse lära således ej lämnat efter sig andra intryck än tragiska. Tillåt då min jollrande avel utplåna dem. jag är en fiende till rynkade pannor och önskar kunna sprida ungdom i allas ansikten. Friboren i samhället, tål jag inte tvång i studerstugan, Scaliger är likaså mycket min buse i den senare som Machiavell i det förra. När det politiska oket icke trycker mina skuldror, vi skulle jag då bebörda min hjärna med det grammatikaliska? Nej, stanne Donater och Qvintilianer på skolbänken! Reglor äro intet annat än döda tyngder på ett levande snille, vilka nedtrycka tänkekraften och inskränka farten för en snällflygande föreställning. En järnkula om foten, hjälper den löparen löpa? Vare då snillet sin egen vägledare! Känslan av det höga, det vackra, det naturliga, är den icke i din själ, så kan ej Aristoteles meddela dig den. Homerus hade icke varit Homerus, om han läst våra poetikor. Plinius den yngre talar om en orator på sin tid,
som var mycket noggrann och regelbunden men föga eldig och hög: Ett ansikte, där naturens hand liksom i brådska utkastat små vårdslösa behagligheter, inkräktar flera hjärtan än den allra skönaste Venus, som är utpenslad efter cirkel och måttstock. Var Helena en skönhet efter reglor, ack! vilke narrar voro då grekerne, som hela tio år hårluggades om henne! En fläck här och där sätter våra fullkomligheter i klarare dag. Betrakta Celinde. Ni skall tvivla vad som pryder henne mest, antingen den lilla svarta lappen på högra tinningen eller de två närgränsande flyttstjärnor, som skimra fram under bägge bågarna av hennes täcka ögonbryn. Naturam expellas furca, tamen usque recurret, säger Horatius. Naturen flyter ovanpå, liksom skummet i ölbägaren. En författare kan icke dölja sig själv på papperet. Hans temperament sticker fram uti allt vad han skriver. Ni skulle snart tänka, att han doppar pennan i sin egen blod. Vad under? Sonen liknar fadren, skriften skribenten. Ett tungsint huvud, huru kan det föra en lätt hand, eller en glättig tunga kväda melankoliska toner? Vad dag hörde ni korpen ropa kuku och göken kras? Får icke då var fågel sjunga efter sin näbb? Jag är mera fallen till att skratta än gråta och härmar hellre en lustig Scarron än en djupsint Hobbesius. Orsaken till bägge delarna flyter i mina ådror. Sådana vätskor, sådana infall. jag låter mitt temperament regera min fjäder. Är det muntert i dag och sorgset i morgon, så har ni strax tvenne dylika kapitler. Inspärrad nästan aderton månader på ett skepp och städse omgiven av ett tröttsamt enahanda, må jag inte få söka mig vederkveckelser uti snillespel? Den seglande staten bortmäter sin tid med logglinan, den handlande med sifferlängder. Var skulle jag göra utav min, om man förböde mig att bläcka bort honom? Det jag skriver är verkeliga händelser. Ty huru vågar jag ljuga, när 150 ögonvittnen dageligen kunna stå opp att beslå mig? Poetiska självsvåldet kan väl insmuggla en eller annan falsk vara uti mina rim, men min prosa är alldeles pålitelig. Lärd är jag inte, önskar ej heller att de latinska skyltar jag uthängt över ingången till varje kapitel inäga därföre anses. Dock gör jag mig en heder utav att bruka dem, fast ock en nymodig liten Herr Puderparnass ville säga: de lukta utav skolan. Ty jag är icke lik en del förnäma hantverkare, vilka skämmas för att ha deras ämbetsmärken hängande över porten, sedan de börjat, med en blå kapprock över förskinnet, rådpläga om statens bästa vid ett kannstöparebord. Ostindiska resebeskrivningar ha vi till överflöd; vi skulle jag trampa spåren efter hundrade? Nej, jag skall öppna mig en egen väg. jag vill vara ny, och såsom ett prov därav slutar jag denna boken med det, varmed andra skulle börjat, jag menar med företal till den gunstige läsaren.
|
|
