Källdokument 
Jakob Del I |
KAP. II OM KLIPPANS BEHAGLIGHETER Vina bibant homines, animalia cetera fontes. Ovid. Om morgonen den 8 december, innan ännu den vaksamme mäster N. uti grannskapet börjat med sina gesäller hamra ottesången på kopparpannorna, hade jag, besök av kompaniets vaktmästare. Han kom, förande sina ben rätt vaktmästerligen, och berättade vinden vore god, man måste till sjöss. Väl, fader vaktmästare, skall så ske. jag gäspade några gånger och kastade mig i kläderna, tagande, utan synnerlig hjärtängslan, avsked utav mitt ensamma ungkarlsläger. - Vilken förmån, att vid dylika tillfällen icke brys av en gnällande hustru! Utom porten råkade jag en svärm ostindiska vänner, som fått samma ordres.
Änteligen hade vi nu hunnit vada oss igenom Masthugget, och fingo, det kära Klippan i ögnasikte. Vi voro ännu i överläggning, om man inte borde därstädes pusta ut en smula, när den artige Carnegie förekom oss. Han hade denne dagen gjort sig en besynnerlig möda till att uppsnappa ostindiefarare; tillät ej heller oss gå förbi, utan fattade oss i armen, med den oegennyttiga kompliment: "Mine herrar! I ma icke före penger ur landet, that är mot kongens förordning. Ik hap god röd vin, kapuner, harer, pudding ... What ye please, gentlemen ... A toast for your sweethearts, before you are going away. . ." Man måtte ju haft en björnasjäl för att kunna göra någon invändning mot ett anbud, som beledsagades av så många välstekta skäl, och understöddes på köpet med ett ögnakast från the young mistress herself, who stood smiling behind; till förtigande av lilla Stinas nätte fot, vilken hade ställt sig liksom på försåt uppå kökströskelen. Vännerna bestormade dörren in genom köket, klappade Stina på vägen och intogo den största salen, med det ädla beslut att kringskansa sig där bakom en oövervinnelig vall av bålar och buteljer. Jag, som genom argumenter a posteriori undfått i ungdomen av min skolmästare den läxan: Ulula cum lupis, cum quibus esse cupis, Värden gjorde sitt bästa, värdinnan trippade lättare, stekvändaren feck en hurtigare gång. Redan ha vi en jösse på bordet, efter kom en kapun, och mitt emellan presenterade sig hela jordgloben i en klotrund pudding. Men vad duger fasta landet, om det inte vattnas utav havet? En hel insjö med punsch sattes jämte jordklotet, och här och där såg man en ström av Röda havet inflyta uti glasen. Var himlen mulen ute, så härskade solsken på allas ansikten inne. Hade skilsmässan frå Göteborg lämnat några melankoliska skrynklor på vår panna, så visste Carnegie hemligheten att utplåna dem. Kort sagt:
Men med allt detta voro vi alle ganska nyktre, och om man gick något illa, så härrörde det av den vingelvanan, som sjömän inte kunna annat än ådraga sig på ett skepp, varest de måste gå mycket ojämnt för slingringens skull. Nej, nej, ostindiefarare äro inte det värsta folket heller. Fråga på värdshus och i jungfruburar, så skall ni få höra de ha gott beröm om sig. Finland, såväl som Prins Gustav, hade emellertid ankrat vid Älvsborg; dock utan skott, ty man hade för mycken hövlighet för sillen, att kunna visa någon för kommendanten. Vi gjorde oss därföre icke bråttom. Vår värd undfägnade oss till sent på aftonen, med samma förnöjda uppsyn som en krämare i Gränna säljer en fjärding rutten strömming åt en bondkäring för två styver stycket, och sedermera, för att intet äventyra våra ben, satte han oss ombord med sitt eget fartyg.
|
|
||||||||||||||||||||||
