Källdokument 
Jakob Del I |
KAP. III OM ETT BESYNNERLIGT SLAG SKEPPSRÅTTOR ... nascetur ridiculus mus. Horat. Här blevo nu skeppen liggande under fästningen hela fjorton dygn, i förväntan av god vind. Var det hett om öronen 1720, när Tordenskioldska flottan tordönade här utanföre med 48-pundare, så var det nu så mycket kallare. Julfrosten i det stora, stillastående Finland under norrpolen kunde väl aldrig vara starkare än den nu var på vårt flytande. Utan pälsar och brännvinskaggar hade det varit ute med oss. Bälgvantar gjorde ock god tjänst. Det var en ömkan att se matroserna vid relingen hacka tänder, stoppa fingrarne under skinnpälsen och mellanåt slänga ett par sorgsna ögon åt Klippan och Masthugget, med samma min ungefär som en hungrig Reineke Fuchs tittar på ett halvt dussin feta gäss, dem han icke kan räcka. Änteligen juledagen om aftonen begynte den efterlängtade vinden blåsa opp. Enligt befäl anställdes en sträng jakt efter skeppsråttor i anledning av ett inritat missbruk ibland besättningen att undansticka en hop gossar i skeppet, vederbörande oveterligen, vilka på sjön ligga kompaniet till last. Här handlas alltså intet om fyrfotade råttor, ty de höra under kattens lagsago, utan om tvåbenta. Man fann tre eller fyra, men till vår stora förundran hade de vita strumpor och kjortlar. Linaeus nämner dem inte, varken i förra eller senare upplagan av sitt system, icke heller har jag sett dem beskrivna hos Réaumur och Buffon. De likna alldeles fruntimmer, ända frå hjässan neder till fotabjället, ha ögon, öron och bröst, gå på två ben, äro mycket tama och sova gärna på ryggen, som andra människor. I London är släktet ganska väl bekant under namn av Ladies of pleasure och på bulevarden i Paris har jag hört dem kallas Femmes d'amour, på svenska kärleksungar. Vår kapten fann dem icke nödvändiga till kompaniets tjänst, lät därföre strax bringa dem i land med jollen, mångom till en hjärtelig avsaknad.
|
|
