Min son på galejan

Källdokument

Jakob
Wallenberg
Min son på
Galejan

Innehålls-
förteckning

Del I
Kapitel 1
Kapitel 2
Kapitel 3
Kapitel 4
Kapitel 5
Kapitel 6
Kapitel 7
Kapitel 8
Kapitel 9
Kapitel 10
Kapitel 11
Kapitel 12
Kapitel 13
Kapitel 14
Kapitel 15
Kapitel 16
Kapitel 17
Kapitel 18

KAP. IV

FULLT MED RIM

Nos patriæ fines et dulcia linquimus arva. Virg.

Morgonen härpå, innan hönsen vaknade under däck, börjades den vanliga sjömusiken i vindspelet: ankaren lyftades; matroserna lupo runt liksom hästar ikring en kvarn, och hade infall i munnen likaså läckra som deras tuggebussar. Dagen syntes, seglen sattes till, farväl, fader lots!

    Farväl med lek och tidsfördriv!
Ren östans andedräkt i seglen blåser liv.
På vågens höjda rygg vårt tunga Finland vaggas,
och havets tryckta skum för bogen flyr och fraggas.
De svenska bergen smått ur ögnasikte fly,
och redan synas de blott som en svartblå sky,
på vilken himlen tycks sin stora rundel vila.
Uti min svenska blod helt sorgsna känslor ila.
Jag koxar åt mitt land, och ser med harmsen själ,
hur luften det allt mer mitt öga undanstjäl.
    Farväl, min fosterjord, Gustavers dyra moder,
du land, som prunka kan med Karlars ärestoder!
O, gamla svenska bygd, din mistning smärtar mig,
och hjärtat saknar fröjd, när ögat saknar dig!
    Dig, Atland, skall min tjänst evärdligt helgad bliva:
fast turken ville mig ett storvisirskap giva
samt hundra tusen man att bort till Mosco gå.
    Och sen en stor seralj bestå.
Det vore väl en fröjd, att kunna tukta ryssar
    och få så många läckre kyssar,
    men jag är svensk och svensk jag blir.
Förlåt mig, herr sultan! jag kan ej bli visir.
Och du som denna tid Europas statshjul driver
    med komplimenter och med livres,
herr Ludvig i Paris! Om du än säga vill:
"Tag ett av mina slott" och buga dig därtill,
så bugar jag igen, men lämnar dessa slotten
mot minsta torva jord på Sveriges kära botten.
Dess frejd liksom dess luft är manlig, sund och ren,
där såg jag ljuset först, där samles mina ben!
    Lät Hatt och Mössa dras, lät tvedräktsåskor knalla:
en ek, som då och då en liten skakning har,
    i jorden bättre fäste tar.
När Rom ej trätte mer, begynte det att falla,
och England når sin höjd mitt under split och kiv:
    parti är fria staters liv.
        Ja, gånge hur det vill,
hos mig är ingen bit, som ej hör Sverige till.

De bägge svenska skeppen plöjde nu Kattegatt. Neptunus i sitt majestätiska åkedon, med sin stora treudd och sina lekande tritoner omkring sig, paraderar mindre på vattenytan än våre fulltacklade seglare. Finland, likt en gammal stormagad Tunaprost, som inte brådskas efter något fetare fårahus, vaggar sig över vågen med en varsam och högvördig gång. Gustav däremot, överdådig som en småsikter, när han upplupit fullmakt på en kronfogdesyssla, rullade snabbare fram, och var oss andre dagen ur sikte.

”...den vanliga sjömusiken i vindspelet: ankaret lyftes, matroserna springer runt som hästar kring en kvarn”, skriver Wallenberg och fortsätter med en dikt om skeppet Finland, fosterjorden och nyttan i politiken av att inte vara överens:
”När Rom ej trätte mer, begynnte det att falla
och England når sin höjd mitt under split och kiv:
parti är fria staters liv.”