Källdokument 
Jakob Del I |
KAP. V OM VOMERING, VIDBYXOR M.M. Tjänligt att läsas av dem, som behöva kräkas. Devis har jag ingen denna gången, om ej min välborne läsare behagar hålla till godo följande: ... procumbit humi bos ... Virg. Fy! så ynglingarne skämma ut sig! Redan så fulla att de spy? Jaså, förlåt mig! Är det sjösjukan, som grasserar så stinkande? jag tog det för helt annat. Får jag lov att beskriva min arma vomerande näste? Rullingen hade redan skakat ballasten loss uti våra nykomnare sjömän. jag förgäter aldrig, huru många små lustiga sorgespel detta förorsakade inom bord. Min mage var alltför ärbar till att följa exemplet, desto hellre skrattar jag åt de andras. De manhaftigaste höllo sig i fria luften på däck och utsprutade deras elände långs efter sidan, men de svagare måste bärga deras upproriska tarmkäxe uti vederbörande kojor. I den ena vrån låg en kullbytterad kadett och framstönte ett långsamt Ulrik, så att kindbenen utspändes som tvenne säckpipor. I den andra satt en frusen jungman med en pyts mellan benen, levererande med full hals hela sin ärtranson tillbaka. En stackare hade ställt sig, vid relingen tvärsemot vind, så att halva hans dosis stannade honom på skinnpälsen. Vår arme kocksmat nedkom frå däcket med ett stycke kött och ärnade sig till kabyssan, men hade den olyckan att i brådskan snava över ända i en annans spyor (god svenska), varöver han svor erbarmligen och önskade att f-n måtte slå träpluggar i halsen på de otäta kanaljerna. Sedermera, då han skulle blåsa elden opp under grytorna, runno spyorna honom så stinkande in uti inbillningen, att han kalvade spiseln full och utsläckte var gnista. Ett ännu bedrövligare äventyr hände vår ärbare hönsvaktare. Han satt i sin menlösa stillhet på sin kista, till att dricka kompaniets tevatten, ovetande att en sjösjukling låg oppöver honom i hängmattan. Med mycken begärelse förde han den kära stenskålen till sina törstiga läppar men råkade inte bättre ut, än att den andre i detsamma hostade honom kärilet fullt med bara gröna gallan och besprutade tillika hans filtmössa, så att dregelströmmarna fluto honom i femton bukter över ansiktet, vilke alla liksom efter överenskommelse stötte tillsammans i hans bägge mungipor. Vår olycklige hönsekung kände den vedervärdige smaken och begynte kräkas likså hjärteligen som den andre. Han ville svärja, men det blev intet annat än fragmenter. "Fan sk ... ska ... aou, aou ... t-t-a dig ... din kan ... aou, aou ... ka ... kan ... kanalje, aou, aou." Vi som sågo denne kräkdansen hade så när skrattat oss till sjösjukan, i synnerhet sedan en av matroserna kom att spela nachkomedien. Får jag berätta't? Väl, min herre, men ta er en pris havanna förut. Denne gynnarn hade liksom de andra sin släng av skeppets kullbyttering, men n.b. genom den vägen som bommas till när man sitter. Han stod nu och besåg den fattige hönsvaktarns öde, varutöver han utbrast i ett så skakande löje, att hans skuta tog en stor läcka i akterluckan.1 Han ville bärga hemligheten, men hans otäta, skvallersamma vidbyxor förrådde densamma för alla ögon. Skall jag säga hur det rann? Nej, fy ... jag visade det svinet till gallion och gick bort, hämtande av det äventyret den moralen, att det är lika så osäkert gömma en hemlighet uti ett par vidbyxor, som uti en fruntimmersbarm.2 När jag sedan kom i min hytta, skickade jag en tanke till svenska flottan. jag föreställde mig, hur illa det måtte stå till, när den vid ett hastigt uppbrott besättes med en svärm lusiga bondlymlar, vilka, ovane vid sjön, icke förmå besvara fienteliga kanoner med andra salvor, än deras vornerande aou. Min gamle Ovidius låg mig för ögonen, och visade mig en vers, som passar långt bättre här än en bonddräng på ett rangskepp.
Apta magis Cereri, quam sunt tua corpora
Marti – Sjömän fare på sjön men lantman plöje sin åker. Huru kunde jag då annat än önska, det våra handelsflottor måtte så utvidga sig, att de vid åkommande tillfällen vore i stånd förse den förra med övade och befarne matroser. Så går det till i England. 1. Jag hade så när förglömt, att tredje timmerman just i detsamma kom löpande med sin klubba och litet drev i handen, begärande mycket beställsamt att få dikta gluggen till, vilket ansenligen ökade vårt löje. 2. Detta infallet ångrar mig, och jag skulle stryka det ut, om det ej gåve mig anledning att säga ett annat efter Virgilius. Han hade länt åtskilliga kvicka tankar ur poeten Ennii ostädade versar, och sade sig därföre hämtat guld utur hans dynga. Vi skulle jag då icke få plocka denna moraliska juvelen ur matrosens besmutsade vidbyxor?
|
|
