Källdokument 
Jakob Del I |
KAP. VI VARS INNEHÅLL VAR OCH EN KAN
SE, L'amour vit dans les orages. Md-e de I'Enclos. Den gynnsamme vinden, som blåst oss ut, fägnade oss icke länge. Knappt hade man sett en skymt av Hetland, förrän en storm jagade oss halva vägen tillbaka, varefter man åter arbetade sig opp, under ständiga urväder, inemot Färöarna, belägna uti 64 grader nord.1 Man kan tänka, hurudane våra nyårsdagar voro i detta luftstrecket. Jag försäkrar er, solen bränner inte brämet bort på pälsarna, om ni komma mitt i januari. Vi hade all möda att skotta snön ifrån oss. Kölden var bister. Vatturören hade säkert frusit till uti matrosernas "mig förlov", så framt icke vårt lovvärda rederi dragit försorg däremot genom en hop välgörande medsände brännvinskaggar. jag är ögonvittne till det, att näsorna på månge förlängdes hela sex, åtta tum genom fastfrusne istappar. Skäggstubben liknade en frostig enrisklasa på en skarp vintermorgon, och snökåvorna lågo kvar på ögonbrynen, som på ett par fönsterlister. jag ljuger inte. Kärleken är en seglivad skalk. Skulle man inte trott, att han, såsom van vid de varmare himlar, borde frysa fingrarne av sig i sextiofyra graders vinter? Men jag måste säga här, såsom de kärlige fransoserne, då de voro upp uti vårt kalla Lappland:
Till att döma utav vad jag såg här, skulle jag tro, att kvicksilvret aldrig stiger till fryspunkten i en ung gosses hjärtbarometer. Kärndroppan hängde i näsan på mine vänner, men lilla Cloris låg dem lika fullt i munnen. De buro snödrivorna på ryggen och sötungen i barmen. Man drack och sjöng skålar för de sköna. Huru skulle då Färövinter kunna tränga igenom? jag minns ännu några av gossarnas infall:
En broder, vars hjärta kärleken aldrig vågat bestorma, av fruktan att drunkna i hans strupa, kallade de andre kammargrisar och begynte tralla:
1. översatt, om jag minns rätt, av Celsius.
|
|
