Källdokument 
Jakob Del I |
KAP. VII FÖR DE LÄRDE Non dubito fore plerosque. Corn. Nepos. För att gagna den boksynte världen bör jag göra följande anmärkningar. Såsom hörande till svenska språket torde de kunna tjäna som bihang till herr kanslirådet Ihres ordabok. Sjömän äro store språkförvändare. Hela världen vet vad det är, att ta sig en sup, men här på skeppen kallas det ta sig en Nisse eller Lasse. Det förra betyder en halv jungfru brännvin, det senare en hel. Här får man intet äta som annat folk, utan man måste skaffa. Purra en människa är i land detsamma som spela sin nästa ett puts. Här betyder det: öppna en dörr, stryka på foten och säga nu är det sju glas, vilket åter skall utmärka vad klockan är. Till att kasta en trekantig brädlapp akter ut, som hänger i ett snöre, bebundet här och där med röda klutar, det kalla de med ett ord logga. En fyrkantig kajuta bär namn av rundhuset, vilket är snörrätt stridande mot Euklides som bevisar, att en rund fyrkant är omöjelig. Likaså ha de en trolltingest med några påskruvade glasbitar, varigenom de kunna läsa i solen utan att vända ögonen åt henne, ty den häxar ned henne högst ifrån himmelen intill själva vattubrynen, varest hon ser ut nästan som en röd filtmössa. Denna tingesten har inte mer än tre hörn, men likafullt får han heta en åttkant eller oktant. Det är ju till att slå mathesen ideliga örfilar! Knop är ett fult ord i land, som fruntimmer åtminstone aldrig vill ha i munnen, men av sjömän brukas det dageligen och betecknar en engelsk mil. T. ex. man säger: Prinsen gör 9 knop i timman, Finland endast 8. Man hör här mycket talas om båtsmansmat, konstapelsmat, timmermansmat o. s. v. I början trodde jag, att det vore salt kött eller stockfisk, men när jag såg, att det var levande människor, misstänkte jag båtsman, timmerman och alla andra med mat i ändan för antropofager, kunde därföre i förstone intet annat än se surt på dem, såsom jag kom ihåg den store mänskofrätaren Polyfemus, om vilken Homerus berättar, att han uppslukade Ulyssis resekamrater, men lovade nådigt att äta hjälten själv allra sist. Kunna de förtära andra människor, tänkte jag, så lär väl börden komma till mig ock. Gick dem ej heller nånsin förbi på däcket utan en hemlig rysning, ända till dess jag märkte, att de inte mer än annat gott folk spisa kristet kött. Ty på skepp betyder mat i ändan detsamma som vice framför i land. Så att om jag skulle bruka sjömannaspråket hemma, borde jag förvandla en vice häradshövding, till häradshövdingsmat, en vice borgmästare till borgmästaremat, en vice pastor till salig gubbensmat o. s. v. De små trinda et cæ tera, som samlas efter boskapen och fåren, tituleras här för plommon, varföre ock plomgravare svarar alldeles mot lagårdspiga. Kvartermästar M. sade för någre dagar sedan till matroserna: Gossar, ni skall hala efter, som jag sjunger. Därpå begynte han med: hoa, hoa, ho, vilket i naturlig svenska bör heta böla, men inte sjunga. Apa vet nu var bonde i Östergylln betyder ett ludet kreatur med fyra fötter. Icke dess mindre får ett litet mellansegel bära detta öknamnet här. Vakten frå kl. ett till fyra om natten kalla de hundvakten, men må ingen nykomling taga det efter bokstaven, ty då torde han på sina båda skuldrors bekostnad få lära, att man på skeppen esomoftast säger ett och menar ett annat. Dagg, vad är icke det för en välsignad Guds gåva på landbacken, helst under en lång torka? Här åter det bedröveligaste ting på hela skutan, den förfärligaste stump bland hela tågverket – fråga jungmännerna! Svampdosor, de artiga möblerna, som göra det täcka könet så mycket tjänst vid små fransyska mattheter, små välborna dåningar, de ha alldeles blivit vanhedrade här, ty så har jag hört dem kalla ett par beckiga vidbyxor1, ehuru liten likheten är emellan dem, både i anseende till lukt och skamplun, till förtigande av den ofanteliga skillnad det kan vara mellan den skönas näsa och matrosens akterkastell.2 Sådana och flera fördärvade talesätt förekomma på sjön, och det ömmar mig så mycket mera, och efter allt utseende samma missbruk lär inrita sig även på landet, ty jag har många gånger med bedrövelse hört talas om att hala till sig en flicka, reva en kjortel, brassa, äntra med mera. 1. Anledningen är tagen av den oangenäma andedräkten, som tränger utur dem, synnerligen då matroserna står vid rodret. 2. Läckert uttryck, vilket jag länt ur Herr Prosten Lennaei Delsboa illustrata.
|
|
