Min son på galejan

Källdokument

Jakob
Wallenberg
Min son på
Galejan

Innehålls-
förteckning

Del I
Kapitel 1
Kapitel 2
Kapitel 3
Kapitel 4
Kapitel 5
Kapitel 6
Kapitel 7
Kapitel 8
Kapitel 9
Kapitel 10
Kapitel 11
Kapitel 12
Kapitel 13
Kapitel 14
Kapitel 15
Kapitel 16
Kapitel 17
Kapitel 18

KAP. VIII

Subsequitur clamorque virum stridorque rudentum. Virg.

Vi voro nu mitt i januari månad 1770, och hade hunnit förbi toppen av skottarnas land. Den ofanteliga sjögången började minskas något litet. jag tänkte nyttja lugnet, gick ned i min hytta, högg en vak uti mitt tillfrusna bläckhorn, och tog pennan i handen; men ack! Det trolösa havet!

Jag skriver, aj jag föll, kom Björkman¹ hjälp mig opp!
           Aj, aj, jag tog ett knävels hopp!
Vad felas? Ack, en storm! - Se hyttan står på ända!
Pulpeter, böcker, glas med mig på näsan vända,
uti mitt lilla hus ett Babel målar av.
           Mitt bläck kring tio fingrar
           i femton svarta floder slingrar,
där alla mina rim bedrövligt gå i kvav.
    "Fort, Björkman, luckan till!" Se sjön frå gluggen frusar.
Förskräckt och kall och våt jag ur min hytta rusar.
Ur vägen, skeppssikter! Aj, aj, det bär på sned.
Vi asa bägge två på ändan bort i led.
Bevars, skrek vår sikter, så skutan börjar skaka!
Och ok så samma väg med samma skjuts tillbaka.
Två ben förmå ej mer att bära rätt en kropp.
Jag äntlig kröp på däck på alla fyra opp.
    Kapten ur en basun här ropar: bärga, bärga!
Matroser storma kring på däck, i vant och rår.
De skrika och de dra, de slinta kull och svärja.
Som piskor varje stump kring deras öron slår.
I tacklen skott på skott av sletna segel höras,
och pumpar under däck med långsamt gnissel röras.
Var våg som vältrar fram, tycks öppna oss en grav.
Än kastas vi åt skyn, än hotas vi med kvav.
Vår uppsyn, luften lik, förkunnar skräck och fasa.
De grymma vädrens barn från alla världens rum
kring djupets vilda rymd med bistra läten rasa,
och spruta himmelshögt ett snövitt bubbelskum.
    Ett svart förfärligt moln, en faslig natt oss tyder.
Vårt skepp, i svallen vräkt, ej rodret mera lyder.
Var bjälka under oss ger svikt med långa brak,
och Finland vältras nu för vind och våg, som vrak.

   Denna här beskrevna stormen förföljde oss hela 24 timmar och var så mycket vådligare som han bar gerad åt Skottlands klippor tillbaka. Stormbönen lästes om aftonen på våra knän och ordres utdelades, att intet äga skulle slutas den natten. Timmermännerna stodo städse färdige att lyfta yxan mot mastema. Stängerna hotades vart ögnablick att falla oss över huvudet, och man hade möda nog till att hålla sig fast på stället.

   Följande middagen lindrades vädret något litet, men endast för att hämta nya krafter. Elementerna tycktes ha sammansvurit sig emot oss. Hela sex veckors tid ansågo vi en måttlig storm för en lycka, så vane voro vi vid de hårda. Skulle man hålla dagbok över denna vår oerhörda kryssning fram och tillbaka, kunde den intet annat än bli så här:
    Måndagen storm.
    Tisdagen storm.
    Onsdagen dito.
    Torsdagen dito o. s. v. hela veckan igenom, ända till mitten av februari, då vindarne likväl, ehuru mindre våldsamme, ännu fortforo att blåsa oss mitt i stäven. Det var vårt öde, att överrumplas här på dessa höjder av alla naturens förskräckelser, ty då havet förföljde oss med stormar, orkaner och starka strömsättningar, var himlen hotande över våra huvuden, med blodröda norrsken och stumma ljungeldar, till förtigande av långa, mörka och frostiga vinternätter. Att beskriva det allt, skulle vara evigt. Men en orkan (handen darrar ännu av förskräckelse), en orkan, som vi hade den 24 januari, lämnade alltför djupa intryck i skeppet och i våra hjärtan, till att kunna förgätas.

1. Författarens dåvarande dräng

Blåsigt värre förre W. och hans olycksbröder! En veckas storm norr om Skottland är inte roligt i Januari! Men ändå visar sig detta vara lugnet före stormen (eller snarare "före orkanen" som kom den 24 januari)...