Källdokument 
Jakob Del I |
OM JERUSALEMS JÄMMERLIGA FÖRSTÖRING Monstrum horrendum, informe, ingens. Virg. Orkan, förfärliga buse, näst den blodige segervinnarens tummelfält det ohyggeligaste spektakel, som dödligt öga kan se, huru skall jag kunna måla dig för andra? Konsten har än icke blandat färgor fula nog till att draga din bild. Men efter du en gång skrämt hjärtat så lågt ned uti mig, måste jag hämnas så gott jag förmår. Om jag lever, skall folket på landbacken få veta vad du är för en överdådig tyrann på sjön. Om morgonen börjades han med en häftig blåst och var i stadigt tilltagande ända till aftonen. Seglen gjordes fast. Rår och stänger strökos. Tre gånger sattes apan till, och tre gånger slets hon i kras. jag bjuder inte till att avmåla den dombådande horisonten, de tjutande vädren eller de dödshotande vattubergen, vilka liksom murbräckor anstötte sidorna, kastande oss ömsom opp och ned, ty det överträffar all föreställning, men jag är elak nog till att önska, att ett dussin av våra välmående puderhjältar där hemma varit här tre-fyra minuter bara, ty en hel dag hade de stackrarne aldrig uthärdat. jag är säker då, att de mera skulle betraktat sin dödlighet än sina välkrusade hårlockar. Åtminstone töra de icke påstått, att Voltaire har en bättre religion än Luther. Det är visst det, att Finland understundom låg så begravet emellan skyhöga svall, att jag inte såg himlen över mitt huvud större än en av forntidens ordinära styvkjortlar. Detta lärde mig bäst förstå min älskvärde Naso, när han säger:
Den instundande mörka natten ökte vår fasa. Vi balanserade oss till bordet, fingo litet i magen och mycket på kläderna. Man skulle sagt, att de stekta hönsen vi hade för oss voro levande, ty de ville vart ögnablick flyga frå lovart i lä. Man befallte sig i den Högstas händer med den vanliga stormbönen och lämnade skutan åt vind och våg, förbidande i tysthet utgången härutav. Klockan slår 10. - Ur vägen, ur vägen! - En störtsjö! En dödsförskräckelig buse, så hög ungefär som Otrillan, och så bred som Hisingen, rusade i detsamma in frå förn, slungade ett ofanteligt ankar in på däck, krossade reling och röst, släpade över bord med sig spirorna, jollen och slupen, oaktat deras dubbla surringar, rasade akter ut, kastade över ända allt vad honom förekom, släckte lamporna vid kompasserna och spolade en hel klunga matroser, som packat sig ihopa uti rundhusgången ända bort till halvmånan. Vår vaksamme, gråhårige kapten sam själv fram och tillbaka på däcket, och utom en välsignad tågstump, som lyckeligen föll honom i händerna, hade både vårt Finland och fru Ekeberg varit ett par bedrövade änkor. Andre och fjärde styrmännerne, doktorn med flera som sutto vid bordet under sundäck, kullbytterade huvudstupa över detsamma, baklänges bort i lä, varest de, mellan bänkar och matroser, summo, flere minuter av och an, menande sig redan vara uti havsbottnen. Vad, utom vår Herres not, hade kunnat bärga desse fiskar, synnerligen som sjön hade utslagit luckorna på den sidan de fluto. Var och en kan tänka, huru mycket som var ovan vatten, när superkargen, assistenterne och jag uti rundhuset vadade opp till smalbenet i det våta. Mellandäck, trappan utför, nedrusade sjön med en fart, som icke kan liknas utan vid Trollhättans, krossade dörren på skeppsskrivarhyttan och lämnade efter sig en liten insjö i var vrå. Redan två timmar efteråt, när jag kom ned i min lilla studerstuga, befunnos sängkläderna ett skeppund tyngre än vanligt. Schenbergii stora lexikon flöt på golvet som en mudderpråm, efter seglade mina bägge röda tofflor liksom ett par sillbåtar, och det som värre var, min arme perukask var med i farvattnet, hade tagit läck och fördärvade hela laddningen. Ack, vi lät jag icke försäkra'n i Hamburg? Händelsen är för allvarsam att med leende mun berättas, kunde man säga. -- Väl, jag medger det. Men vem vet icke, att faran fägnar, när hon är överstånden? Utom dess, i en så allmän förvirring, på ett skepp som hyser i 150 personer ombord, kunna väl intet annat än några löjeliga uppträden blandas med de sorgeliga. Här ligger en stackare med en avbruten pipa i handen och ropar ett bedrövligt anamma min anda! Där ser jag en annan med stopet för munnen rulla hals över huvud bort åt andra sidan. Den tredje läser. Den fjärde letar efter sin mössa. Den ene gråter över sin krossade arm, den andre över sin krossade punschbål. Någre rida relingarna mellan på en soffa, och de övrige simma, som stora rockor, hela däcket runt. Emellertid var det ingen på Finland, som icke
trodde sig segla åt botten. Ty medan skeppet var under vatten, tog det i synnerhet tre
förskräckeliga puffar, intet annorlundare än det skulle stött på en klippa, och av
brakningen dömde vi,. att det måtte rämnat i trenne stycken. Vart man vände ögat,
såg man intet annat än levande lik, ända tills vår kapten själv hunnit skaka
saltsjön utav sig och sade oss, att faran vore redan förbi, ett ord som gav oss likaså
mycken glädje som störtsjön förskräckelse. Hurudan färgen var i mitt ansikte, skall
jag ej kunna säga. Men det minns jag, att pulsen gick på mig ungefär som han lärer gå
på en bukbror, vilken blir överraskad med påkslängar hos en annan mans hustru. Dock,
ingen hare för det! Döden är bister, när han gapar ur djupet, och själve den orädde
Karl, som log åt honom, när han rusade fram ur en dundrande kanonmynning, bleknade
likväl, då böljorna frusade över båten under hans överfart frå det nedskjutna
Stralsund till Ystad. Dagranden tittade nu fram på himlen och glädjen på våra ansikten. Såsom jag aldrig haft bedrövligare natt, såg jag ej heller fägnesammare morgon. Hoppet upplivades i alla bröst. Like trojanerna, som efter grekernas avtåg med nöje betraktade de fält, varest deras hjältar stupat under fiendens klingor, gingo vi nu med fägnad på vår valplats, upphämtande mössor, vantar och peruker, vilka vår avtågande våta fiende lämnat efter sig. Änskönt rodret var skadat, och rämningar befunnos här och där i däcket, kunde vi dock icke annat än glädjas över vår egen bärgning. Söndagen därpå hölls en tacksägelsepredikan över texten: Jesus sov i skeppet då det stormade, Matt. 8. Och kort därefter gjordes ett hederligt sammanskott åt en änka med trenne små barn, efter en matros, som i det hårda vädret hade blivit kastad ifrå fockmasten neder i sjön.
|
|
