Källdokument  Tillbaka till startsidan Jakob Innehålls- |
Del II KAP. XIVETT ORD TILL HÄCKLARE Gens inimica mihi Tyrrhenum navigat œquor. Virg. Ödmjuke tjänare, mine välvise herrar! - Vad har ni emot mig? Ni axlar er. -Vad skall det betyda? Jag har väl inte skrivit så slätt heller. - Men tör hända, ni vill jag skall tilltala er på latin? - Väl. - Miltiades, Cimonis filius, Atheniensis. -Grammatica est ars loquendi et scribendi. - Ni är inte nöjda ännu? - 0 mihi trux pecudum genus! Frågorna i ordning. - Jag är en tok, säger ni först? - Det skadar inte, ty tokar lyckas mest. Jag har studerat smaken hos min samtid och funnit att älskvärda galenskaper behaga mer än den allra sundaste visdom: är alltså för mycket klok till att vara klok. En del författare nöja sig med några få kännares lovord och förakta den olärdare hopens: skriva fördenskull idel djupsinta saker, men jag, som skattar det största partiet för det säkraste, söker mer de senares bevågenhet än de förras, kan således, efter naturligt förhållande mellan bådas antal, icke skriva mer än var tjugonde sida förnuftigt. Visheten hjälper ingen fort. Det ser ni på den stadige Leander. Med allt sitt vett får han förgäves buga sig hos Camilla, medan den jollrande, platte Puderkamp triumferar. Stig in uti Erasti boksamling: Reineke Fuchs träffar ni helt utsliten, men Wolffen hänger ännu bladen ihop efter pressen. Sådan är smaken i våra tider. Cervantes skrev en Theologia Moralis: ingen läste Cervantes. Cervantes skrev sin Don Quixote: alla människor läste honom. Cajus hade studerat, gick på predikstolen och feck inga åhörare. Cajus sticknade, gick på teatern, och hela världen lopp efter honom. Vilka kvädas oftare: Sions sånger eller Bellmans visor? - Vad förmån är det då ej att vara tok! Jag är en smädare, säger ni därnäst? - Väl, då ha vi samma syssla. Lät oss därföre tiga med varann. När hörde ni en tullbroder förråda en annan eller domare tala om att domare ta mutor? För övrigt, vem rår för att sanningen är bitter? Gnälle den som slaget känner! Min penna, uppriktig som mitt hjärta, kan icke kalla mormors katt en tiger eller Per Perssons oxe kammarherre. Vore det ej ett Danviksarbete, om jag firade den yra Lisbetta såsom kysk, medan hon bär synden framför sig, så stor som en regementstrumma? Tadles alltså vad tadlas bör! Lasta påfågelns fjädrar är orätt, berömma hans fötter icke mindre. Vare fördenskull varken lasten skyddad eller dygden ofredad! Båda urskiljas bäst, då de stämplas med deras naturliga bornärken. Jag stöter ärbarheten, säger ni vidare; Jag är smutsig och plump, t. ex. kapitlet om vomering med flera. - Men, mine läckre herrar, lät oss rätt utreda begreppen om plumphet, ty det är skillnad på Kansler och butler. Plumphet ä-ä-är plumphet - det är när man är plump. - Ack, jag fruktar jag kan icke försvara mig! Store Donatus, statt mig bi! Jo, naturalia non sunt turpia. Kan jag kalla vidbyxor svampdosor eller säga matrosen levererar grädda, när han spyr bara gröngallan? Om jag meddelat er hajens tvenne födslolemmar under namn av bramstänger, hade ni då förstått.min mening? Det är ju inte mitt fel, om vårt fattiga modersmål ej äger annat ord på maitresse än hora eller nödsakar mig försvenska latinernas Politicus rent ut med skälm. Er barberare sätter er ett klistir och begär hövligen att ni skall vända ansiktet opp: är han då icke rätt ärbar? Sådant räknar jag för överdrivna finheter. Det är att vara oanständig av alltför mycken anständighet. Hel annan sak är det när frågan rör fruntimmer. Orenliga grovheter försvarar jag likaså litet som ni. Där är man på för buden grund, åtminstone bör man icke lyfta på täckelset, utan ganska varsamt. Jag skall ge er ett exempel. Ej behöver en målare skämmas för att visa er Evas blottade bröst, men dristar han låta penslen löpa ned ända till hennes midja, så måste han kasta henne en fikonagördel om livet, ty här heter det: procul hinc, procul este, profani! Vad åter Adam angår, fordrar jag fuller detsamma, men om det händer att löven äro så glest bundna baktill, att ni ser en skymt av hans övre lår, synes mig man bör icke vara nogräknad. Utom dess, min kräsmagade häcklare, ger jag alltid till känna med några ovanskrevna ord, vad i varje kapitel innehålles. När jag pekar på buskan, där taggarne sitta, så är det ju inte min förseelse, om du löper dit och blir stungen? Emellertid, om någon förflugen plump drupit mig ur pennan, varigenom ett ärbart fruntimmer kunnat bringas till rodnad, ber jag aller ödmjukast om ursäkt, icke hos er, mine herrar, utan hos den sköna förolämpade. Hennes spegel tör visa henne, att det lyte hon funnit på mitt papper förvandlat sig till en fullkomlighet på hennes ansikte, ty huru täck är icke en flicka då blygsamhetens färg purpurerar hennes kinder! Jag hoppas fördenskull, att hon förlåter mig ett undsluppet fult ord, som haft så vacker verkan. Vad ha ni nu mer att förebrå mig? Jag är för mycket piltaktig, tör ni säga, och icke alltid ortodox? Jag svarar: det förra är en följd av mina år och min hälsa, och vad det senare angår, så har jag ej lovat er en postilla. Kallar ni mig dum, gör ni mig orätt, kvick, likaså, lärd, ävenledes. Ty mitt bomärke är: aliquid in omnibus, och skulle ni vidare få veta, vem jag är, så vore hela verket skämt. Alltså sker oss en inbördes tjänst, om vi städse förblive varannan obekante. Men ni kunde med mera skäl förevita mig, att jag inblandar så mycket kvinna uti mitt kram, liksom jag vore en klemig kjortelkyckling. Men vem vet icke, att denna varan är den säljbaraste? Med detta vackra godset är man aldrig förlägen, änskönt man ock hade hela skeppsladdningar därutav, när däremot det lärda läsvirket, liksom stora brädstaplar, ligger oefterfrågat på boklådorna. Lät mig därför ofredad få idka min lilla minuthandel därmed. jag bör ock utom dess göra mine härvarande vänner till nöjes, ty deras vanliga fråga är: har du något om flickor? Och när jag svarar nej, så gå de bort långa i synen, som detta kapitlet, och vilja ej läsa mitt papper.
|
|
