Källdokument  Tillbaka till startsidan Jakob Innehålls- |
Del II KAP. IVBÖRJAN TILL EN HÄRLIG NATURALIESAMLING Ridetur, chorda, qui semper oberrat eadem. Horat. Åtskilliga slag, såväl av simmande som flygande släkter, vore här i överflöd att anmärka, men vi skulle jag beskriva det som inte duger att äta? Bondens ladugård är i min tanke den vackraste naturaliekammare, ty vilken gagnar mer, oxen eller krokodilen, fåran eller tigern? Tårarna stodo mig i ögonen, då jag uti djurhuset vid Versailles såg en slukande skara lejon, björnar och strutsar underhållas på kungens bekostnad, medan hundrade svultna fransoser lupo efter allmosa på gatan i Paris. Och det förtretade mig i London, att jag mer kunde beundra en mängd oppstoppade sällsamheter på Brittiska Museum än den närande oxhären, som dageligen föstes mina fönster förbi till slaktarhusen. Ty då jag föreställte mig, huru denne mättade en million hungriga magar, medan de förra endast fägnade några nyfikna ögon, syntes mig, att jag otacksamt hade försyndat mig på själva naturen, i det jag nogare betraktat det sällsamma än det nyttiga. De lärde resa på Ostindien för att samla naturalier, de sluge till att förtjäna penningar, men jag, som är varken det ena eller andra, reser allena för kroppsens uppehälle. Önskar jag mig en raritetsamling, så är det bondens. En ladugård full med kor, får, hästar, svin, höns m. m., den håller jag mödan värd att lägga sig till. Icke dess mindre (Se huru lätt jag sadlar om! Man kunde ta mig för riksdagsman.), icke dess mindre tänker jag bygga mig ett litet djurkabinett, dock helt olika mine herrar föregängares, ty jag ärnar beskriva själen hos mina små kreatur, då de hållit sig endast vid kroppen. Jag skall undersöka deras moraliska egenskaper, då de stannat vid deras naturliga. Med ett ord: jag vill gå till kärnan av saken; lät andra hänga vid fenan och stjärten, så länge de behaga. Alltså öppnar jag här ett nytt lärdomsfält och hoppas följakteligen tillocka mig uppmärksarnmare ögon. (bild sid 52) . Så ser flygfisken ut, broder till systren flädermus i land. Båda två misslyckade i naturens hand. Jofur, säger sjökrönikan, satte sig ned att skapa dem och ärnade göra bägge till fåglar, men hans gemål, den svartsjuka juno, nöp honom i örat just under detsamma. Hola, hola! skrek den överraskade gubben och släppte arbetet halvgjort ur händerna. Den ene föll i havet, den andre stannade på landbacken. Flygfiskens moraliska karaktär är yrhet och överdåd, ty han spelar allehanda skämstycken i vattubrynen och dristar sig stundom högt opp i luften. Vid dessa tillfällen kunna vi fa honom på däck, såsom han faller ned och dör, så snart vingfenarna bli torra. Denna tänker jag föra hem med mig, först till att visa huru litet poeternas ed är bindande, när de försäkra en egenkär Maecenas, av vilken de hunnit tillsmickra sig en välgärning,
och sedan till att erinra en del av mine pudrade medborgare i Sverige, synnerligen unge handlande, att icke flyga högre än vingarna bära. "Se!" skall jag säga till dem och peka på min fisk. "Detta lilla djuret hade levat än, om det hållit sig närmare vid jorden." (Bild sid 53) Här har ni en booby, den dummaste förmodeligen uti hela fågelriket, något större än en glada och full med svart ohyra. Matroserne kunna fånga honom med blotta nävarna. En afton hade någon av jungmännerna tagit en dylik akter på vår stora lanterna. Jag undersökte strax hans moraliska egenskaper och fann honom allra likast en mäster Förskinn i land, vilken löper frå lästen och synålen till politiska dryckesmöten. Ty dumdristig är han, vårdslös är han, lusig är han, skriker mycket och lämnar smuts efter sig på stänger och rår, där han sitter, alldeles som en välsupen kannstöparebroder, då han med pipan i ena handen och Posttidningen i andra vilar en lappad armbåga på bordet uti finkel och tobaksaska. Huru väl skulle denna fågel icke passa till skylt över ingången till våra små statskloka ölklubbar? Det vore åtminstone mera naturligt än att se tvenne grymma förgyllta lejon hålla en skräddaresax emellan sig med denna underskrift:"Die Schneider-gesellen ihre Herberge." (Bild sid.54) Denne åter kallas malefit eller illgörare, ett öknamn som han fått av vidskepelige matroser, vilka beskylla honom till att vara en stormbådare. Men fåglen är ganska oskyldig, ty jag har anmärkt att han även så ofta har solsken med sig som urväder. Jag intager honom i min samling, icke till att beskriva dess dygder eller laster, ty han äger ingedera, utan att kasta en anmärkning på fördomar och övertro. När tuppen gal om kvällen finnes merendels någon ålderstegen gumma, som förespår en olycka i grannskapet, och söta mormor drömmer aldrig, att hon mister en tand, utan att någon skall dö i släkten. "Hör, kärngar!" skall jag säga till dem, då de vilja se min fågel. "Edra tuppar gala, när de ej orka sova, och edra ruttna tänder falla bort, när ni ha skvallrat för mycket. Men inte betyda de varken olyckor eller dödsfall, ty min malefit hade god vind med sig, oaktat matrosernas inbillning gruvade sig för en storm." se bild s 55 Detta är en bidevindseglare, märkvärdigt kräk. Förenämnda sjökrönika förmäler om honom, att han i början var skapad till en ordinär fisk, men har sedermera begärat en annan nymodigare skepelse, förtretad över att likna den gemena fiskepöbeln. Därutöver blev Jofur så förtörnad, att han slungade honom tillbaka i sjön, sådan som han här föreställes, varest han ännu, regerad av sin forna smak för besynnerlighet, seglar städse mot väder och våg. Han är lik ingen mer än sig själv och synes vara ett utav bara vind utspänt slem. Naturen, som stundom tyckes leka i sina verk, har förmodeligen alstrat denne, för att ha någon varelse på vattnet, som kunde likna våra så kallade starke andar på landet, vilke av en ursinnig klåda till att vara nye och besynnerlige städse simma mot strömmen. Biblen är för gammal, därföre duger han inte. Själen begripa de intet, alltså är det kroppen som tänker: Helvetet är en tusenårig fabel till att skrämma en vidskeplig allmoge. Och varföre skulle de gå i kyrkan, så länge det är så allmänt? En Gud vilja de väl ha, men kunna ej tåla den som folkhopen dyrkar. Härliga filosofi! Om någon av dessa behagar hedra mina naturalier med ett nygirigt ögonkast, skall jag rycka på axeln, gråta en tår och sucka: O, du bidevindseglare!
|
|
