Källdokument 


Tillbaka till
startsidan

Jakob
Wallenberg

Min son på
Galejan

Innehålls-
förteckning


Del II
Kapitel 1
Kapitel 2

Kapitel 3
Kapitel 4
Kapitel 5
Kapitel 6
Kapitel 7
Kapitel 8
Kapitel 9
Kapitel 10
Kapitel 11
Kapitel 12
Kapitel 13
Kapitel 14

rub-ostind1B350.gif (7324 bytes)

Del II

KAP. V

BIHANG TILL DET FÖREGÅENDE.
OM HAVSVARGEN

Escarurn horrenda vorago  

Poscit quod pontus, quod terra, quod educat aer.  

Ovid

Vilket obäkligt skrov! En haj tyngre än den viktigaste smålandsoxe. Med möda kunna trettio man hala honom på däck.  Hela min hytta är inte större än hans hiskeliga svalg. Säkert var denne profetens valfisk.

  Sådane tankar stormade mig in i huvudet, då jag första gången såg denne havsbusen. Björnen är mindre ohygglig i skogen än hajen i sjön. Den vi nu hade fångat höll sex alnar i längden, och tjockleken var nästan samma. Han syntes kunna sluka en dragon hel, ty gapet utgjorde en tredjedel av kroppen. Fyra timmermän gingo på honom med yxor och öppnade stora styckegluggar, både babol och styrbol, varutur bloden strömmade däcket runt i långa, otäcka krokar. Åtskilliga mindre ha vi sedan tagit men ej råkat dennes maka. Följande teckning visar honom vidöppen.

En mindre haj på sidan

(bild s.56)

  Hajen är det glupskaste rovdjur i vatturiket. Lik en lurande dykerikommissarie håller han sig akter i kölvattnet och anammar allt vad som kastas över bord: avsomnade höns, självdöda svin, livlösa koplommon, oxeräntor, fårbogar, vidbyxor med mera, varföre holländarn ock kallar honom Struntfreter. Men i synnerhet skall han göra sig en glad måltid, när någon människa passerar relingen. Hans ankomst, säga våre matroser, betyder att någon skall dö i skeppet. Han går och väntar på kristet kött, mena de, äro alltså hans bittraste fiender och sätta med nöje deras egen fläskranson på kroken för att ta honom. Lyckas det dem - vilket sällan slår felt, ty så snål är han, att han löper efter lockmaten, oaktat han redan flere gånger blödat för järnet - då kapa de stjärten och fenorna frå honom, snöpa stackarn och välta honom sedan tillbaka i sjön, varest han slingrar såsom en stormslagen Algiergaleja utan åror och styre. Stundom surra de ett gammalt båtsfat eller dylikt vid honom, skrattande hjärteligen åt hans fruktlösa bemödande till att dyka. Engelska sjömän sträcka hämnden ännu längre: de hanterar hajar efter jus talionis och äta opp dem igen, när de få några.

  Jag har sett denna fisken leva, sedan han blivit flådd. Huden, opptorkad, brukas till raspar och filar. Gapet, som är beläget under själva huvudet, har trenne rader vassa tänder, och den som råkar sticka foten dit, kan vara säker att han får vandra sin värld igenom på träben, ty ingen rakekniv biter bättre. Hajen lägger ock ingen rom, såsom allmänna fiskar, utan ynglar på samma sätt som fyrfota djur. Vår doktor behöll hans hjärna och visade mig tillika ett järtecken, som jag tror icke finnes annorstädes i hela naturen, jag menar tvenne penes på en kropp.

  Härutav kan man inhämta hajens moraliska karaktär. Hans rovlurande lovar akter om skeppet visa dess obarmhärtiga lystnad efter haverier. Räckte jag dykerifogdarna på jutska sidan, skulle jag slå dem över ansiktet med hans stjärt och säga: "Sandeligen, I jydske maend, I ere kuns ugudelige hajar." Ty då de bedja Gud välsigna deras stränder, mena de icke torsk, sill och långor utan stora, riklastade skutor, vilka de kunna skövla, under det täcka namnet av kristelig bärgning. Dykareklockan är deras dräktigaste not. På min återresa frå London 1769 såg jag strandade på Skagern tvenne fartyg, en rysk örlogsman och en liten handelsfarare. Prospekten av den senare smärtade mig. Men när jag fäste ögat på den förre, rann det mig i minnet, vad Diogenes sade, då han betraktade kvinnan, som hängt sig i skogen: "0, att alla trän bure sådan frukt!" - Lät dem ha överdådiga bullerbasar, men komme aldrig någon fredsam köpmannaflagg uti deras allgripande faggor!

  Vidare om hajens karaktär. - Hans förnyade anlopp på den utsatte kroken röja en otamd begärelse till vällust. Bloden frusar honom redan ur svalget; ändå skyr han icke faran. Järnet har redan rispat en djup fåra i gommen; likafullt kommer han tillbaka och blir änteligen ett olyckligt offer för sin glupskhet. - Huru lik i den delen våra vällustige lättingar! Känner ni den isterstinne herr von Vielfrass och hans morbror Ölberg med den stora kopparfärgade näsan? Hundrade gånger har den enas maga vurkit under bördan av överflödiga måltider, och den andres huvud likaså ofta sviktat av plågande nattrus. Men menar ni, de frossa och supa mindre fördenskull? Nej, de äga en hajnatur. - Huru gick det med den stackars Corydon, en älskvärd yngling, som skulle bli föräldrarnas glädje? Han ville resa. Modrens tårar ledsagade hennes avskedskyss, och fadren sade: "Min son, hav Gud för ögonen!" - Corydon kom till Cadix, for därifrån med svidande brännemärken av en oförsiktig kättja, blev återställd, anlände i Kina, försyndade sig ånyo. Skall jag säga't? - Corydon dog - Corydon, en älskvärd yngling, som skulle bli föräldrarnas glädje, träffade döden i en hednisk famn, lik en täck blomma, vilken, rotstungen av en giftig aspis, falnar utav och försvinner mitt i dess hoppfullaste morgonstund.

  Uslingar! Ömkansvärde hajbröder! Vi plocken I rosor på en buska, där I nyss fingen sönderrivna händer? Vällusten undergraver livet såsom mullvaden trädet. Betrakter hajens ändalykt och bäver!

  Sluteligen vill jag anmärka om min grymhjärtade fisk, att han även lärt sig konsten att leva på andras död. Hans ovanstående beskrivning intygar detta, ty man ser därutav, att ett lik icke förr hinner över relingen, än han gör sig därpå ett fägnesamt gästabud.

   Glupske arvingar som med leende mun skifta en länge efterlängtad rikedom på fädernas gravhög, en lägre ämbetsman som triumferande uppstiger på den högres likkista, sedan han hunnit vänta själen ur honom, en tjuguårig änka som med förställda tårar tillsmickrat sig ett stort testamente av sin döende gubbe och nu delar detsamma med en gammal galant, ack, säg mig, M. L., om dessa äro en hårsmån bättre än min havsvarg?

till sidans topp

fortsättning

Här fångar man en jättelik haj av okänt slag. Sedan redogör W. för djurplågeri i den högre skolan.
Via den dubbla penisen (behöver nog utredas av någon!) och hajens därmed misstänkta natur, kommer han osökt över på danska (jydske) vrakplundrare vid Skagen. Vi har ju redan tidigare märkt att danskarna inte står särskilt högt i kurs hos vår författare.
Vem var Corydon?