Källdokument  Tillbaka till startsidan Jakob Innehålls- |
Del II KAP. VIMÄRKVÄRDIG TRÄFFNING MELLAN SKEPPET FINLAND OCH EN SJÖRÖVARE Arma virumque cano . . . Virg. Medan jag sålunda samlade naturalier, upplupo vi grannskapet av linjen. Jag gitter ej beskriva de särskilte främmande seglare, vilka vi under vägen haft i sikte, ty märkvärdigheter allena böra sysselsätta min fjäder. Alltså förfogar jag mig strax till valplatsen för att blanda mitt bläck med de kämpandes blod. Långfredagen 1770 visade oss den uppgående solen en obekant seglare, vilken kryssade fram och tillbaka, kommande oss efter hand närmare och närmare. Vi tänkte på ingenting mindre än krig, utan ärnade fredsamligen börja gudstjänsten, när hans konstiga lovar, än på den ena sidan, än på den andra, satte oss i en billig misstanka. Vi hissade svensk flagg, hoppandes därigenom framlocka hans, men förgäves. jag tog honom i ögnablicket för en sjörövare, ty kocken hade drömt föregående natt, att någon slog honom i synen med potäter, och snickaren svor på att de blodröda norrsken vi sågo nordenom kunde inte betyda annat än orlog. För att icke överraskas av en lurare, gjordes Finland klart till motvärn. Psalmboken lades bort, och laddstocken togs i stället. Redan stå 40 kämpar i gevär, redan ser man döden färdig att rusa fram ur sexton gluggar på varje sida. Bindlar och plåster låge, i ordning för de sårade, och mina oförskräckte landsmän till heder bör jag tillstå, att allesammans med karolingiska uppsyner avbidade ordres till angrepp. För min del hade jag länge önskat mig krigiska äventyr, kunde alltså ej utan glädje mottaga detta tillfället att mätta min längtan. Försäkrad att kulan snarast träffar den huggrädde, beslöt jag att icke stanna i krutdurken. Jag hade aldrig läst vår nyare svenska historia, begrep således icke, huru man uti träffningar kunde få sina skråmor i ryggen, ty jag såg min farfar, en gammal, gråhårig karolin, bära dem alla frammantill. Om jag lever i hundrade år, förgäter jag ej, vad gubben erinrade mig sista gången jag besökte honom här i världen. jag var en gosse av tio år: "Hör, pojke", sade han och fattade mig i skuldran med en hand som syntes uppsluka hälften av min lilla varelse, "hör, om du nånsin kommer i fara, så se henne stint i synen, ty hon vördar en djärv uppsyn. Du är förlorad, om du vänder ansiktet bort. Kong Karl, Gud fröjde hans själ!" - här torkade gubben sina ögon - "När han gick för oss i fält till att tukta ryssar" - här strök han sina knävelborrar och såg grym ut - "så slaktade vi dem såsom oxar" här åter log han rätt hjärteligen - "och gingo i bloden opp till stövelkragarna. Minsta delen stupade i själva slaget. Nej, det skall du veta, min gosse, att största nederlaget alltid sker ibland de flyktande. ju mera du löper undan, ju närmare hänger dig döden på hälarna: därföre statt som en karl!" Denna hans erinran kom jag nu ihåg och föresatte mig att följa densamma. Stackars gubbe! Han mådde väl ända till 1742, då han läste i Posttidningen, att ryssarne hade skjutit victoria med svenska kanoner uti Helsingfors, varutöver han feck slaget och dog. Så snart jag såg krigsanstalterna börjas med allvar, påminte jag mig forne fältherrars maner att ansporra sina kämpar med nagot uppmuntrande tal. För att i nödfall ej vara ett sådant förutan, gick jag ned och skrev följande i största hast:
Själen hoppade i mig över de storverk vi skulle göra. Säkert, tänkte jag, släpar denne skälmen någon bortrövad skönhet med sig, som suckar efter sin frihet. Vem vet, om det ej är en afrikansk prinsessa, vilken i aftonens ensamma tystnad antingen badat sig med sina lekande tärnor i någon stilla flod eller suttit under en lummig palm vid den sakta sorlande sjöstranden, sorgsen över sin älskares frånvaro, stundom blandande sina suckar med turturduvans klagande toner, stundom begärande medömkan av skogens härmande eko. Jag meddelade vännerna min gissning, och vi hoppades alla få oss en Banise. Vilken ära, sade vi till varannan, att rädda den lidande oskulden, höra en prinsessa kalla oss sine beskyddare och hennes knäfallande nymfer hälsa oss för hjältar, medan vi stoppe den ene rövaren efter den andre in i våra kanoner och slunga dem hela neder till dödsens rike! Plan till en hjältesång rullade mig redan
omkring uti inbillningen. Åtminstone, tänkte jag, skall denna de svenskas bragd icke
begravas i glömska. Voltaire skriver i Henriaden: Jag har alltid funnit, att vi brustit i det senare, ehuru vi i det förra överträffe alla andra folkslag, ty vilket land kan uppvisa flere Akiller och mindre IIiader än vårt? Full av dessa föreställningar hörde jag med fägnad ordres givas till anfall. Efter lovligt krigsbruk gjorde man kaparen en hövlig fråga, om han ville ge sig eller slåss, vilket skedde förmedelst en kula, som sändes honom för bogen. Vi voro honom nu så nära, att vi med små kikare kunde se fiendernas ansikten på däck. Däribland upptäckte man även sex eller sju kjortlar. Strax hade vi vår afrikanska prinsessas kammarjungfrur. Vilken sporre för ynglingarnas mod! Vår knallande hälsning jagade fuller dessa hals över huvud ned i botten på skeppet, men deras anblick hade emellertid haft den verkan, att alla med en mun ropade: Giv fyr! I ögnablicket vändes bredsidan till med hela glatta laget, varpå fienden (far i honom, så måtte han haft lust att slåss) strax hissade engelsk flagg, strök segel och höll utav, skickande oss, i stället för de väntade länkekulor, några hundrade potäter, såsom kocken hade drömt. Ack, min läsare! Döm nu om min flathet av din egen. Hela min roman, prinsessa, nymfer, seger, byte, hjältesång, allt förlorades i en handvändning. Freden utblåstes överallt. Lik en snål, som i sömnen hittat en dukatpung, men vaknar med tomma nattmössan i näven, kröp jag ned i min hytta, och tyckte näsan tog emot allestädes. Min penna är således den enda, som blödat i detta kriget. Vår sjörövare var en kapten Laner frå London, destinerad till månan ty den ort han nämnde finns icke på jordklotet. Hans rätta avsikter kunde man ej få veta, men vi gissade, att han kryssade på dessa höjder för att uppbida engelska ostindiefarare; budo honom därför ombord till att spisa middag i hopp att kunna skriva med honom till Europa. Han kom, tog emot våra brever och feck en fjärding sill i utbyte mot sina potäter. Hans fruntimmer voro några hjärtungar frå Westminster, vilka förmodeligen hellre velat peuplera kolonierna än spinna på Bridewell. Se kapitlet om skeppsråttor. Svart eller vitt, något måste engelsman ha. 1) Två rader ur min Viborgska smäll.
|
|
