Källdokument  Tillbaka till startsidan Jakob Innehålls- |
Del II KAP. VIIIOM DET VITTRA SÄLLSKAPET Adsit lætitiæ Bacchus dator ... Vid första sammankomsten framställtes såsom preliminär fråga, om det ej vore ett nödvändigt sammanhang emellan hjärnans nerver och halsfibrerna? Undersöktes och befanns, att dessas torrhet hindrar de förras utspänning, följakteligen sätter dem utur stånd att verka tillbörligen; förklarades genom liknelse av en kvarn, vilken utan vatten icke kan mala, och bevisades vidare med Runii och fleras exempel. Avgjordes alltså, att snillet oumgängligen tarvar punschbålens bistånd. Härutav flöt naturligen det andra spörsmålet, om herrarne samteligen äga förråd av citroner, socker och arrak? Större delen svarade ja. De övrige förklarades oduktige till ledamöter uti vårt vittra gille och togo avträde. Detta skett, frågades ytterligare, om alla funno sig vid att skriva eller låta skriva i de ämnen, som framdeles uppgivas kunde? Bejakades allmänt, varpå sällskapet satte sig att över enskomma om lagarne, av vilka jag nämner allena de huvud sakligaste. § III. Nu är bordet fullsatt. Uppgifve tå praeses ett ämne, till nästa sittning. Therutöfver skrifve sedan en och hvar. Bundit eller obundit, vare val theras. Tredskas någon, plikte för sin tredskhet en båla punch. § V. Må ingen uteblifva, tå han af vaktmästaren kallad är, vid två boutellers vite första gången, och dubbelt opp den andra. Är han sjuk, böte en topp socker för sin sjukdom. § VII. Pröfve præ ses, ho priset tillkommer. Bästa afhandlingen lönes med åtta, den närmaste där intill med fyra glas. § X. Nu smädar en ledamot en annan. Sker thet i prosa, plikte som för uteblifvande § V. Sker thet i vers, vare saklös… m.m. § Sista. Såsom dryckekaret med influtna böter underhållas bör, alltså åligger hvarjom och enom föreskrefne punkter stundom att öfverträda. Gifvet Finland å mötesplatsen den 1 april 1770.
L. S. Ett så visligen inrättat samfund kunde intet annat än frambringa vackra saker, och jag skulle utvidga mig i samtelige herrarnas beröm, om ej lovsånger över levande kunde anses för smicker. Icke dess mindre bör jag anföra ett eller annat vitterhetsprov efter dem, synnerligen de som vunnit priserna. Första uppgivna ämnet var Kärleken i sin linda, varöver skrevs allehanda. jag meddelar de kortaste bara. Första Devisen Pedibus calcamus amorem.
Andra Devisen Var fågel sjunger efter sin näbb.
Harmas icke, min läsare. Jag smakar dessa infall likaså litet som du, men min plikt såsom historieskribent förbinder mig att införa dem. För att ställa dig till freds skall jag nu visa dig en annan, som på ett mästerligt sätt hårluggat equivoquen i den uppgivna frågan. Hans valspråk var: Vad skulle min son på galejan?
Sällskapet, ehuru det väntat sig detta ämnet annorledes avhandlat, kunde dock icke annat än anse sig författaren mycket förbunden för hans läckra uttryck i en oläcker sak, tilldömde honom alltså priset, som bestod uti åtta glas bischoff, vilka vår dåvarande praeses överräckte honom med ett efter tillfället lämpat lovtal. Poeten tog dem emot med bugning och följande sång:
En annan hade samma gång skrapat ihop några Rochesterska snuskigheter och ville bevisa, att kärleken icke var annat än en häftig hunger efter ett stycke vitt vackert womanflesh. Skriften var kvick nog i sin väg, men sällskapet fann sig icke föranlåtet att förvara bland dess övriga papper några lispund grovheter för två, tre kvintin snilles skull, ådömde författaren följakteligen att försona sig med ärbarheten förmedelst erläggande av två bålar punsch till nästa sammankomst.
|
|
