Källdokument  Tillbaka till startsidan Jakob Innehålls- |
Jacob Wallenberg Min son på galejan Del III TREDJE
FINSKA TÅGET KAP. I Nautæque per omne Sjömän äro flyttfåglar, like vattnet de segla på i beständig rörelse. Ofta lägga de sig i ett klimat och stå opp i ett annat. Södra polens hetta förfärar dem likså litet som norra polens köld. En bister, tjutande storm eller en glättig, susande medvind är dem ett och samma nöje: de uthärda allt. Världen är sjömännens fädernesland, luftkretsen hans boning, himlen hans tak och fiskarnas rike hans åker. Utan hem är han allestädes hemma. Naturen äger inga råmärken, dem han icke vågar överstiga, och själva de långväga vädren gå ej längre än han. Längst frå det höga Europa letar han sig fram ända ned till Antipoderna. japanen hälsar han för landsman, och till grönländarn säger han broder. Ingen fläck på denna sidan om solen är honom obekant. Med kompassen i den ena handen och rodret i den andra flyger han jordklotet kring, dricker te med kinesen, köper markattor på Java, tar sig ett rus Constantia hos hottentotterna och lurar guldklimpen ur näven på den dumme amerikan för en täljkniv, för en stekpanna eller för en liten futtig spegel. Lik en generaluppbördsman hämtar han skatt av alla klimater. Lik en västgötaknalle är han med i var marknad. Lik en nordkapare känner han alla vatten. Med ett ord: Neptuni söner äro själen i hela det stora Allting. Vem plockar främmande blomster åt Europas Linnéer? Desse. -Vilken hembringar silver frå Peru och guld ifrå Chili? Desamme. -Ho skaffar rabarber åt fördärvade magar eller kinabark för frossuslingar? Ävenledes de. - Huru skulle hans excellens få kostbara viner för sitt bord och hennes nåd en tass mocka på maten, om sjöman ej dristade sig gå därefter? Huru skulle den älskvärda Celinde få utbreda sina självsvåldiga täckheter på en sidensoffa eller prunka på Bollhuset med rika glänsande tyger, om han icke uppsökte silkemaskarnas fädernesland? Och menar ni den stolta triumferande Corydondundria nånsin inkräktat så många hjärtan, så framt han icke hämtat henne diamanter från Indostan, till att uppstråla horisonten av ett brunett ansikte? Nej, Neptuni barn har ni att tacka för alltihop. Columbus var en hjälte, Alexander en slaktare. Vi voro nu åter på sjön. Taffelberget hade redan försvunnit ur sikte, och saknaden av Hoppsuddan var oss ganska drägelig. Ty trenne veckors tid, som vi legat där, är över nog att kunna, ledsna därvid. Detta syntes själva vindarne ha sig bekant, emedan de långa fjorton dagar blåste så friska, att vi gjorde 8-9 knop i timman. Med sådan lycka i seglen och Kapska tröstekällor i hyttorna flöto stunderna snällt förbi. Mine vänner, som icke haft tillfälle att komma längre än inom Bay Falso, lockade vin i mig och Kap ur mig. Jag menar, de bevärdade mig så väl, att jag måtte beskriva för dem vad jag sett där. Ty vi, som reste dit, voro allena herrar superkargen, kaptenen, assistenterna, skeppspredikanten och jag; bifogar alltså följande:
|
|
