Jag förgäter aldrig, huru jag av en händelse råkade såsom en annan Actæon överraska en Diana samme afton. Jag ärnade gå ut och – och räkna sjustjärnorna, när i hast en okänd röst bakom förstugdörren hördes framsucka: 0! my dear, my dear! Nyfikenheten lockade mig att stå på lur. Jag lade örat till och oppsnappade några fragmenter av en kärleksförklaring, som var väl den artigaste i sitt slag.

  Jag upptäckte en framskjutande snipp av en fruntimmersrob, ty dörren förmådde icke skyla dem helt och hållet undan månans avundsjuka åsyn, men vilken Damon var, ville jag ej utgrunda. Det minns jag likväl, att han suckade ett ord svenska, ett ord engelska, ett holländska m. m. –Charming creature. – Ich ljuge nicht. – Ich love ye, with all min heart. – Give me a kuss for min hund. – My dear. – Här pauserades en smula, och det lät liksom tvenne skulle kyssa varann. Jag lystrade vidare och hörde en annan finare stämma: Ah! mijnheer, gij bent een schelm – de ostindische liefde is niet veel te vertrouwen – go! go! niet mehr – ik heb ge twee gegeven. – Men den andre syntes ännu icke hågad att rymma fältet, utan svarade sakta: No, no: my sweet jungefru, ye hebb me sewen kysse versproke – ye mut me får den hund betale – one more – that war mooi – one more, one more, och sålunda blev intet annat än one more hela långa stunden, ända till dess hans mooi jonge frouw tycktes bli ond och sade: Wat? Schaarn gij ju niet? Ik blijwe kwaad – gij besmett my de mond – foei! gij bent van dag niet geraseert – hoe veele zoentjes zal ik dan voor en hond geven? I detsamma knarrade den skvallersamme dörrhaken, varpå hon viskade: st! st! go! ge mal portret – go, go! my moeder komt! – Mamma kom inte, men jag kunde omöjligen bärga mig för skratt, och det var orsaken att de bägge två, hals över huvud, lupo undan, lämnande i brådskan en rosig näsduk efter sig, märkt G. K.

  Sällan vinner man något vid dylika oförmodade upptäckter. Actæon överraskade Diana i ett bad och blev förvandlad till en jakthund för omaket. Icke bättre lyckades jag denna gången, ty då jag efteråt bar näsduken tillbaka hos min Diana och begärde såsom deltagare i hemligheten en kyss för mitt fynd, feck jag endast en örfil för all min möda. I harmen skall jag ock utropa hennes namn för hela världen: det var den elaka – Dock nej, jag vet ingen större synd än skvallra på flickor. Jag stoppar min örfil i taskan och tiger, förmanande var och en snapphane, som lurar i portskjulen efter fruntimmers hemligheter, att av mitt och Actæons öde taga en hälsosam åtvarning.

  Däremot kunde jag väl ha hjärta att förråda den röda överrocken, av vilken jag såg en flik uti månskenet, men det händer ibland, att den som röjer en annan blottar sig själv. Därföre säger jag ej mer, än att han hade skänkt henne en knähund eller en knähynda, och att denne herr knähunden, eller denna jungfru knähyndan, skulle med kyssar eller efter holländska myntfoten med zoentjes återgäldas. Huruvida han efteråt har vunnit förhöjning i procenten, skall jag ej kunna berätta er, men det vet jag, att han en gång viskade med henne under solfjädern och drog en suck som tycktes komma ända frå stortån, sägande: Ick önske ick kunde so well slape, as min hund this night

  Efterkommande ostindiefarare till tjänst kungör jag alltså, att de som längta lyckligen skjuta åt ett hjärta på Kap, måste ladda med knähundar. Alle bayens fruntimmer besökte oss i ombord en dag och lupo var hytta igenom för att oppsnappa dylika varor. Kommendörns dotter hängde vår opperstyrman i rockskörtet mitt på däck och ville ge förskrivning ifrå sig på trettio zoentjes för en liten svart hundvaluta som han hade med sig frå Sverige, men varken hennes bönfallande nigningar eller hennes vällustiga rosenläppar förmådde beveka hans redan intagna bröst. Vi ha två skeppskattor på Finland. Huru ivrigt önskade jag icke att kunna ikläda dem hundskinn för att ställa den stackars flickan till freds.

  För likhetens skull med föregående ämne vill jag här bifoga ett besynnerligt brev, som en händelse bragte mig i händerna. Det var ställt till någon av bayens nymfer, och innehåller allt det ömma, som nånsin ett svällande sjöhjärta kunnat frambringa. Författaren, vars namn jag verkeligen icke vet, lär ha hört, att kapska fruntimmer, såväl som alla österländska i gemen, älska mycket en förblommerad stil, och därför valt detta skrivsättet. Jag tillstår, jag feck icke tid att avskriva mitt original. Men mitt goda minne skall ersätta denna bristen. Ungefär lydde det sålunda:

Makalösa skönhetsblomma!

  Dina ögons kanoner ha skjutit eld i mitt hjärtas krutdurk. Min skuta har stött på dina behaglighetsklippor och bräckt min kallsinnighets bogspröt, så att, därest din bevågenhets vind ej snart blåser opp mina begärelsers segel, lär jag drunkna i min förtvivlans häftiga bränningar. Ja, skönaste ängel, jag älskar dig mer än fördevind och piastrar. Tillåt mig därföre fälla mina önskningars ankar uti din Godahoppsudda och med min kärlighets oktant söka latituden av din terra incognita. Dina ögons kompass skall hädanefter utstaka min kurs och din viljas roder styra hela min levnadsskuta. Om du visste, huru din skönhets eld flammade i mitt hjärtas kakelugn, skulle du säkert utsläcka den med dina ögons medlidande vattensprutor. Fördenskull, min korall, var icke så hård som Romansklippa, och krossa inte min brinnande älskogs glaslampa under tyngden av din kallsinnighets isberg. Skicka mig vackert några kärliga förfriskningar med ditt brevs paketbåt, eller kom själv. Jag sänder dig nu femton båtsfat fulla med hälsningar, och förbliver med ballast och bramsegel, i alla väder, hela kompassen runt,
                               min makalösa Majblommas
                                                undergivna kölsvin  
                                                                  N. N.

  P. S. Hälsa fader och moder. Jag önskar dem dubbla ransoner av allsköns välsignelse. Farväl.

  Brevet var skrivet på holländska, och läsaren tör gissa, liksom jag, att han därmed endast haft i sinnet att bry sin sötunge.