Källdokument

Tillbaka till
startsidan
Jakob
Wallenberg
Min son på
Galejan
Innehålls-
förteckning
Del III
Kapitel 1
Kapitel 2
Kapitel 3
Kapitel 4
Kapitel 5
Kapitel 6
Kapitel 7
Kapitel 8
Kapitel 9
Kapitel 10
Kapitel 11
Kapitel 12
Kapitel 13
Kapitel 14
Kapitel 15
Kapitel 16
Kapitel 17
Kapitel 18
Kapitel 19
|
Del III
KAP.
XII
OXEADEN
eller
VÖRDSAMT ÄREMINNE ÖVER
VÅR NORSKA OXE,
DEN VÄLBERESTE HERR RÖLLE,
SOM AVLED I JUNIO 1770,
OCH JORDFÄSTES I VÅRA MAGAR
SAMMA ÅR
Bovis omnia plena. Virg.
Det är nu så länge sedan jag rimmade, att ni
tör inbilla er min versåder har sinat alldeles igen. Jag skulle ock tro det själv, så
framt jag redan ej kände henne drypa fram utur ett par hål, som tvenne oxhorn stångat i
hennes dämlucka. Jag skall säga saken.
Morgonen efter sedan vi slaktat vår sista norska
oxe, inskickades till mig såsom fastelagsris hans bägge horn. Vartdera hade sin
särskilda påskrift. Det ena, som var uppfyllt med skosmörja, skulle brukas att rida
till Blåkulla på i sällskap med påskkärngarna. Det andra kunde jag behålla såsom
ett symbolum av mitt tillkommande äktenskapsöde.
Detta gav mig anledning att anställa en
betraktelse över fänad. I synnerhet fann jag mig förbunden att uppresa en poetisk
ärestod på vår avlidne Rölles grav såsom billig erkänsla för den andel jag fatt av
stärbhusets kvarlåtenskap. Han var ett gott kreatur och min reskamrat såväl som de
andra. Mången skald har strött cypresser över ett ovärdigare lik eller, efter von
Dalins uttryck besjungit fänad i helgade grifter.
Boum gemitu
nemus omne remugit.
|
Ack, sångmör! Samlens hit med
svartbeklädda lutor!
Naturen träde fram i djupsta sorgeskrud!
Vart öga vandle sig till strida tåresprutor;
förskräckes, hav och jord, för mina klagoljud!
I, afrikanske skogens fasa,
ack, tigrar, hjälpen mig att rasa!
O kval! - Vår oxe är nu död!
Du griftpoeters hop, som fått den
ädle vana
att sorgetoner slå, när mänskofänad dör,
beklager nu med mig min store Rölles bana!
Jag denna skillnad blott på våra
hjältar gör:
Två ben ha edra, min har fyra.
Jag gråter gratis, I för hyra;
men bägge skrive vi om nöt.
När I åt edra lik så höga stoder
byggen,
skall mitt då grävas ned i glömskans mörka vrår?
Nej! En visir, en tsar kan vända världen ryggen,
men deras oxebragd dock lika evig står.
Kom alltså, oxevärld, att höra:
jag skall min sorgsna luta röra
vid en av edra bröders fall.
I jutland blev han född utav en
fyrbent mamma,
som aldrig smutsat sig med bondekreatur.
Nej, fy! Av sådant pack ej hjältar nederstamma.
Hans söta pappa var en adlad herrgårdstjur.
Men adel gör dock ej till saken;
ett von framför, en hjälm i baken
föröka ej en Cæsars dyrd.
Här han nu dag frå dag vid modrens
juver grönskar,
bland socknens alla nöt den skönste ungersven.
Hans hjärta äger allt och magen intet önskar.
Han växer och får hull, fast Lisa, kuskens vän,
så mö som kon, hon mjölkat hade,
ej sällan till hans stora skade
stal bort hans mjölk åt sin galant.
Snart fullväxt vandrar han att
mödomskransar plocka.
Frå frodig kalv han blir en oförliklig tjur.
Lik engelsman han vill betala, ta och pocka,
men brukar aldrig krus som små fransyska djur.
Han på en höst halp flera kvigor,
än skottar fägnat svenska pigor
på femton år i Göteborg.
Men, ack, du grymma värld! Du
hjältar snarast fäller.
Vår ungdoms vackra vår ser alltför snart sitt slut.
Till obeskrivlig sorg för hundra komamseller
vår tappre Rölle blir en snöpt oduglig stut.
Hur månge mänskoröllar rusta,
så stackars frun en gång får pusta
vid sidan av en ynklig stut?
Vad under om nu horn uti hans panna
växa!
Hur mången tvåbent bror bär dylik ärestod,
som kunde härutav ta denna stora läxa:
att draga dem som han med kristligt tålamod?
Min vän! Fast dina horn bli långa,
bör du din bukbror icke stånga,
men tig och häng hans byxor där.
Vår oxes liv allt mer åt
motgångsbranten lutar.
Han till en norrman blir på nästa marknad såld.
Frå sine landsmän skild, de hedervärde jutar,
han över Skagen förs i farfar Ferrös våld.
Här sätts han under grymma drängar,
får litet halm och mycket slängar,
och grånar vid en gammal plog.
Men hjälpen kom till slut. Hans
nöd till Jofur trängde.
Ett flytande kastell med trenne mastetorn,
som på en skyhög topp den svenska vimpeln svängde,
sam majestätligt fram och sköt med skrot och korn
att lotsar opp ur bergen jaga
och litet lugn i Norge taga.
Här Rölle sin förlossning fann.
På Finland bragt ombord, han sälla
dagar äger,
beständigt passad opp utav en tvåbent bror.
Bland får och getter nöjd, i backen på sitt läger,
han nu på vilda sjön sin andra resa for.
Ehuru skeppet kullbytterat,
har aldrig Rölles buk vomerat,
förutan små et cetera
Till Kap han följde oss. Men ack!
Mitt öga gråter
hans panna måste här för slaktaryxan stå.
Hur månge likar få gå hit och komma åter!
Vi skulle denne blott så ynklig ända få?
Jo, egennyttan är vårt roder.
Vår oxe feck av oss sitt foder,
att foder bli för oss igen.
Ack! Rölle, sov då sött! Ditt
fall oss nog bedrövar.
Vi dele mellan oss vad fordom hört dig till.
En jungman får din svans, kadetter
dina klövar,
en skeppssikter ditt vett, din ränta vem som vill.
En styrman ärver dina seder
och, på det allom må ske heder,
skall jag behålla dina horn.
|
Vännerna gåvo mig rabarber, därför må de
svälja piller igen. Jag vill dock icke inblanda häruti andra än dem, som hulpit till
att fläta fastelagsriset åt mig, ty jag har icke hjärta till att göra som de katolske
prinsarna med de stackars jesuiterne: skära alle över en kam.


|
|
| Den sista norska
oxen slaktas och hyllas naturligtvis med en dikt med många eleganta slängar. Kolla
särskilt 2:a versen. Dessutom är Rölles (=oxen) öde ett bra exempel på de olika
stadierna i en tjurkalvs liv i det gamla bondesamhället. Vem reder ut detta och redovisar
digitalt till oss. Vi publicerar det här! |
|