Boum gemitu nemus omne remugit.

Ack, sångmör! Samlens hit med svartbeklädda lutor! Naturen träde fram i djupsta sorgeskrud! Vart öga vandle sig till strida tåresprutor; förskräckes, hav och jord, för mina klagoljud!            I, afrikanske skogens fasa,           ack, tigrar, hjälpen mig att rasa!               O kval! - Vår oxe är nu död!   Du griftpoeters hop, som fått den ädle vana att sorgetoner slå, när mänskofänad dör, beklager nu med mig min store Rölles bana! Jag denna skillnad blott på våra hjältar gör:           Två ben ha edra, min har fyra.           Jag gråter gratis, I för hyra;               men bägge skrive vi om nöt.   När I åt edra lik så höga stoder byggen, skall mitt då grävas ned i glömskans mörka vrår? Nej! En visir, en tsar kan vända världen ryggen, men deras oxebragd dock lika evig står.           Kom alltså, oxevärld, att höra:           jag skall min sorgsna luta röra               vid en av edra bröders fall.   I jutland blev han född utav en fyrbent mamma, som aldrig smutsat sig med bondekreatur. Nej, fy! Av sådant pack ej hjältar nederstamma. Hans söta pappa var en adlad herrgårdstjur.           Men adel gör dock ej till saken;           ett von framför, en hjälm i baken               föröka ej en Cæsars dyrd.   Här han nu dag frå dag vid modrens juver grönskar, bland socknens alla nöt den skönste ungersven. Hans hjärta äger allt och magen intet önskar. Han växer och får hull, fast Lisa, kuskens vän,           så mö som kon, hon mjölkat hade,           ej sällan till hans stora skade               stal bort hans mjölk åt sin galant.   Snart fullväxt vandrar han att mödomskransar plocka. Frå frodig kalv han blir en oförliklig tjur. Lik engelsman han vill betala, ta och pocka, men brukar aldrig krus som små fransyska djur.           Han på en höst halp flera kvigor,           än skottar fägnat svenska pigor               på femton år i Göteborg.   Men, ack, du grymma värld! Du hjältar snarast fäller. Vår ungdoms vackra vår ser alltför snart sitt slut. Till obeskrivlig sorg för hundra komamseller vår tappre Rölle blir en snöpt oduglig stut.           Hur månge mänskoröllar rusta,           så stackars frun en gång får pusta               vid sidan av en ynklig stut?   Vad under om nu horn uti hans panna växa! Hur mången tvåbent bror bär dylik ärestod, som kunde härutav ta denna stora läxa: att draga dem som han med kristligt tålamod?           Min vän! Fast dina horn bli långa,           bör du din bukbror icke stånga,               men tig och häng hans byxor där.   Vår oxes liv allt mer åt motgångsbranten lutar. Han till en norrman blir på nästa marknad såld. Frå sine landsmän skild, de hedervärde jutar, han över Skagen förs i farfar Ferrös våld.           Här sätts han under grymma drängar,           får litet halm och mycket slängar,               och grånar vid en gammal plog.   Men hjälpen kom till slut. Hans nöd till Jofur trängde. Ett flytande kastell med trenne mastetorn, som på en skyhög topp den svenska vimpeln svängde, sam majestätligt fram och sköt med skrot och korn           att lotsar opp ur bergen jaga           och litet lugn i Norge taga.               Här Rölle sin förlossning fann.   På Finland bragt ombord, han sälla dagar äger, beständigt passad opp utav en tvåbent bror. Bland får och getter nöjd, i backen på sitt läger, han nu på vilda sjön sin andra resa for.           Ehuru skeppet kullbytterat,           har aldrig Rölles buk vomerat,               förutan små et cetera –   Till Kap han följde oss. Men ack! Mitt öga gråter – hans panna måste här för slaktaryxan stå. Hur månge likar få gå hit och komma åter! Vi skulle denne blott så ynklig ända få?           Jo, egennyttan är vårt roder.           Vår oxe feck av oss sitt foder,               att foder bli för oss igen. Ack! Rölle, sov då sött! Ditt fall oss nog bedrövar. Vi dele mellan oss vad fordom hört dig till. En jungman får din svans, kadetter dina klövar, en skeppssikter ditt vett, din ränta vem som vill.           En styrman ärver dina seder           och, på det allom må ske heder,               skall jag behålla dina horn.

  Vännerna gåvo mig rabarber, därför må de svälja piller igen. Jag vill dock icke inblanda häruti andra än dem, som hulpit till att fläta fastelagsriset åt mig, ty jag har icke hjärta till att göra som de katolske prinsarna med de stackars jesuiterne: skära alle över en kam.