När jag friar, sade den ene, vill jag icke se på flickan allena, utan liksom turkarna i hästeköp underrätta mig om hela rasen, tre-fyra leder tillbaka. Ty äpplet, såsom ordspråket lyder, faller ej långt ifrå trädet, och fädrens laster fortplanta sig gemenligen liksom vissa naturliga lyten inpå efterkommanderna. Vattnet smakar alltid av den jordmånen, varigenom det rinner, och när har man nånsin sett en frodig planta efter ett fördärvat frö? Nej,  fortes creantur fortibus, säger icke Cornelius Nepos så, herr magister? - Ödmjuke tjänare! Cornelius Nepos säger så. - Apor födas av apor, åsnor av åsnor. Därföre vill jag börja med att genombläddra så noga, som möjeligt är, familjens huslegender. Först skall jag undersöka, om söta mormor haft någon fortplantelig krämpa. Därnäst ärnar jag lyfta på söta morfars långperuk och utforska om där inga märken finnas på hans panna efter gummans galanter. Sedermera stiger jag ned till min nådiga svärmoder för att tillse om på hennes ansikte träffas några brännvinsrunor, som göra mig släktens nykterhet tvetydig, och änteligen vill jag veta, huru min herr svärfar levat i ungdomen. Ty hända kan, att han, sin laglige avel till men, antingen dansat för mycket på parisiska muffbalar eller sparat sig för litet på Londons nattbörsar. Är det icke sant, herr magister? - Ödmjuke tjänare! Det är sant. Den som syndar, han skall falla läkarenom i händerna. - Härutav vill jag döma om flickans både moraliska och naturliga egenskaper. Stammens godhet är bästa borgen för själva fruktens, och alldenstund döttrarnas uppfostran merendels är mödrarna lämnad, kan man skäligen sluta frå dessa till de förra. Har modren varit god hustru, så litar jag på dottren, men i vidrigt fall tar jag min Mats ur skolan. Tanti pænitere non emo, sade filosofen. -Hur hette han, herr magister? - Ödmjuke tjänare han he-hett-hette - förlåt mig, jag ho-ho-hostar så ... han hette Da ... Da ... Darius Longimanus.

  Ja, han må heta Longus in anus eller doctor Bombastus, fortfor den förre, så vill jag likafullt utkunskapa belägenheterna, innan jag nalkas fästningen. Kärlekens citadell har, liksom andra, sina dolda minor, där hundrade fånar sprängas i luften. Lät oss därföre med varsamma steg approchera.

  Sedan jag nu på föresagda sätt försäkrat mig om själva ättens godhet, ärnar jag ingalunda anmäla mig varken hos söta far eller söta mor, ty jag friar icke till dem, utan till dottren. Hennes samtycke bör föregå deras, ty hon är huvudperson i spelet. Dem tillkommer råda, men icke befalla, och finner jag ingenting onaturligare än det österländska tyrranni, som berättigar föräldrar att oinskränkt föra våld på barnens böjelser uti giftermålsärendet. Faran är ju inte deras. Är det icke vår lycka som skall avgöras? Bör man då ej äga skiljerösten i egen sak, utan fösas i brudsäng såsom en oxe under oket, tvärs emot naturens allsmäktiga kallelse? Belsebubska välde! Är jag inte ett fritt väsende? En Adams ättelägg, en mänska, en kristen? Denna handen jag äter med, denna skinnfällen jag bor uti, detta hjärtat, denna foten, denna - Är det intet allt mitt! Skall då en annan råda därom! Skall min kropp, mitt tycke, min välfärd bli en kramvara i främmande nävar, ett rov, ett - ack, det är odrägeligt, herr magister! Ödmjuke tjänare, visserligen. Nam quos Deus conjunxit, förmyndare ne separet! - Alltså vill jag först hålla mig till flickan. Men intet ärnar jag strax röra på friaresträngen. Ännu har jag mig några punkter förbehållna:

  1. Måste jag veta, om hon äger så mycket vett och värld, att jag slipper rodna för henne borta och förakta henne hemma, ty en fjålla är svårare att meddragas än en yrhätta.

  2. Vill jag försäkra mig om att våra huvudböjelser såväl som temperamenter någorlunda stämma överens. Annars kunde hända, att hon ville gråta, när jag hade lust att skratta, eller frysa under samma täcke som jag brinner.

  3. Såsom äktenskapets stora symbolum är: Växer till och föröker eder, alltså synes mig att en försiktig giljare bör skaffa sig säkerhet även i den delen. Eller vad menar ni, herr magister? - Ödmjuke tjänare! Hon bör ge fältskärsattest om sig, ha, ha, ha!

  4. Tror jag på antipatier och sympatier hjärtan emellan. Slagrutan förråder metallen, magneten nordstrecket; likaså tänker jag mina känningar skola säga mig när jag träffat den rätta. Inte frågar jag efter romangriller, men min person måste äga ett utmärkt företräde i hennes tycke. Det är ett slätt förebåd, att tvenne kära se varannan med oförändrad puls. Jag för min del skulle döma alltför illa om min kärlek, om jag nånsin kunde överstiga min fästemös tröskel utan en liten ilning i bloden, liksom det å andra sidan skulle förtryta mig, om min ankomst icke förorsakade henne en smula älskvärt bryderi.

  Alltså är nödigt att veta, huru högt vi hunnit i varandras hjärtbarometer, innan man skrider till huvudfrågan. Finner jag uti förenämnda punkter inga hinder, så lät mig då, icke som en suckande snushane med ack och o, utan som en man, med anständig frihet, frambära mitt ärende. Får jag hennes ja, så kommer ordningen till pappa och mamma. För dem skall jag framlägga en kort uträkning på mina årliga inkomster och säga: här är min egendom. Med detta och den högstas välsignelse kan jag skaffa en hustru bekvämligheter och uppfostra hennes barn. Er dotter passar mig och jag henne. Ert samtycke kan göra oss bägge lyckliga.

  Nu, såsom jag förut lärt mig känna föräldrarnas karaktär och dessutom aldrig ärnar fria över mitt stånd, bör jag vara säker om dessas bifall. Följakteligen återstår här icke mer än att tala ett ord med prästen och gå i säng. Därföre, god natt, mine herrar! Nu drar jag sparlakanet före.