Källdokument  Tillbaka till startsidan Jakob Innehålls- |
Del III KAP. XVBÖR LÄSAS I EN
ANDEDRÄKT Lycka till, min herre, inföll en annan, som satt bredevid, men er predikan är ännu bara halv. Lät oss bli vid det ämnet, som tumlarehornet ledde oss på. Ni har lärt att få en god hustru. Lär oss också sättet att förvara henne sådan. - Rätt så, skrek vår präst. Hinc robur et securitas, står det på plåtsedlarna. Förvara henne sådan! åtrade vår förre taleman. Det är ert eget fel, om hon intet är densamma till slut, som hon var i början. Giv er hustru sin tillbörliga rykt, men i synnerhet rensa ur huset tre slags ohyror: jag menar gamla mostrar, knyttkärngar och sprätthökar, ty genom desse har ofta den bästa kvinna blivit fördärvad. Det händer understundom även i de käraste hjonelag, att mannen i ett eller annat nödsakas kontrollera sin hustru. Strax är den tusand d ... oldmostern framme och gnäller om männernas tyranni. "Annat var det i min ungdomstid", säger hon, och fördubblar fårorna på sitt ålderplöjda änne. "Min salig gubbe, Gud fröjde hans själ, kunde aldrig neka mig någonting. Vad jag pekade fingren på, feck jag. Han var så god, så god!" - Här fäller hon en tår, den gamla tandlösa krokodilen, men innan han hinner näsan utföre, hör ni henne rysta på kryckan och bruka ett helt annat målföre. - "Han skulle understått sig bara till att göra så med mig. Så sant jag är ärlig kvinna, skulle jag visat min junker annat. Jag skulle satt honom ett par kyrkotorn på pannan. - Jag var inte ful den tiden - mången gosse gjorde sötögon åt mig." Så snackar hon och myser på munnen, liksom för att dra tillsammans några få bedröveliga lämningar av en redan förvissnad fägring. Vad tycker ni, mine herrar? Sådant dageligen upprepat kan ju förgifta det renaste bröst! Min unga fru är oförsökt, tar sina skyldigheter för tvång och blir uppstudsig. Hennes kärlek, som förut flutit tillsammans endast i min person, koxar omkring efter andra föremål. Knyttkärngar få hennes förtroende, bära villervallan tillika med brödkakorna utur huset, och strax har jag en sprättande puderhjälte på halsen, färdig att fiska i mitt grumliga vatten. Få de förra tid till att skvallra och den senare tillfälle att förrycka hennes opprörda sinnen med suckande snicksnack, ack, så ser jag med fasa tumlaremärket framspira på min olycksaliga panna. Åtminstone tänka grannarne så, vilket för mig är detsamma, ty vad hugnad har jag därutav, att min hustru är ärlig, när ingen människa tror det? Vare fördenskull mina dörrar evinnerligen tillbommade för kärngar och sprätthökar! Men, mine herrar! Ännu kan jag uppdaga ett medel att försäkra er sängfred. Det är helt lätt och naturligt. Har ni ej hört att en flitig arbetare slipper leja? Aldrig kunna tvenne makar bindas ihop med starkare band än barnlindan. Skaffar ni er skyndsamligen ett par arvingar på backen, så kan ni trotsa hela världens Asmodeer. Därigenom dragas en hustrus omsorger allt mer och mer inom huset. Såsom moder få hennes kringlöpande begärelser ett vissare föremål, vändas ifrå balar, bollhus och sällskaper hem till den kärare vaggan. Mannen blir henne dageligen älskvärdare, ju mer hon ser honom upplivas i nya telningar, som framjollra ett leende mamma, och trohetsbandet, likt den gordiska knuten, kan aldrig klyvas av någon annan än den allströvande Alexander, DÖDEN. Genom barnen är det som man och kvinno varda till ett kött. Genom barnen smälta de tillsammans i en varelse, på samma sätt som tvenne buskar på marken, förmedelst nya skott, vilka uppskjuta ur deras fruktbare stammar och efter hand flätas ihopa till en häck. Därföre finner ni tvärt om, att hornväxter gemenligen gro uti ofruktsamma sängar. Åtminstone så långt jag är bevandrad i Bröderskapets historia, har jag icke märkt dem hos andra än sådane som antingen icke varit nog arbetsamme eller nog lycklige uti släktets förökande. Ni ser alltså, att det är vårt eget fel, om en dygdig fästemö icke förbliver en dygdig hustru. Har ni först häftat henne med modersbandet, så kan ni med en triumferande panna ställa er i porten och säga till alla förbigående kvinnojägare: Här är ingen villebråd för er! Tål hon sedan någon visslande gök omkring sig, må ni lita på det sker endast för att låta honom ropa kuku för edra barn. Så tänker jag.
|
|
