Aldrig kastar jag mina ögon på de s. k. giftvuxna flickor, ty dessa äro redan till större delen fördärvade av romaner, gamla mostrar och snicksnackande galanter. Det onda har skjutit rötter hos dem: egensinnighet, härskesjuka, raslystnad och hundrade andra nycker ha redan haft tid till att stadga sig. Lika en gammal hårdnad gren kunna de numera ej böjas utan fara att bräckas. Mannen nödsakas antingen avstå sin husbonderätt eller försvara honom med knytnäven. Intetdera behagar mig, ty jag har den vurmen, att jag tillika vill vara älskad såsom man och fruktad såsom far.

  Till den ändan tänker jag hala mig en flicka utur själva syskolan. Fjorton år, alldeles icke över sexton, skall hon vara. Jag är då i stånd att tillskapa henne efter mitt eget tycke. En ung gren lyder trädgårdsmästarens hand. Med lämpa och mognare vett kan hon vänjas till sina hustruplikter utan våld, utan möda. Och för att göra verket så mycket lättare, vill jag helst vända mig till en mö, som kan anse mitt tillbud såsom en välgärning, på det erkänsla måtte tillbinda mig hennes hjärta, icke mindre än kärlek. Ty här förutsättes, att jag ej gifter mig förrän jag kan göra’t utan avseende på hemgiften. Är jag fattig, blir saken hel annan. Jag har då den glädjen, att å ena sidan se min uppväxande blomma mitt emellan mine armar utvecklas i nya behagligheter dag ifrå dag, när en annan fullmogen skulle i samma förhållande tyna utav, och å andra sidan åtnjuter jag en öm maka i henne, som blandar även sina självsvåldigaste karesser med menlöshet och en liten älskvärd räddhåga. Jag har i så god tid samlat hennes tycken, tillböjligheter och nöjen tillsammans i min person, att de ej kunna ledas en annan väg. Innan hon än hunnit koxa sig omkring i förförelsernas rike, är hon frälst - och min panna med.

  För övrigt går jag in i min herres planer, vill allena tilllägga en liten stor anmärkning. Huru mångfaldiga gånger har jag icke med förargelse sett en hop vårdslösa fruar gå otvättade och oklädda i huset, ofta hela dagen i ända. Jag vill inte behaga någon annan än min man, säger en sådan, liksom han skulle vara en liebhabare utav smuts. Fy! Det är en alltför stinkande kompliment, och var gång ett sådant ord överstiger min hustrus läppar, skall jag se sur ut en hel vecka. Ty såsom jag själv älskar att vara klädd, påstår jag ock att hon skall förfoga sig ur sängen gerad till toaletten, annars kunde hon allf ör snart bli mig ett vardagsansikte, och –

  Nej, vänta, mine herrar, skrek en annan och kastade skeden ifrå sig. Nu står jag intet ut med att höra er längre. Vad för tunnor tusan solskensmarkattor vill ni ha? Lyster min madam skena, så lyster mig låta mäster Erik damma kättjan ur den syndiga skinnpälsen, så det sjunger i revbenen. Jag har tagit henne att göra gagn men inte till att sitta för spegeln och vrida munnen i kyrkelag. Jag har tagit henne till att baka bröd av mitt mjöl, men inte till att strö det i håret. Ides hon inte väva kläder åt sig själv, så lät den lathyndan liksom hennes moder Eva binda en lövruska för ändan på sig! Jag skulle slita ont för en papegoja, som hänger näsan i en luktflaska hela dagen, sitter med kammen i näven i stället för sländan och dras med sina förnäma dunster, fransyska dåningar och annat knävelstyg! Nej, tack, mine läckre herrar, mitt hus skall ej bli en friserstuga. Jag förstår mig icke på ert nymodiga klemiga tidevarv. Ni fruktar för tumlarekronan och sätta själve dit henne, ty därigenom att ni med er överflödiga foglighet underhålla edra damer i lättja och fåfänga, öppnar ni ju vägen för dem till djävulskap och risseri! Aldrig visste man av hanrejar i gamla världen, så länge mor ej skämdes för att gå i köket och brygghuset, men nu har f-n och fransosen fått makt med oss. Våra soldater bli harar, våra fruntimmer ho-r. Blygsamheten tog avsked från dessa samma år som tapperheten frå de förre. Bägge ha nu lärt den fördömda kucklikudansen. 0 tempora, o mores! – Vet ni hur jag bemöter snushanar? Jag bor utmed landsvägen, och det händer ibland att en spårjagande officer eller en näsvis småskrivare får lukten av min frustuga. De överhopa mig strax med en million artiga ursäkter, att de tagit sig frihet inkommodera mig med deras besök, men ha ej kunnat motstå det nöjet att se hur jag bor och på stället inhämta min välmågo. Mår frun väl, så är det dem oändeligen kärt, och mamsellernas dyrbara hälsa, hoppas de, kontinuerar ännu. – Jag bugar mig och försäkrar dem om det senare av allt hjärta, och vad angår det första, så är jag färdig att på stunden mätta deras gunstiga nyfikenhet. – Därpå släpar jag junkrarne alla mina ägor omkring, tills kättjan börjar drypa dem ur pannan, och gör sedan en ödmjuk förfrågan, om det ej skulle roa dem att försöka sitt handlag vid en slaga, medan vi betrakte min lega. – I blinken ropa de drängen att sadla hästarne, och jag får inte tid att be dem vara välkomne en annan gäng, förrän de löpa mig i fullt sporrsträck ur sikte. Alltså har ej någon enda gjort mitt hus den äran att bli kvar över natten. Jag berättar putset för min hustru, och vi skratta däråt rätt hjärteligen. – Nej, mina vänner! Ta ni till fästemö den första ni tycker om, och sätt henne bra till att syssla, så löper hon ej över skaklerna. Hjälper inte det, så hola! Kom här, mäster Erik! "Bilearns åsna vältalig blev, när man henne med piskslängar drev", skriver von Dalin.

  Denna kur, tillstodo vi alle, vore den eftertryckeligaste men tillika nog rysk. De flesta funno honom likväl billig i yttersta nödfall, synnerligen vår präst, som bestyrkte honom med exempel av Gustav den förste och Karl den XI.

  Men, åtrade den förenämnde, jag vill härmed alldeles icke berättiga var och en att slå sin otrogna hustru, ty en stor del utav dem förtjäna horn. Till den ändan gör jag följande undantag:

  1. Må ej utlevade gubbar, the ther unga jäntor fäst, karbas bruka, ty det är icke med armen, som de böra bevisa deras mandom.

  2. Lag samma vare för them, som av nedrig egennytta, eller mot pigans skäliga minne, uti brudstol gått. De förre synas ha förtjänt deras brännemärke, och de senare samtyckt därtill.

  3. Begripas härunder alla utsletne ungkarlar, som insmugglat en liderlig ungdoms odugeliga kvarlevor i en rask flickas famn, ty desse lida vad deras missgärningar förskyllt.

  Nå, så lät oss sätta präster, som konservera huset i deras ställe, ty de fria till pastoratet men inte till änkan, svarade de andre och skrattade så det gick vågor på punschbålen.