Källdokument  Tillbaka till startsidan Jakob Innehålls- |
Del III KAP. XVIIIANKOMSTEN TILL JAVA Den 3 augusti, sex veckor efter skilsmässan frå Godahoppsuddan, fingo vi ön Java i sikte, och sedan vi trenne dagar seglat landet långs, svängde vi förbi dess yttersta spets, eller det så kallade Javahuvud, anländande den 8 följande till Angeri, varest de ostindiska skeppen gemenligen ankra för att hämta vatten och förfriskning. En holländsk korporal hade emellertid bragt oss några sköldpaddor ombord, tillika med den nyheten att skeppet Prins Gustav passerat här redan 9 veckor för oss. Detta satte oss så mycket mer i förundran, som vi hade oss bekant, att han legat tjugu dygn i Cadix, och vi själve dessutom gjort en snäll resa frå Norge. Men när vi eftersinnade, att han ingen känning haft av den förfärliga störtsjön, som injagade oss uti Svinörsund, så blev saken begriplig. Dock kunde vår kock icke hålla sig från att slå sina sotiga nävar ihop och säga: Den som har hin till morbror, kommer snart till-ti-till-Kina. Täckare utsikter än de som Javas kuster å ena sidan och Sumatras å andra uppte för en framseglande främling, kunna ej finnas på jordklotet. En evigt grönskande strand, överskuggad av raka, majestätiska trädtoppar, som antingen höja sig småningom i stora rundade kullar eller utvidgas i allehanda jämnare dälder, häckar och irrgångar, tillskapar för ögat den allra skönaste lustgård, samma tid som den fägnar lukten med en söt och vederkvickande utdunstning. Ingen sandig backe, ingen skallot klippa, intet magert stenrör göra honom ohyggelig. Huru härligt måtte paradiset ej varit, när naturens herre byggt själva markattorna en så vacker boning! Om aftonen, då vi ankommo inom Javahuvud, mötte oss en boobyfågel, seglande på en gren. Det roade mig att betrakta, huru trygg han satt på sitt lilla löviga fartyg och syntes styra kosan åt andra stranden. jag kom ihåg de gamle poeterna, som sagt att människan lärt sig plöja jorden utav svinet, och föll på den tankan, att en booby sammaledes kunnat ge oss första anledning till sjömansskap. Min föreställning ledde mig vidare. jag gissade, att näktergalen varit vår läromästare i musiken, räven i statsklokheten, myran i hushållskonsten och tigren i krigskunskapen, ty vad detta sista beträffar, vill jag ej vara så grov som Milton, vilken i sitt Förlorade paradis försäkrar, att alla fältgevär, synnerligen muskedundrar, mörsare och kanoner, blivit gjutne i avgrunden och skottställde av djävlar. Min gissning syntes mig så mycket mer välgrundad, som jag vid närrnare undersökning fann, att dessa vetenskapers idkare, var och en i sin krets, äga ännu deras behörige förelysares natur, seder och grundsatser. Om jag med våld icke tyglat min löpande inbillning, så hade hon bragt rmig än längre. jag var på vägen att kalla nämndemän oxlärjungar, kvacksalvare korpedjäknar, sprätthökar apelärlingar, besökare hundgesäller och mera sådant, som hade kunnat inveckla mig i krig med de farligaste bålgetingar på denna sidan om månan. Men nu tiger jag därmed och skall försöka, huru mina förste tankar flyta i vers:
|
|
