Källdokument  Tillbaka till startsidan Jakob Innehålls- |
Del III KAP. XIXREDOGÖRELSE .
. . Acheronta movebo. Virg. I detta tredje finntåget erinrar jag mig ingen oärbar utlåtelse, som behöver ursäktas, men jag ställer mig till räkenskap för andra småsaker. Uti mina omdömen om Kap synes jag föra en ojämn penna och törhända gensäga mig själv på åtskilliga ställen, i det jag blandar lovsånger och satirer om varandra. Men vilket är så fullkomligt, att det ej tål någon skugga? Moraliska föremål äga ju hundrade sidor, huru kan då dess målning bli enahanda? Man kunde ock viska mig i örat, att jag obilligen smädar sjömän, men den som säger det betalar mig en inbillad oförrätt med en verkelig, ty tvärt om hyser jag all den aktning för denna nyttiga delen av rikets medborgare, som nånsin en förnuftig patriot kan hysa, och få önska uppriktigare att vi ägde utav dem ännu så månge till, som vi redan ha, på det landets allmänna näringar måtte tillika med deras enskildare blomstras och utvidgas. Men vilken hjord har icke några skabbota får? Själva det heliga ståndet är dem ej förutan. Vem undrar då, att i en så världslig stat som deras finnes ett eller annat ämne till satirer? De kunna ej själva neka mig att ibland dem träffas en hop dumdristige sjöbönder, ty jag kan ej kalla dem annorlunda, vilke å ena sidan anse med förakt allt vad vetenskap heter, och å andra sätta sin heder i en grov och vildartad umgängesväg, liksom okunnighet och plumphet vore det väsenteliga hos en käck sjöman. Ingen fordrar det, att en sjökarl skall vara djuplärd, än mindre hovman, men såsom navigation icke är ett hantverk utan tvärt om en viktig provins av själva vetenskapernas rike, och en kapten utom dess å alla främmande orter, dit han kommer, kan sägas föreställa ej allena sin besättning utan ock i visst hänseende sin nation, alltså äskas med skäl, att en och var, som nånsin trängtar opp till befälet på ett skepp, bör äga såväl ett städat huvud som hyfsade seder. I holländska tjänsten antages ingen till officer utan efter ett föregånget förhör uti åtskilliga lärdomsgrenar, och jag är ögonvittne till det, att en svensk. som varit opperstyrman hemma och nu sökte sig ut i Amsterdam, stora befordringar oaktat, måste upparbeta sig länge i geometri och matematik, innan han kunde få en mindre betydande post än den han beklädde i fäderneslandet. Vad åter seder beträffar, sätter jag ingalunda holländare till mönster, ty bland all sjöpöbel äro väl de både mest barbariska och mest obelevade, vilket förmodeligen härrörer av det myckna sammanskrapade pack, som själhandlare och värvare invräka på deras skepp. Men alldenstund samlevnaden, synnerligen inom ett par trånga relingar, där man städse ser enahanda ansikten och således snarare kan tröttna, är odrägelig, utan en inbördes humanité, alltså synes mig man kan aldrig nog rekommendera goda umgängessätt. Jag medger, att en befälhavande ombord esomoftast behöver en sträng uppsyn eller en dundrande baston för att hålla tilltagsna matroser i tyglen, men detta bör ej sträcka sig till bättre folk, än mindre bör det följa honom i land, ty båtsmansmaneren måste bortläggas tilllika med beckbyxorna. Det händer, att en sjöman, som blir så till sägande kläckt och uppdragen i salt vatten, understundom ej äger tillfälle varken att underbygga sin erfarenhet med kunskaper eller upphyfsa sin person med prydeligt umgängesvett. En sådan, om han gör sin syssla utan att förakta vetenskapernas vänner eller ofreda sina medlevare med smutsiga grovheter, lämnar jag gärna oangripen. Men när han kallar de förra skolfuxar och de senare fähundar, så bör ju ingen misstycka, om jag hänger honom oxeskylten i pannan, andra hans gelikar till en rättvis varnagel. Ty med det ena röjer han en nedrig otacksamhet och med det andra en dumdristig brutalité. Vem är det, som talt honom stjärnornas lopp, satt kompassen i hans hand, avmätt jordrunden, som han seglar uppå, eller givit honom den oktanten, varmed han vägleder sig på det djupa, utan desse skolfuxar, vilka han så oförskämt beler? Deras sömnlösa nätter, deras förstörda hälsa, deras mödosamma hjärnebrott, förtjäna då de ingen annan belöning? Dömer själve, om engelsman ljuger, när han kallar sådana för seabrutes! Därnäst, vad kan vara mer vanhedrande för mänskligheten, än att en sjöofficer, som tillika med rättigheten att befalla de smärre satt sig i förbindelse att vara deras eftersyn, skall leva som en vildartad kalmuck och översmutsa dem, som ha den olyckan att bo med honom på samma planka, med bitande grovheter och söliga båtsmansmanerer. En sådan kommer bland främlingar och sätter ofta fläck på en hel nation, till förtigande att mången städad gosse, som råkar stå, under hans befäl, bliver skamfilad och hatad bara därföre, att han understår sig vara belevad och icke vill förnedra sin förnuftiga varelse till samma djuriska levnadsart som hans förman. Alla dylika sjöbönder förklarar jag krig, så länge en droppa bläck flyter uti mitt bläckhorn. Däremot skall ingen vara mer villig än jag till att göra dem heder som heder förtjäna. En sjöman, som med behöriga insikter i sysslan förenar ett artigt umgänge och åtminstone hyser någon aktning för snilleverk, anses med rätta för en ibland rikets nyttigaste och följakteligen prisvärdaste medlemmar. Fördenskull skall jag alltid finnas likaså redebogen att berömma desse som tadla de förre. Ingen må tro, att jag hämtat föregående anmärkningar här inom Finlands relingar, ty jag har visat förr, att min kapten är en Ekeberg, vars namn allena bör vara tillräckeligt att vederlägga en sådan misstänka, och utom dess erkänner jag med nöje, att jag bland mina övrige reskamrater icke träffat annat än goda karaktärer. Men detta är icke första gången jag varit på skepp. Jag har sett och umgått med sjöfarande, egna och främmande, långt före denna tiden. Alltså kunna närvarande tankar ej vara annat än allmänna slutsatser av en förrärig erfarenhet, så att den som inbillar sig, att jag härunder förstuckit några personliga bitterheter, gör både sanningen och mitt hjärta alltför stor orätt. Ett eller annat undsluppet infall bör icke ge anledning till så obarmhärtig uttydning. Sluteligen finner jag alltför väl, att en stor del, av vad jag i denna boken antecknat, lär falla dem, som aldrig varit på stället, dels obegripeligt, dels tröttsamt. Men ho kan hjälpa det? Jag har härmed rätt nöjt frambringat min lediga tid, och mine vänner, som läsa mig, må själve se sig om, huru de passera deras. Ha de lust att följa mig längre, så är det mig kärt. Var ock icke, så låt oss sluta här mitt tredje finska tåg.
|
|
