Källdokument  Tillbaka till startsidan Jakob Innehålls- |
Del III KAP. IIPer varios casus, per tot discrimina - Virg. Tvenne dagar efter ankomsten i Bay Falso begåvo vi oss på resan till Kap. Man sade mig, vi foro landvägen, men jag kan ännu intet annat finna än att det skedde sjövägen. Ty utom det att regnskurar skvalade oppöver oss, vältrades bränningar under oss, så höga, att de överstego hjulen vid varje skritt. Jag satt på en ålderstegen, stadig Rosinante och hade även min Sancho Panza vid sidan. Vågar jag just icke jämföra mig med den oförliklige riddaren Don Quixote, äger jag dock den hedren att liksom de tappre karolingerna ha sporrat mig fram över floder och hav. De andre herrarne, inpackade i en stor vagn, som var betäckt med ett stycke rödtjärad segelduk, drogos av fem par ståteliga hornkampar, ty så svår var vägen, att hästar ej kunde brukas. Och kuskar hade de hyrt frå Blåkulla, åtminstone såg jag aldrig svartare busar avtagne på gamla kyrkoväggar. De voro tvenne slavar frå Madagaskar. I denna rustning tågade man två eviga milar, stundom ned i bränningarna runt omkring havsvikarna, stundom på sluttningen av skyhöga berghällar. Vagnen som gick före mig tog ibland så förfärliga stalp klippan utföre, att jag började drömma om våre förfäders ättestupor. Jag misstänkte herrarne ville resa till Valhall i stället för Kap; fann således mycket skäl däruti, att de tagit präst med sig. Ty i händelse av en kullbytta frå dessa branter, hade det aldrig kunnat bli fråga om förbinda, utan om begrava. Detta märkte man, fattade därföre det rådet att förtro sig åt egna ben och låta skjutsen gå före, men detta lyckades icke heller. Våra resande ärnade vandra en genstig, förirrade sig, och stodo i hast omringade av vatten. Vad skulle man göra? Gå tillbaka var för långt, simma för kallt, rida för sankt. Man satte sig ned att rådpläga. Saken var viktig nog till att fordra en blandad rätt, alltså inkallades även de svarte. Desse voro denna gången slugare än de vite. De rannsakade djupet med sina långa bambupiskor, hukade ned på hälarna såsom markattor och gåvo med grimaser till känna, att man borde bestiga deras axlar. På det sättet drogo de den ene efter den andre över träsket. Jag påminner mig aldrig i min livstid ha skrattat mera, undantagandes då jag hörde doktor W. vilja bevisa, att en änka lagligen kunde komma på barnsäng fjorton månader efter mannens död. Ty det rann mig i hågen, att om en svensk bonde råkat se detta, skulle han gjort hundrade kors för sig och med darrande knä sagt, att hin håle drog utav med oss levande. Vid middagen anlände vi våta och sönderskakade till skifteplatsen Muisenburg, varest vi funno mot oss kompaniets nye kommissionär, herr La Fèvre, ett stycke bättre vagn, en dito sämre bagare, samt sex hästar frå Kap. Oxarne sändes tillbaka. Man åt en bit och for. Ännu ett hav att övervada! Aldrig i min dag var jag värre utkommen. Ett oppflöd ur bayen hade skapat en sjö mitt i vägen för oss. över måste man, oaktat kalla regnbyar vinte om öronen. Vagnen gick förut och bärgade sig på sina höga hjul, ehuru de stackars hästarne knappt förmådde hålla huvudet oppe. Men jag arme syndare, som efterkom, måste sträcka mig långs efter ryggen på min Rosinante och var mer än en gång i fara att spolas över bord. Med betslet kunde jag omöjligen styra kurs, ty såsom händerna hängde i hästluggen, måste jag föra det i munnen; hade följakteligen intet annat råd än att vricka mig fram med mina båda akteråror efter den pejling jag tog av vår föregående kaross, vilken likasom Noe ark flöt ovan vattubrynen. Men olyckan kommer aldrig allena. Medan jag sålunda, full av ångest, betraktade himmelens fenster över mig och djupsens källor under mig, satt bagarn, den mjölsäcken, och underhöll målron på min bekostnad. Han såg, huru jag i vändan brassade min lekamen, än åt styrbol, än åt babol. Strax var han rädd, att strömmen skulle ta mig, och frågade om herrarne låtit försäkra mig i Amsterdam. När han blev varse regnskurarna skvala mig ryggraden långs, sade han suckande: Der Himmel schwitzt, och då han märkte någon våg stöta mig på sidan, mente han, att jag såsom rättrogen lutheran icke borde frukta, alldenstund man med en smula tro, så stor som ett senapskorn, kunde gå på havet m. m. På det sättet måste jag ligga och med stillatigande höra ett bedrövligt eko ur vagnen av de andras löje. Men i ångesten var jag mer betänkt på bärgning än hämnd; tordes ej heller för våtvädrets skull komma mjölpåsen för nära. Det minns jag likväl , att jag önskade honom hängd i svansen på min skjutshäst. Det står intet i mitt plånete, att jag skall drunkna. Triumferande red jag änteligen opp på andre stranden, men hade så när härmat påven, vilken förledit år, mitt under sitt heliga intåg i Rom, kastades av hästen, oaktat kyrkans vördige pelare, herrar kardinalerna, stödde honom på sidorna. Ty min obelevade Rosinante hade knappt stigit ur sjön, förrän han stallande och prustande begynte skaka vattnet utav sig sa erbarmligen, att jag tog den ena överhalningen efter den andra i sadlen, så mycket mer bekymrad, som han röjde all lust att tumla sig. Men vi samsades igen och fortsatte resan. De tre återstående milarna var vägen tämmeligen god, men den omåtteliga blötan hade gjort honom så hal, att jag ännu ej begriper, huru mitt huvud kan sitta på en obräckt nacke. Ty min skinkmärr snavade flera gånger omkull, dock utan att få mig med sig mer än en enda, då hon satte sig som en apa på akterdelen och förorsakade mig en kullbytta baklänges. Kl. 5 om aftonen ankommo vi till staden Kap, vars vita hus och svarta tak presenterade sig på långt håll såsom en kringspridd stor fårahjord, betande vid foten av Taffelberget. Vi bodde alla hos förenämnde herr La Févre. Jag säger om denna resan som Dalin om pepparn: "men aldrig förgäter jag den kryddan."
|
|
