Källdokument 

Jakob
Wallenberg
Min son på
Galejan

Innehålls-
förteckning

Del III
Kapitel 1
Kapitel 2
Kapitel 3
Kapitel 4
Kapitel 5
Kapitel 6
Kapitel 7
Kapitel 8
Kapitel 9
Kapitel 10
Kapitel 11
Kapitel 12
Kapitel 13
Kapitel 14
Kapitel 15
Kapitel 16
Kapitel 17
Kapitel 18
Kapitel 19

Del III

KAP. III

MÅ EJ LÄSAS AV DEM SOM VILJA SKRATTA

Nil non mortale tenemus. Ovid.

En halvtimma efter vår ankomst begrovs viceregenten i Kap. Likfärden var stor. Före gick milisen med fällda pikar och behörig sorgemusik. Efter kommo prestaverna och vapendragaren, därnäst liket och ortens förnämste, havande med sig en lång, svart kolonn av det smärre borgerskapet.

  Kyrkogården ligger ett stycke utanför staden. Jag följde hopen dit, men blev icke litet bestört, när jag såg en sådan folkmängd gå till graven och strax vända om igen, utan att läsa ett enda ord, skiljande sig åt liksom på en börs. Ingen präst kastade mull på den döde, oaktat där voro tre närvarande, utan man lät någre slavar pota graven igen, och därmed var det allt. Det rörde mig att se en överhetsperson begravas som en häst, och jag kunde ej annat än stärkas i min luhterdom, vilken jag vördade som en vis medelväg mellan katolikernas alltför mycket och de reformertas alltför litet.

  Denna bedrövliga syn, jämte min olustiga resa, spridde moln på mitt ansikte och dödsbetraktelser i min själ. Jag föreställte mig icke utan rysning vårt sista viktiga steg. Uselhetens fjät syntes i allting, lyckans fann jag ingenstädes. Man löper världen omkring efter rikedom, och tre skyfflar mull äro till slut hela vår vinning. Man härskar i dag över hälften av ett stort Afrika, i morgon äger man endast en liten sexfota grop därutav.

 . . . quis talia fando           
Temperet a lacrymis! . . . Virg.

Högsta lott i världen är ju bara flärden: här på jorden finns ej lyckan. Se på gravens väggar och dess murkna läggar: spiran kännes ej frå kryckan Lät en yppig slav uppå lustars hav prunka i förgyllte slupar; rik må vinna rang genom guldets klang: Crœsus jämte Irus stupar. Fåfängt segren kröner krigets tappre söner; döden stoppar dem i jorden. Näva mull begraver Karlar och Gustaver, fast de ägde hela Norden. Slipper skönhet dö? Nej, av vintrens snö ros och nässla lika höljas. Skyddar lärdoms ljus? Nej, i samma grus Mævius och Maro döljas. Själva dygdens fränder röna tidens tänder även oskuld måste falla. Intet oss kan bärga undan dödens färja, evig natt skall gömma alla. Usle världens barn, I, som flyktigt skarn med så mycken omsorg söken! Vad gör all er makt? Ära, guld och prakt äro endast lyckans spöken. Snål må ramen suga och sin mammon ruga: han skall dö, och skatten tagas. Månn oss höghet gläder, när vi mellan bräder under matketanden gnagas? Säll då den som nöjd litet har med fröjd! Bäst är lagom stämpel bära. Ty med allt besvär mörka griften är medelpunkten av vår ära.