Källdokument  Tillbaka till startsidan Jakob Innehålls- |
Del III KAP. IVSTRÖSAKER OM STADEN KAP Quicquid venerit obvium
loquamur. Mart
Detta blir ingen beskrivning utan endast anmärkningar. Jag skildrar tingen sådana som de falla mig i ögonen, ej sådana som andre finna dem. Kan alltså lätt hända, att mina omdömen ej gillas av alla. Orsaken till resandes olika berättelser i enahanda ämnen härrörer icke så mycket av de särskilda tider de varit på stället som av deras särskilta sätt att föreställa sig dem. Den ene tycker att Hoppsuddan är den täckaste boning på jordrunden, den andre kallar honom en naken, obehaglig ödemark. Bägge ha rätt, bara de tillägga att så synes dem. Någre hålla kineserna för det visaste, mäktigaste och sällaste bland alla folkslag. Andra åter säga er, att de äro feghjärtade uslingar, utan seder, utan frihet, utan vetenskaper. Ingendera ljuger, så snart de tillstå att sådan är deras mening, ty det ges skäl på bägge sidor. Alltså kunna tvenne reseskrivare vara skiljaktige uti deras omdömen i det vackra och det fula utan att stöta historiska sanningen. Om Cajus säger att inbyggarne på Madagaskar äro vita, och Titus däremot påstår att de äro svarta, så måste nödvändigt endera ljuga. Men om Cajus berömmer dem såsom fromsinte och Titus lastar dem såsom grymhjärtade, kunna båda två ha rätt, ty moraliska föremål hava hundrade sidor, de naturliga endast en. Behagade våra häcklare på landbacken erinra sig detta, skulle de icke kränka vår heder med den oförtjänta titel av storljugare. Icke vill jag intränga mina papper bland de lärdas resebeskrivningar, ty jag antecknar mer det som roar mig än det som kunde gagna andre, men billigheten bjuder mig att taga deras parti mot okunnige tadlare. En Osbeck, en Torén och flere göra sig möda för att skaffa oss bekantskaper i främmande världsdelar. Skulle jag då höra deras namn begrinas av blockhuvuden och tiga? För min egen del försvarar jag mig ej. Var och en döme som honom lyster, endast jag får skära min penna själv! Mina begrepp om Kap äro följande: Stadens beskrivning angår mig inte, men inbyggarne till heder bör jag tillstå att de äro mycket hövlige mot främlingar, långt mera än mot deras egna europeiske landsmän. Svenskarne tala de hjärtans väl om, varföre jag finner mig förbunden att göra dem av min nation, som varit där förut, en offentelig erkänsla, ty vad utom deras hederliga uppförande har kunnat ge anledning därtill? Fransmännerna äro likväl nog illa luktande hos dem för deras självsvåldiga kapriolers skull med kvinnfolken, liksom man ock efter danskarne har en hop smutsiga historier. En främmande, som litet förstår prata med dem, kan eljes klappa på var dörr och är välkommen överallt. Det har jag själv försökt. Okänd och utan anvisning dristade jag på mitt svenska ansikte och blev väl bemött allestäds. Följer ni dem till deras lanthus utanför staden, slipper ni dem aldrig utan att ha genomvandrat deras vinkällare tunna frå tunna och druckit ett glas av var sort. Ni gör dem en uppriktig sorg, om ni ej hälsar på dem en gång om dagen. Regenten, friherre Tulbagh, vars långa förtjänster vunnit en värdig belöning, i det han stigit frå ringa soldat till landets ypperste man, är en bedagad och vördad herre. Hans namn bör icke vara kärt hos holländare allena, ty utom den hövlighet han visat svenskar i allmänhet, har han gjort vår Linnæ us viktiga tjänster i sin vetenskap, varföre man ock i dennes papper räknar en hop örter under ett tacksamt namn av Tulbaghia. Fiskalen, herr baron von Plettenberg, sekreteraren van der Berg nedstammad av en svensk farfar, och opper-koopman herr Hemmy, alla tre ledamöter i regeringen, samt majoren herr Du Prene böra nämnas därnäst såsom vår nations besynnerlige vänner. Ni träffar här trenne slags ansikten utom de vita: gulbrune hottentotter, becksvarte slavar och blackote bländingar eller europeiska jämtungar med någon svart demoiselle. Hela svärmen är hednisk. Hottentotterna, landets naturlige bebyggare, äro ansedde såsom fria bundsförvanter och kunna även bli borgare i Kap då de antaga kristendomen. De meste hava dock dragit sig från uddan djupare inåt bergsbygden, bibehållande hellre sina förfäders vilda levnadsart än de härma européernas konstlade seder. Holländarne äro mycket måne om deras omvändelse, ty de löna en hel ziektrooster, som förrättar apostlaämbetet ibland dem. Men oaktat detta deras kostbara bemödande älska desse likafullt sitt gamla hedniska mörker. Oändeligen svinaktige skola de vara men att deras papar eller offerpräster vid bröllop och begravningar stänka helgelse kring på de närvarande med deras eget vatten, såsom någre tyska resebeskrivningar förmäla, sades mig vara diktat. Slavarne, större delen köpte på Madagaskar, äro invånarnes dyraste husgeråd. När egendom föryttras, följa de med såsom annan boskap. Sysslorna inom och utom huset förrättas av dem, ty frun med sina döttrar synes fastvuxen vid tebordet och åtager sig ingenting. Hela släktet är smått och svaglemmat. Jag har sett fyra utav dem kring en börda, som en enda Dalgosse hemma skulle kasta på skuldran, dem själv inberäknade. Detta räknar jag härröra frå deras oordenteliga sammangång, ty bägge könen vräkas tillhopa på en lage, parande sig som oskäliga kreatur, var de komma åt, ofta på tolfte, trettonde året. Så oförsvarligen lämna husbönderne dem uti deras hedniska uselhet. Vilka holländska samveten! Skall det bli någon rask avel, måste en europé lägga handen vid arbetet. På den grunden anser ock värden såsom en synnerlig hövlighet mot hans ringa hus, om hans gäst täckes förälska sig i något svartöga, ty den som utvidgar hans slavinnor, utvidgar tillika hans egendom. Engelsman tar sig ibland a dear black sweet heart, och den belevade fransosen försummar aldrig att kullbyttera aux pieds de sa belle brune. Men mina enfaldige landsmän hålla detta gemenligen för tidelag. Vilket tycker ni är svartast, hennes hud eller deras gärning? Bland de vita finner man folk av allehanda tungomål. Milisen vittnar i synnerhet om själhandelens flor uti Amsterdam. Hundrade gäldbundne uslingar begråta här under musketten en liderlig ungdom. Förträfflige holländare! Ingenting är honom onyttig. Uti Europa driver han köpenskap med kristna själar, och hos japoneserna tager han lackerade grannlåter i avträde för sin trosbekännelse. Allting, ända till vår herres regn, förstår han att vända till penningar, ty om ni kommer till silltornet i Amsterdam, skall ni träffa sex, åtta jakter, byggda endast för vattuhandel, till förtigande att aldrig någon regnskur får passera deras tak utan att erlägga dem tull, såsom de låtit ovan husen upprätta blybeslagne altaner för att kvarhålla honom. Jag erinrar mig hava läst om en holländare, vilken under kriget med Ludvig den XIV frågades hur han dristade handla med fienderna. "Mijnheer", svarade han, "om någon vinst stode till att erhållas från helvete, skulle jag även där utsätta mig för faran att bränna mina segel." En del av franska flyktingarna efter nantiska ediktets upphävande blevo här mottagne och bo furstligen uti dälderna inåt landet. Deras fruntimmer äro de ryktbaraste skönheter på denna sidan av Afrika. Tyskarna utgöra hälften av folknummern i Kap och äro lutheraner. Redan länge sedan ha desse samlat fond till en egen kyrkas byggnad men icke kunnat erhålla tillstånd att företaga densamma. Obegripelig politik i en handelsregering! Detta är orsaken att de städse efterfråga lutherska präster, när skepp anlända; förbundo ock vår denna gången att skrifta och predika för dem på deras språk, vilket han gjorde och bekom därföre 5o riksdalers offer. I staden är endast en kyrka, på landet ha de fyra. Vid den förra lönar kompaniet tre pastorer, och de senare ha var sin. Deras inkomster äro så överflödige, att präst och rik kan räknas för allt ett. Här såsom i Holland äro alla lika: det ges ingen rangskillnad i andeliga ståndet. Efter mitt ögnamått är staden så stor som Göteborg, men varken så tätbyggd eller folkrik, ty antalet av invånarne sades mig icke överstiga sextusende. De förnämare tala fransyskan, någre kunna engelska. Holländskan och tyskan äro huvudspråken.
|
|
