Källdokument  Tillbaka till startsidan Jakob Innehålls- |
Del III KAP. VFORTSÄTTNING Eadem non omnia Tellus.
Ovid. Kapska trädgården förtjänar en örtälskares uppmärksamhet, såväl som en hushållares. Det är ett nöje till att se, hur artigt den trevne holländaren vetat förena det nyttiga med det angenäma. A ena sidan förser han kompaniets ankommande skepp, tillika med en stor del av staden, med tillräckeliga grönsaker av alla slag, å andra öppnar han för vetgirige naturforskare ett rikt förrådshus av rara växter frå världens fyra hörn. Önskar ni frukter, så har ni dem utsökta. Behagar ni spatsera, finns ingenting nöjsammare. Jag kunde ej utan förundran betrakta stora, obändiga ekar, tvungne tillhopa i lydiga häckar, och konstiga betäckta gångar. Franska trädgårdarna, synnerligen de som uppvuxit under den ryktbare Le Nôtres hand, äga flere och mångfaldigare sirater men mindre väsenteliga förmåner. De synas gjorde för ögat allena, när denne kan hugna alla edra fem sinnen. Djurgården, som hänger tillhopa med honom, skaffar åskådaren en angenäm diversion i sina betraktelser, förmedelst en underlig hop levande sällsamheter. Strutsarna samt en fågel kallad Secretarius roade mig mest ibland dessa. Men så äger ock Kap, utom detta spatserstället, inga offenteliga lustbarheter. Bollhus, opera, maskerad äro här icke ens kända till namnet, och, det som bör synas än mer obegripligt, ingen källare, intet kaffehus, ingen biljard, ingen nyhetsklubb finnes heller. Jag undantar några krognästen för matroser. Detta ger orten ett utseende av ödemark, när man kommer från ett folkmyrlande, glättigt Europa. Efter två dagar är allting gammalt. Omgiven av ett bedrövligt enahanda, känner man sig tom och ledsnar. Den som söker något mer än äta och dricka, trives här icke länge. Magra umgängesämnen, ställda i en utnött vardagston eller inskränkta inom en plågsam skvallerkrets, sätta en främmande utur stånd att börja en galant och artig konversation. Holländarens språklåda är alltför fattig. Besöker jag Mijnheer, så heter det både i dag och i morgon: rök en pipa, drick ett glas! Dristar jag mig fram till Mevrouw, en förlamad stolprydnad, som med händerna i kryss vilar ett par obrukade ben över ett fyrfat, ty lättjan är alltid frusen, så gnäller hon ett evinnerligt Koppje thee, Mlinheer! Och när jag tar honom emot, räcker hon mig en smula flinthårt kandisocker, liten som hennes ögnasten, vilken jag efter hennes eget sparsamma exempel av hövlighet måste bruka både till denna koppen och tre efterföljande. Bjuder hon mig kaffe, så är det likaså slätt som hennes te. Säger jag henne ett vackert ord, svarar hon med en platthet eller ropar efter en spottback. Har jag en snygg dosa eller någon annan artig nipp, begär hon med en osmaklig tilltagsenhet att få se honom, smilar med ett par lystna ögon, vänder honom mellan fingrarne och önskar äga en dylik; kan ock ofta stoppa'n i kjortelsäcken och skratta, liksom hennes nådiga grimaser skulle vara mig en tillsträckelig ersättning. Med ett ord: fruarna voro det odrägligaste jag såg på Kap; höll mig därföre helst i mansvrån, varest jag åtminstone kunde dölja mitt missnöjda ansikte uti en molnstod av dammande knasterrök. Utan att vara belevad är holländarn ganska kruserlig. Med pipan i munnen och en hatt på sig, som mindre synes betäcka än uppsluka hans oborstade hjässa, finner ni honom mitt i en fruntimmercirkel kunna föresnacka en hel hop franska grannlåter. Röken, som i stora, utvidgande virvlar dammar utur hans bägge mungipor, kunde snart inbilla er, att han belägrade de sköna med tolvpundingar, och så framt icke deras tindrande ögon, lika stjärnor om natten, uppstrålade denna fördunklade horisonten, skulle ni behöva vägleda er med händerna. Vid bordet åter igen beledsagar han var matbit med en hövlighet, och intet glas tömmes utan en flod välmenta sundhetsönskningar. Aldrig ser ni honom spotta på golvet; aldrig stiger han till måltiden, aldrig därifrån utan att tvätta sig. Däremot får ni ej förtryta, om han kastar ett par självsvåldiga ben på en stol eller rapar er några gånger i synen. Vilka kruserlige bönder! Deras bordanrättningar äro lika Voltaires infall, granna men inte solida. Fyra svenska rätter ge mer föda än aderton deras, ty de bestå mest av frukter och grönsaker, vilka till slut äro likaså bedröveliga för gommen som deras måltidshövligheter för örat: Smakelijk eten, Inclinatie, Gezondheid m. m. Det roar mig att hågkomma baron Holberg: "Hollændernes Huuse", säger han, "ere skidne af lutter Reenfærdighed, thi de spøtte ej paa deres Gulv, men sætte Bordene fulde med Spøtte-Krukker." Icke mindre artigt är Oxenstiernas uttryck om Holland: C’est un pays, où le démon de l’or est couronné de tabac, assis sur un trône de fromage.
|
|
