Min son på galejan

Källdokument

Tillbaka till
startsidan

Jakob
Wallenberg
Min son på
Galejan

Innehålls-
förteckning

Del III
Kapitel 1
Kapitel 2
Kapitel 3
Kapitel 4
Kapitel 5
Kapitel 6
Kapitel 7
Kapitel 8
Kapitel 9
Kapitel 10
Kapitel 11
Kapitel 12
Kapitel 13
Kapitel 14
Kapitel 15
Kapitel 16
Kapitel 17
Kapitel 18
Kapitel 19

Del III

KAP. VI

AVHANDLING OM SKÖNHETER

Ingenium movit sola Corinna meum. Ovid.

Nyhetens behagligheter äro tjusande. Neptuni ynglingar, som lång tid omvältat på vatturiket, komma i land och inbilla sig finna en ängel i var kjortel. Huru många o! och ack! blevo icke framsuckade på desse stränder vid vår ankomst! jag tycker mig ännu höra eko därav frå de medlidande bergsklyftorna. Stackars gossar! De behövde icke se mer än skuggan av en kvinnolekamen för att bli förtjuste, och jag skulle beklaga dem, om jag ej visste, att de med samma lätthet kunna kallna som anfyras.

Kapska flickor äro täcka, dock likväl inga gudinnor. De ha den förmån framför andra, att de aldrig brännemärkas av kopporna, ty dessa komma här icke, utan någon gång överbragta med främmande skepp. Ett av de danska hade på det sättet för tio år tillbaka minskat stadens folknummer på två tusen liv. Men smittan har aldrig kunnat spridas till landet, varest de vid sådana tillfällen förflyttas. Med europeisk uppfostran och mer umgänge med den stora, hyfsade världen skulle de kunna bli fullkomliga fruntimmer, men äro nu, i brist härutav, föga annat än snutfagra lantdockor. De ha en blommande färg. Denne är dock merendels så litet varaktig, att de som voro vackra i fjol äro fula i år. Uppdragna till att göra ingenting, råa och utan värld, bli de släta matmödrar och döttrarna efter dem likaså. Jämförelsen med våra, synnerligen opp i Sverige, skulle alltför mycket beskugga deras målning.

P å mina resor har jag sett många nationers fruntimmer, och det med märkande ögon. Jag har aldrig varit lycklig hos de svenska och kan således icke vara deras anhängare av erkänsla, men icke dess mindre tvingar rättvisan mig att lämna dem företräde uti skönhet för alla andra, så snart man talar överhuvudet.

Ja, täcka svenska kön! jag måste det besanna:
den mullvadsögon bär uti en hornvärd panna,
vars ömkelige smak kan finna någon ting,
som överträffar er på hela jordens ring.
Er hy, så frisk och ren som luften den I andas,
är lik ett blomsterfält, där ros och lilja blandas.
Att samla i er bild allt vackert, sött och ömt,
naturens rika hand sitt hela förråd tömt.
Om altar byggdes mer åt någon dödlig kvinna,
blott för en svensk, jag svär, mitt rökverk skulle brinna.
Att vackra flickor se gick jag all världen om
men inga råkte jag, förrän jag återkom.
En engelsk mö är skön, jag tillstår utan smärta,
men har för mycket snö i ansikt och i hjärta.
Du ser en snövit kind, men purpurn saknas där,
och alltför litet eld i hennes ådror är.
En fransk har täckhet nog, men konsten är för mycken,
naturens vackra verk fördränks i lånta smycken.
Tag smink och puder bort, så har du trollet kvar:
på närstånd är hon ej, vad hon på avstånd var.
Det mera södra kön är snömos helt och hållet,
det är så hjärtans klent, så hjärtans ömt och fjållet.
Det vissnar när det rörs, som blomman på en äng:
i bilek går det an, men ej i hustrusäng.

Hit räknar jag varenda mö,
som bor ibland de kapska bergen.
De äga inte mer än färgen,
och den försmälter liksom snö.
För en gång kunna de gå an,
men jag vill ock må väl i längden,
lär alltså ej i denna ängden,
bli ene hustrus man.

Feck jag på turkiska taga en hel seralj, skulle jag välja här, men tvungen att åtnöjas med en, fordrar jag bastantare gods. Dessa uthärda ej en enda barnsäng, förrän alla deras blommor förvissna.

Man måste ha "mullvadsögon" för att inte fatta hur fantastiska svenska fruntimmer är i jämförelse med all annan kvinnlighet på vår jord. Det tar man en dikt på så klart.