Källdokument  Tillbaka till startsidan Jakob Del III |
Del III KAP. VIIOM DEN MUSIKALISKA MAMSELLEN Saxa ferasque lyra duxit. Utom dygden är ingenting, som mera kläder de sköna än musiken. Denna vetenskapen borde vara deras egen. Den sysslosätter himlens änglar, varför ock icke jordens? Naturen synes ha byggt dem därtill. För vad ändamål ha de sina små, viga fingrar tillika med en böjlig och tjusande röst, utan för att drilla en herdesång vid klaveret? Med en finare hud än mansläktet äga de ock finare känslor, äro mer i stånd att mottaga intryck av det ömma, det läckra och behagliga. Hela deras kroppsbyggnad är musikalisk. Betrakta den välväxta Clorinde: vad är det icke för ett sött ackord i hennes person! Frå hjässan allt neder till det lilla, lekande fotabjället finner ni ej annat än ideliga sammanstämmelser. Ett par eldiga ögon, som täckt ackordera med sina bägge smalpenslade halvbågar, en rund panna, fullkomligen passande till hennes fylliga kinder, en leende rosenläpp, en nätt haka, en hals, ett bröst, en hand, alltihop det ena efter det andra visar er den aller sötaste likstämmighet. Hela gestalten är en levande konsert. Piporna i ett orgelverk och strängarne på fiolen stämma icke bättre, tillhopa. Vem ser då icke att naturen ämnat de sköna till musikanter? Klaveret, lutan, flöjten böra lyda dem. Basongen, trumman och trompeten äro för det starkare mankönet. Vad förmåner skulle därifrån ej tillflyta den yppare världen? Huru många mindre artiga tidsfördriv umbäras? Jocosa, den yrhättan, skalar staden omkring: antingen leker hon bort sin mans egendom på balar och bollhus, eller skvallrar hon äran av sina grannsystrar i snicksnackande kvällmöten. Den stilla Sappho däremot ofredar ingen, utom sina tangenter. Med ett hjärta, likaså muntert som hennes musik, äger hon glädjen utan att söka den på andras trösklar, och när ni hör henne, ensam eller i en cirkel av utvalda vänner, tvinga ur clavesingen allt det älskvärda som är i henne själv, skulle ni tycka er se en ängel i människohamn. Orfeus kunde röra stenar. Med lutan tamde han tigrar och cerberer. Huru mången ung Sappho har icke en Cerberus i sin egen man, Trumpen, tvär och stampande kommer han hem om aftonen. Hon möter honom med ett leende öga det rör honom inte. Hon klämmer en klagande ton ur lutsträngen - det hjälper, isen upplenas. Hans grymma panna mister den ena fåran efter den andra, och innan han hinner avklädas, har hon förvandlat sin tiger till det allra spakaste lamm. Lustig som ett allegro stiger han i säng. Den ärbara Sappho följer honom och fäster sparlakanen ihopa med en knappnål. Dessa betraktelser gör jag till åminnelse av en angenäm afton, som vi hade hos mijnheer Hemmy uti Kap. Hans döttrar voro snälla kapellmästarinnor, i synnerhet överträffade den äldsta. De hade hört, att vår superkarg skulle vara stor musikus, och längtade tävla med honom. Han kom och bar glädjen med sig på fingerändarna. Första försöket skedde på ett litet täckt orgelverk. Flickorna öppnade leken och tillryckte sig allas förundran. Sedermera förbundo de vår förbemälte herr superkarg att sätta sig och tänkte överraska honom med deras krångligaste notpapper, men skalkstycket lyckades dem icke. Så mycket de vunno på honom med ett par bruna, täckåre ögon, så mycket förlorade de denna gången på viga fingrar. Detta tillstodo de själva, ehuru nog han bemödade sig att intala dem motsatsen. Därnäst flyttades musiken till clavesingen, varest man likaledes tävlade om företrädet. Mellanåt hördes en klingande harpa ur förstuggången. Jag ville se den David, som knäppte så söta toner. Jag kom, och håren reste sig under min peruk, så stygg såg lian ut. Det var en svart lurvig virtuoso från Blåkulla, en Bataviaslav, som icke visade mig något vitt, mer än två dussin grinande tänder. Flickorna hade ställt honom där, liksom i försåt för våra lystrande öron. Denna älskvärde djävulen bragtes in att ackompanjera den äldsta mamsellen, och det blev en gudomlig konsert, ty hon sjöng tillika. Aldrig såg jag mera glädje på min kaptens ansikte. Han tyckte mer om den svarta musikanten än jag om den vita. Det kan ock ingen neka, att han var en snäll satan. Till att å ena sidan betrakta denna busen med tio becksvarte ramar klämma ur strängarna de aller sötaste samljud, stundom i ett kullrande forte, stundom i ett bortdånande piano, och å andra se henne flyga tangenterna kring, slå en täck driller med munnen och förlänga'n med fingret, samt rulla långsamt ett par ögon, vilka uttryckte allt det ömma som var i själva musiken: det var ett uppträde som lämnade mig i ovisshet, antingen mina ögon eller mina öron åtnjöto mest. Tredje ombytet skedde med en handcittra, varpå
förenämnda mamsell med en penna raspade ackorder till ett herdakväde, som hon sjöng.
Vi slukade henne med ögonen. Flickan var ordinärt vacker, men det är visst det musiken
gav henne täckheter, som en blott skönhet aldrig kan äga. Fingren tryckte strängen,
strängen väckte ton, ton gick till hjärtat, och hjärtat lyste i ögat. Där var ett
sött ackord i varje lem, och när jag tillägger att hon var bland de rikaste f äntor
på Kap, lär man finna att hon skulle ävenså väl ackorderat i hustrusäng. Jag erinrar
mig aldrig denna kväll utan att framsucka Amarantordens Dolce nella meinoria.
|
|
