Källdokument 


Tillbaka till
startsidan

Jakob
Wallenberg

Min son på
Galejan

Innehålls-
förteckning


Del III
Kapitel 1
Kapitel 2

Kapitel 3
Kapitel 4
Kapitel 5
Kapitel 6
Kapitel 7
Kapitel 8
Kapitel 9
Kapitel 10
Kapitel 11
Kapitel 12
Kapitel 13
Kapitel 14
Kapitel 15
Kapitel 16
Kapitel 17
Kapitel 18
Kapitel 19

rub-ostind1B350.gif (7324 bytes)

Del III

KAP. IX

Spelmanni gnidite gigis.
bild400.gif (877 bytes)

Holla! Bröder! Så tappert ni bruka fotabjället! Stampningen tordönar halva milen ifrån er. Ni hade så när inbillat mig, att själva gråbergen dansade, ty jag hörde dem hålla samma takt som ni. –Låt mig se edra nymfer, så skall jag säga er min tanka om dem.

  Är detta kommendörens dotter Gessie? Hon är en läcker unge, rosig som morgonrodnan, eldig och fri. Se bara, när hon ler, huru skalken lyser tillika ur ögonen och ur ett par små aller sötaste hål på kindbenen. –Men fy! Nu storskrattar hon. Det kläder henne intet. Hela det lilla köttbelätet skakas därutav så erbarmligen, att ni känner gungningen ända ned i tiljan, som hon står uppå. – Hennes ansikte bildar vällusten för mig men äger ej det höga och förnäma, som kan befalla en åskådares vördnad. Alltså räknar jag henne bland de skönheter, som bättre kunna vinna ett hjärta än behålla't. Dansmästarn skulle dessutom ha skam, som icke satt hennes underreda i bättre skick, ty ni märker ju, att hon går som en gås med inböjda tår. Icke heller äro alla hennes manerer artiga. –Nå, nå, mine herrar, stickna inte! Jag säger bara min mening. Ni må gärna kalla henne gudinna, om ni lyster.

  Vidare, vem är den lilla flickan med de stora blå ögonen? –Den förmögna miss Hörter från Kap. –Slapperment, det är den regelbundnaste skönhet jag har sett i detta landet. Vilken täck växt, förenad med ett ännu täckare ansikte! jag måste betrakta henne en stund. – Vet ni vad jag tycker, mine herrar? Hon är ful utav alltför mycken fägring. Det är en blomma utan lukt, eller snarare en vacker målning som fägnar ögat, utan att röra hjärtat. Gessie med sina små lyten behagar mera. Så går det. Naturen i sina verk lyckas aldrig mindre, än då han brukar cirkel och måttstock, lik mig i den delen, ty jag skriver ej illa, utan då jag vill göra’t rätt väl.

Den långa mamsellen, som står där hos den holländske styrmannen och viskar tobaksröken ifrå sig med näsduken, vem är hon? – Miss Aletta, kusin till den förra. – Det är en tolvpundare. Vet ni, hur hon förekommer mig? Jo, jag finner henne lik de kapska fåren, vilka äga sin mesta vikt i svansen och fylla grytan bättre än de förnöja smaken. Stackars fänta! Hon är inte ful, men har för mycket av en ärbar matrona till att kunna kallas en täck flicka.

  Dessa tre hjärtungar voro egenteligen balens prydnad. Det var en glädje till att se dem med inböjda fötter trava en hop kontradanser och figurera fram och tillbaka med akterspegeln, medan våre svenska gossar mitt emot slängde korsskank och knäckte takten med knän. De förra förstodo icke mer av dansen än själva cirklarna, och de senare hade ännu sjöslingringen i benen. Icke dess mindre fördunklade våra oändligen de holländske, ty en Bataviafarare, som från Amsterdam ankommit i bayen tillika med oss, var här närvarande med sina officerare. Dessa sutto förgätne i en vrå, medan vår beställsamma ungdom, liksom humlor kring blomstren, höllo ett stojande kolorum med nymferna och åtnjöto utmärkta företräden.

  Mine landsmän har jag på åtskilliga ställen funnit vara lycklige hos främmande fruntimmer. Fransosen, säga dessa, är alltför näsvis och smalbent; engelsman är bättre vuxen, men butter och pockande. Svensken däremot, tillägga de aller sötaste munnarna, har förenat i sin person den förres artighet med den senares växt. Tjusande smicker frå en skön läpp! Till er känsla måste jag ock tillstå, att de äro täcka som änglar, ty huru kan jag kalla den ful, som säger att jag är vacker?

   å detta sättet hade vi var afton en bal. Jag anmärkte såsom något besynnerligt, att de som voro gifte ibland oss fingo ha mesta självsvåldet med flickorna, men ungkarlarne måste sa gott som slå sig till sina förmåner. Dumma statsgrepp! Liksom ingen erfarenhet kunde finnas utan inom äkta ståndet! Detta gjorde till slut, att även våra orakade piltar började svärja på att de hade hustru, barn och bohag till upphjälpande av deras kredit hos dem.

  Fredagen därpå kommo superkargen, förste assistenten och kommissionärn La Fèvre frå Kap. Dansen räckte även den aftonen, men förbemälte herrar, såväl som herr kapten, funno räkningarnas avslutande angelägnare och hade den hårdheten att ge de nigande nymfer ett grymt avslag, då de uppbudos att deltaga i glädjen. Sådant kunde ej annat än förtryta dessa, varföre de ock lade sina huvuden tillsammans och utstuderade en hämndeplan, om lyckades dem förträffligen. De låto fördubbla antalet av fiolerna, bragte på benen allt vad liv och anda hade, stojade, trallade och stampade slängpolskor så käckt, att pennan skakades de andra ur händerna, där de sutto. Ni skulle trott, att jordbävning var i hela huset. Stolar, bänkar och bord, allting syntes bli levande för att understöda deras avsikter. Superkargen skulle räkna och råkade i förvirringen skriva en siffra och en not om varannan. Kapten ämnade göra ritning på klipporna kring bayen, men alla hans klippor misslyckades. Den ena blev lång som en basfiol, den andra rund som en styvkjortel, den tredje helt och hållet en fruntimmerssko. En stark vindkula från Alettas förbisvängande rob kastade dem alla, tillika med bläckhornet, över ända och förorsakade en total ljusets förmörkelse i den vrån. Den arme La Févre ville sammalunda sätta pennan på papperet, men handen tycktes hålla samma takt som flickornas fötter. Han stack fingren i öronen, han stampade, han bad, han svor. Ingenting kunde hjälpa. Han flyttade sig undan i ett annat hörn. Dansen följde honom även dit. Han antände sin pipa för att röka bien ifrå sig. Allt förgäves. Den stackars mannen blev till slut så förvirrad, att då han skulle uppläsa sin skuldefordran och säga hundra riksdaler för får, hundra för getter, kapuner, citroner m. m., blev det intet annat än hundra riksdaler för spelmän, dito för kontradansar, nock för stråkar och så vidare. Med ett ord, våra hämndgiriga amazoner ville icke lystra till andra fredsvillkor än fästningarnas uppgift på nåd och onåd. Fienderna nödsakades änteligen uttåga ur sina förskansningar bakom skrivborden. Deras arsenaler av bläckhorn, sanddosor och pennar gåvos till spillo, och de själve fördes i triumf kring alla gatorna i en lång kontradans. Det var ett nöje att se vår åldrige kapten löpa kapp med en likaårig fru Kirst, och ännu mer att se den stackars kommissionärn i Alettas obarmhärtiga nävar göra en parforcejakt, tills tungan hängde honom ur halsen. Superkargen, såsom opasslig, undslapp, men alla de andra måste springa gatulopp hela natten under de skönas näsdukar.

till sidans topp

till del 4, kapitel 1

Å vilket party!
Wallenberg beskriver kvinnor på sitt vanliga mycket kritiska och kräsna sätt. Vidare klagar han på sina landsmän som verkar leva efter den idag kända devisen: "Det dom har det har dom i Lissabon!".
Dessutom som vanligt mängder av intressanta iakttagelser.