Källdokument  Tillbaka till startsidan Jakob Del IV |
Jacob Wallenberg Min son på galejan DEL IV FJÄRDE FINSKA TAGET KAP. I
Ankaret hant icke förr i botten, än vi hade tvenne javanske pråmar på sidan, lastade med höns, apor, sköldpaddor, papegojor samt allehanda frukter, kokosnötter, pisang m.m. I synnerhet drevs här en blomstrande handel med spanska rör. Matroserna tillbytte sig dem för gamla skjortor, speglar och rakeknivar. Krut och skjutgevär togo javanerna helst, ehuru holländarne förbudit dem denne köpenskap. En soldat frå Angri var med för att hålla däröver ett vaksamt öga, men icke dess mindre smugglades tjogtals rostiga bössor och pistoler över relingen. Han var en sax och syntes följa den förnuftiga reglan att leva och låta leva. Apor förböd oss vår kapten att handla, på det skälet att vi hade nog av det slaget hemma. Slupen gick i land, varpå jag tillika med någre andra vänner fick tillfälle besöka Angri. Stranden långs mötte oss en liten flotta utav små ökstockar, urholkade såsom hoar eller långa baketråg. Uti vardera satt en naken pojke med en kort åra, på bägge ändarne platt som en spada, vilken han med förunderlig snabbhet kastade än på ena sidan, än på andra och syntes kunna löpa kapp med fiskarna. Fartyg och last inberäknad var ej större än att en ordinär krokodil skulle bekvämligen vara i stånd att sluka det helt. Gossarne sågo på oss och skrattade, liksom ville de säga: Ni äro stackare, som ej kunna hjälpa er fort med mindre än nio åror! Ty så många hade vår slup. Så angenämt som detta landet ser ut, så ohyggligt är det i anseende till dess kvävande hetta, blandad med hällande regnskurar samt ett städsevarande dunder och ljungande. Det händer esomoftast, att åskan slår ned i skeppen. Det skedde med detta förleden resa, och på Bataviaredden är sådant mycket allmänt. Innan man blir van, är det rätt ängsligt att höra desse långbrakande salvor rulla molnen emellan och slunga oss väsande flammor över huvudet, som hota antända hela himmelrunden. Vi togo oss en tripp inåt skogen. Det är ett nöje till att se markattorna hoppa i det ena trädet, medan någre pratsamma papegojor sitta i det andra och liksom skratta åt deras tokroliga krumsprång. Men när man nödsakas gå med uppspända ögon och muskedundrar för att akta sig för tigrar och krokodiler på högra sidan och på vänstra för en hop gröna giftiga ormar, vilka hänga på grenarna, så synes mig man köper sin spatserlust nog dyrt. Faran är törhända icke så stor, men det gör till fyllest, att man inbillar sig det. En tiger, sades mig, hade här bitit huvudet av en preussisk opperstyrman, och hans blodiga vålnad tycktes ha satt mig en varnagel i var buska. Jag säger om Java, som en engelsman om Paoli när han kom till London 1769: Major e longinquo reverentia. Jag skulle tagit detta landet för ett paradis, om jag aldrig satt foten dit, men nu förefaller det mig likt en vacker flicka, som man efter långsam möda vunnit: i hoppet var hon en gudinna, i besittningen är hon en vardagspiga. Våra begärelsers föremål lysa stort på långt håll, närintill är det ingenting. Man omfamnar skuggan i stället för kroppen, flatnar och ropar: O, vanitas, vanitas! Oxenstierna liknar en redlig vän vid fåglen Fenix, som hela världen talar om och ingen äger. Vi har han icke sagt detsamma om lyckan? Angri är en liten javansk stad, om annars en hop sammanvräkta bambuhyttor, fulla med tvåfota markattor, kunna så kallas. Holländarne, som ensamme härska i landet, sedan de efter hand utjagat danskar och engelsmän, hålla här en stark garnison, bestående av en korporal och fem gemena, vilka äro fördelta en man i vart negeri, kusten långs. Tyghuset är därefter: äger 2 goda muskedundrar med lås, 4 st. dito utan, samt 6 sablar med mässingsfäste. Mera behöves ej för att hålla några tusende javaner i tyglen. Så usla äro människor utan seder och vetenskaper! Religion är mahometisk hos landets naturlige invånare, både på denna och större delen av de kringgränsande vidlöftiga öarna, Borneo, Sumatra med flera. Således har denna smittan ej allenast utbrett sig till yttersta brädden av fasta landet utan även flugit över havet. Det är en viktig fråga, huru den kunnat komma så långt ifrå profetens hemvist. Eller månn han hållit missionärer såsom påven, och om han hållit, huru passerade de sjön? Ty när hörde man omtalas någon muselmanisk flagg i dessa farvatten? Det var fredagsaftonen. Korporalen, som var svensk och hette Gestrin, visade mig deras gudstjänst. Den liknade judarnas i utvärtes måtto. De sutto vid några bleklysande lampor, gungade med huvudet och mumlade mellan tänderna en hop saker, som Mahomet och jag förmodeligen lika förstodo. Deras kyrka är byggd av sten, fyrkantig och låg, med galler i stället för fönster, ser alldeles ut som ryska fånghuset emellan skansen Kronan och Göteborg, dock likväl täckt med takpannor från Holland. Deras fruntimmer visa sig såväl som manfolken. Prästen eller mufti, om jag så får kalla honom, och även hans hustru, voro skilde frå de övriga med ett stycke vitt tyg, som de kastat över sig. Mot natten upptändes en hop eldar runt ikring stranden, som sades mig ske för att skrämma vilddjuren bort.
|
|
||||||
